Annons

Annons

lindvall-sprickor.jpg

Ska man tjäna pengar kräver det vissa sprickor i fasaden. Se bara på Telia, Danske Bank, Swedbank och nu Ericsson, skriver Per Lindvall. Foto: Montage/Andrew Buchanan/Unsplash.
Ska man tjäna pengar kräver det vissa sprickor i fasaden. Se bara på Telia, Danske Bank, Swedbank och nu Ericsson, skriver Per Lindvall. Foto: Montage/Andrew Buchanan/Unsplash.

Den perfekta marknaden är en illusion

Drömmen om den perfekta marknaden är en illusion. Om det inte fanns ”sprickor i fasaden” skulle inte heller många stora svenska företag vara så framgångsrika, skriver Realtids krönikör Per Lindvall.

Per Lindvall

Per Lindvall

Realtids krönikör Per Lindvall är mångårig ekonomijournalist. Har du synpunkter på Pers krönika? Skicka gärna ett mejl! Adressen är: per.lindvall@realtidmedia.se

Storföretagen Telia, Danske Bank, Swedbank och nu Ericsson, listan kan lång, har alla blivit påkomna med mer eller mindre grova oegentligheter. Gemensamt för dem alla är att de beskriver det som gamla problem, gärna med enskilda personer som begått överträdelserna, och absolut inte en del av vad företaget idag ser som en acceptabel affärskultur.

Men tänk om det är så – men att man bara inte får bli påkommen.

Ericssons klavertramp där bolaget nu sätter av en miljard dollar för sina felsteg, mutor i Kina, Saudi Arabien, Indonesien, Djibouti och Vietnam kontrasterar starkt mot den bild som Ericsson och i stort sett alla företag målar upp av de marknader som de är verksamma på. För på deras marknader där råder en nobel kamp om vinsterna mellan jämlikar, där den mest produktive och den som levererar mest kundnytta för pengarna, vinner. Denna vackra bild har de neoklassiska nationalekonomerna projicerat på allt som har med marknader att göra. Nyliberala politiker har gjort politik av detta genom att föreskriva ”marknadslösningar” som ett generellt kurmedel, inte olikt forna tiders beckolja, som ”Lappgubbens liniment”, verksamt mot både klåda, halsbränna och fallandesot.

Annons

Annons

Men den perfekta marknaden med nobla och hederliga aktörer kanske bara är en vacker illusion, men som måste hållas vid liv, annars krackelerar hela föreställningen. Därav behovet av ritualer som Ericssons vd Börje Ekholms senaste offentliga bikt och avbön – ”vi måste inse att företaget har misslyckats, tidigare”.

För på de perfekta marknaderna tjänar definitionsmässigt ingen enskild aktör särskilt mycket pengar. Ett företag kanske inte ens kan överleva, än mindre ge en ”marknadsmässig” avkastning. Istället måste de likt etruskernas soldater, som fick för lite mat för att överleva och där det var förenat med dödsstraff att stjäla får man lära sig göra just det – fast sköta det ”snyggt” så att man inte blir påkommen.

Företagen provar sig helt enkelt fram med olika mer eller mindre hedervärda metoder för att hitta kunder som är villiga att betala lite mer för en vara eller en tjänst, kravet är att man sköter det så snyggt som möjligt. Ekonomerna Robert Shiller och George Akerlof har beskrivit detta som att företagen söker sitt ”phishing equilibrium”, när de analyserar ”the economics of manipulation and deception”. De drar en analogi till fiske där man fiskar i olika vatten med olika beten för att se vad som får fiskarna att hugga. 

I Djibouti och Kuwait, vad gäller telekomutrustning, i Uzbekistan och Tadjikistan vad gäller teleoperatörer, så måste man agna linan med rejäla dollarbuntar. Och i en bank i Estland får man likt hotellportieren i ett lite mindre välrenommerat hotell titta åt sidan när någon rysk affärsman vill uträtta sina snabba affärer.

För om inte detta beteende hade ett tyst godkännande uppifrån, varför ställde då inte någon frågan i Danske Banks styrelse eller ledning om hur det kom sig att den lilla estniska filialen kunde tjäna så mycket pengar på något så rudimentärt för en bank som betalningsförmedling, där banken inte tar någon som helst risk.

Man kan naturligtvis bli lätt cynisk om man anlägger Shillers och Akerlofs perspektiv på affärslivet. Ta den svenska tillväxtsagan Klarna, som numera har en ”nollvision” mot missnöjda kunder och som i Storbritannien lanserades under deviser som ”gudasänt”, ”det bästa som har hänt” och något som gör ”betalningsdagen irrelevant”.

Men alla som handlat med Klarna vet att betalningsdagen är högst relevant och att det är just förseningsavgifter och inkassokrav som är Klarnas levebröd. Klarna framstår som ett klassiskt ”fiskeriföretag” som varken vill eller behöver särredovisa dessa mer grumliga intäktskällor, så fiskar man vidare.

Det enda botemedlet mot ett alltför omfattande fiske i grumliga vatten är tydliga lagar och regler, här får vi rikta ett tack till US Department of Justice, och oförvitliga tillsynsmyndigheter. Den svenska eller för den delen danska motsvarigheten till Finansinspektionen har inte klarat hygienkraven.

Det är i dessa led som det behöver stärkas upp om vi vill ha ett ”fiske” som klarar både rättvise- och uthållighetskraven.

Läs allt om:

Annons

Annons

Tidigare krönikor

Senaste krönikorna