Den så kallade 3:12-valsen snurrar vidare. Skatteverkets deklarationsexpert dansar ut i periferin. Han vill inte förstå att delägarna i revisionsbolag, advokatbyråer, konsultbyråer och ICA-handlare som är fåmansbolag tar minimal risk men kan skifta ut sina ersättningar till mycket låg skatt. Jag vidhåller att de är ett ”skattefrälse”.

”Det är rimligt att den som tagit en ekonomisk risk ska få en utdelning”, säger Skatteverkets deklarationsexpert Johan Schauman som förklaring till att delägarna kan ta ut stora utdelningar till låg skatt till Realtid. Men det är det som är själva grejen. Delägarna i många, de flesta, av dessa bolag tar minimal risk. En risk som inte står i någon som helst proportion till den avkastning som detta delägarskap medför. Den stora grejen med delägarskapet är att de kan skifta merparten av sina ersättningar från inkomst av tjänst till inkomst av kapital, vilket är det som de ursprungliga 3:12 reglerna skulle förhindra.

Eller som en advokat som Realtid varit i kontakt med uttrycker det om partnerskapet: ”Det är en ren löneförmån.” Vi kan ta uppgifterna i Skatteverkets tvist med PWC, som avgjordes 2014, som exempel. Skatteverket hävdade att de aktier som delägarna fick köpa för 10 kronor styck i själva verket var värda 35 000 kronor och skulle förmånsbeskattas för mellanskillnaden och PWC skulle även betala sociala avgifter på förmånsvärdet. Skatteverkets värdering, från början var den ännu högre, baserade sig på att delägarna varje år kunde få en utdelning på 10-15 000 kronor per aktie.

För en lekman framstår Skatteverkets värdering som högst rimlig. Men Skatteverket förlorade denna tvist för de kunde ej bevisa vad ett egentligt marknadsvärde på aktierna var. PWC kunde visa att värdet 10 kronor var det ”skattemässigt riktiga”. PWC:s argumentation var att aktierna omfattades av hembud, vilket gör att den inte finns någon marknad för aktierna, liksom att ägandet var kopplat till anställningen, om en partner slutar så måste denne sälja tillbaka aktierna för 10 kronor. Värdet, 10 kronor, stod i rimlig proportion till det egna kapitalet vid emissionstillfället, då bolaget varje år delar ut hela vinsten.

Dessutom argumenterade PWC, och det är det mest relevanta i denna diskussion, att parterna inte hade en marknadsmässig lön och om de haft det så skulle det inte finnas några vinster och därmed utdelning att få. Ett tydligare besked om att det är en omföring från inkomst av tjänst till inkomst av kapital är svårare att få.

Och så ser det ut hos måna andra revisionsfirmor, advokatbyråer och konsultföretag med partnerstruktur. Det är mycket små belopp som betalas in för att bli delägare, de omfattas av hembud och är kopplade till anställningen (det samma kan sägas gälla för ICA-handlare som får köpa en butik. Priset är inte kopplat till intjäningen och det finns hembud på aktierna.) Delägarna tar mycket liten, i princip ingen risk – men de får en möjlighet att omföra sina inkomster av tjänst till inkomst av kapital.

Och den springande punkten med dessa så kallade lättnadsregler i 3:12-lagstiftningen är att de så entydigt gynnar verksamheter som inte har något kapitalbehov men som har stora löneutgifter. Det vill säga de behöver inget riskkapital. Att PWC nu säger att den utdelning som partnerna erhåller beskattas som inkomst av tjänst då dessa inte uppfyller kriteriet om att delägarna måste äga minst 4 procent av bolaget framstår som lite märkligt. Varför inte göra som Vinge och lägga ett kommanditbolag i toppen, som i sin tur ägs av flera aktiebolag där man lätt skulle klara fyraprocentsregeln.