Krönika

Detta är vad Eklund & CO missar

Seniorekonomen Klas Eklund har ställt in sig i kören av svenska nationalekonomer som hävdar att Riksbanken ska ge upp kampen om att få upp inflationen till 2 procent. Men ljudbilden dessa ekonomer skapar är entonig och närmast atonal, skriver Realtids Per Lindvall.

Per Lindvall
Per Lindvall
Uppdaterad 2020-02-28
Publicerad 2020-02-28

Sant är att penningpolitiken är mycket tandlös, men att hävda att inflationens död inte är något att bry sig om är att blunda för de stora latenta risker som hotar att utlösas i ett land med hög privat bruttoskuldsättning, om eller när prisutvecklingen slår över i deflation. Detta är ingen liten sak, men något som många nationalekonomer glömmer bort eller missar, särskilt de som lutar sig mot sina neoklassiska modeller, är den inneboende instabiliteten i den privata skuldsättningen.

Vice Riksbankschefen Martin Flodén gick visserligen i svaromål i tisdagens Dagens Industri. Det var visserligen ett halvtamt bunkerslag från en institution som har hamnat i ett läge som de har svårt att ta sig ur av egen kraft. Martin Flodén pekar på att inflationsmålet på 2 procent är internationellt etablerat och att det är värt att fajtas för. I en liten svepande bisats med hänvisning till den amerikanske ekonomen Larry Summers nämner han det som svenska ekonomer och Riksbanken i synnerhet inte får tala om nämligen att ”finanspoltitiken behöver bli mera expansiv."

Att gå så långt som att lyfta in detta i sitt svenska sammanhang kan eller vill inte Martin Flodén göra. För det är ett uppenbart tabu för Riksbanken att kommentera den extrema svenska finanspolitiken med vårt överskottsmål. Att många prominenta svenska ”seniorekonomer”, som Lars Jonung och Harry Flam, har haft fingrarna i utformningen av den syltburk som benämns ”det finansiella ramverket” gör inte diskussionsklimatet mindre tryckt. 

Klas Eklund, som också nämner Larry Summers och hans tes om ”långsiktig stagnation”, nämner inte med ett ord finanspolitik, trots att Summers ser det som en bärande del i att ”rebalansera” en uppenbart instabil ekonomi. Enligt Summers och IMFs förre chefsekonom Olivier Blanchard, se https://www.nber.org/papers/w24179.pdf visar utvecklingen efter finanskrisen 2008 att ekonomierna behöver ”rebalansera rollerna för penning-, finans- och skattepoltiken. Det gäller särskilt när låga neutrala realräntor minskar  utrymmet för penningpolitiken men ökar utrymmet för finanspoltiken.

För det börjar bli allt mer uppenbart att det är de hårt nedskruvade statsfinansiella stängselpålarna som är den främsta orsaken till att Sverige och eurozonen har så svårt att få något inflationstryck. Jämför man med länder som USA, Storbritannien och för den delen lilla Norge, som inte alls har samma strikta statsfinansiella stängsel, så har de lyckats mycket bättre med att uppnå sina inflationsmål. Och de är utsatta för samma desinflationistiska krafter som Sverige. 

Den svenska makroekonomiska diskussionen påminner i mycket om den tyska ekonomiska ortodoxin där finanspolitik är anatema, se https://voxeu.org/article/german-macroeconomics-long-shadow-walter-eucken
Men för att nå framgång med detta totala fokus på ”internationell konkurrenskraft” så bygger det på att det är efterfrågan från omvärlden som ska dra det ekonomiska lasset. Det har funkat hyfsat bra för Sverige sedan 90-tals krisen, men huvudkraften har varit den i samband med denna försvagade svenska kronan.

Men omvärlden, med president Trump i spetsen, blir allt mer ovilliga att acceptera en sådan ordning, med viss rätt. Faktum är också att såväl de tyska som svenska gigantiska bytesbalansöverskott som denna politik har genererat i mycket har varit en sådd på hälleberget.

Sverige hade högst sannolikt mått mycket bättre av att absorbera mer av detta sparande för egna, och då inte minst offentliga investeringar i infrastruktur och, för att svära i kyrkan, större statligt engagemang i bostadsfinansieringen för att driva på bostadsbyggandet. Det senare hade med all sannolikhet inneburit en väsentligt mera dämpad prisutveckling i den befintliga bostadsstocken och paradoxalt nog även en lägre privat skuldsättning.

För det är den höga privata skuldsättningen som är Sveriges akilleshäl och det som gör vår ekonomi extra känslig för den deflation som Klas Eklund i praktiken argumenterar för. Lägre inflation och framför allt deflation skulle höja de realräntor som bolåntagare möter. Det skulle med all sannolikhet öka sparbenägenheten hos såväl de som är skuldsatta som de som sitter på fordringarna. Men ett sparande som inte absorberas av någon är inget egentligt sparande. Det skulle troligtvis leda till en recession och i värsta fall en så kallad debt-deflation spiral.

 

Platsannonser