flytträtt
Claes Folkmar, krönikör, Realtid. Foto (montage): Realtid, Unsplash
Krönika

Dags att flytta?

Debatten om flytträtten för pensioner borde handla om att risken måste vara högre för att rädda de långsiktiga pensionsnivåerna, skriver Realtids Claes Folkmar.

Claes Folkmar
Publicerad 2020-11-26

Debatten om flytträtt för pensioner har framför allt handlat om att svenska pensionsspararkollektivet skall ha rätt att flytta till en “bättre” förvaltare eller pensionsbolag. Nya regler som infördes vid senaste årsskiftet underlättar för sparare att flytta sitt ackumulerade pensionskapital då kostnadsuttaget begränsas till ett belopp som motsvarar direkta kostnader för den administrativa hanteringen och kvarvarande anskaffningskostnader som är kopplade till den flyttade försäkringen. 

Detta är naturligtvis bra för pensionsspararen att flytten inte förhindras av extrema kostnader; det finns historiska exempel på kostnadsuttag på 5-6 procent av det flyttade kapitalet. Så långt är allt väl. 

Regelverket som styr flyttmöjligheterna är snårigt och komplicerat och alla pensionsförsäkringslösningar omfattas inte av flytträtt. Majoriteten av svenskarna har idag en traditionell pensionslösning (förvaltningen sköts diskretionärt utan möjlighet för pensionsspararen att påverka inriktningen). Som Realtid beskrivit tidigare består förvaltningen normalt av en fördelning mellan aktier, räntor, fastigheter och det som brukar kallas alternativa investeringar (ofta onoterade tillgångar). 

Problemet idag är att stora delar av pensionsförvaltningen ger mycket låg eller obefintlig avkastning eftersom räntemiljön rört sig mot noll under en lång rad år. De svenska pensionsbolagens möjligheter att vikta om mot mer aktier eller andra mer riskfyllda och högavkastande tillgångar beror på deras finansiella motståndskraft. Flera pensionsbolag har portföljer där räntedelen utgör omkring 40-50 procent av den totala tillgångsmassan. Detta gör det naturligtvis svårt att skapa en vettig avkastning åt pensionsspararna; dels för att avkastningen i räntemarknaden är nedpressad och dels för att potentialen för värdestegringar är mycket liten när räntorna ligger runt nollan. 

Det märks på flera sätt. Det mest uppenbara är att naturligtvis att portföljavkastningen blir allt lägre på pensionsmedlen men också genom att många av de garantier som tidigare fanns inbakade i traditionella försäkringar försämrats rejält. Till exempel hade kunden tidigare normalt en “pengarna-tillbaka-garanti”, idag handlar det vid nytecknande av en traditionell pensionsförsäkring snarare om 75-90 procent. 

Eftersom det statliga inkomstpensionssystemet (som bygger på att de som arbetar finansierar pensionärerna) står inför ett och svårlöst demografiskt problem där allt fler blir allt äldre och de som arbetar blir färre så ökar trycket på tjänstepensionerna att prestera tillräckligt mycket avkastning för att upprätthålla trovärdigheten i den svenska pensionssystemet. AP-fonderna, som står för en liten del av pensionerna via årliga uttag för att klara underfinansieringen i systemet, har reformerats för att öka risken i investeringsmandaten och därigenom, förhoppningsvis, öka den långsiktiga motståndskraften i det statliga systemet. 

På samma sätt är det ett  växande problem att flertalet av de som arbetar har kollektivavtalade traditionella tjänstepensionslösningar som sannolikt får svårt att leverera tillräcklig avkastning för att ge den förväntade pensionen. I synnerhet gäller det unga som nyligen kommit in i den här typen av pensionsförvaltningslösning. 

Därför borde debatten om flytträtten för pensioner snarare handla om att risken i den individuella pensionsportföljen måste vara högre för att rädda de långsiktiga pensionsnivåerna. Vägen dit är en större exponering mot aktiemarknaden på bekostnad av ränteintstrument. Det finns alltså starka motiv för pensionssparare, om de har den möjligheten enligt avtalen, att flytta från en traditionell försäkring till fondförsäkring där individen själv eller via en rådgivare avgör valen. I synnerhet gäller det yngre personer som bör sitta på större andel aktier. Tyvärr finns det i en del fall avtal som förhindrar flyttar. 

"Därför borde debatten om flytträtten för pensioner snarare handla om att risken i den individuella pensionsportföljen måste vara högre för att rädda de långsiktiga pensionsnivåerna. Vägen dit är en större exponering mot aktiemarknaden på bekostnad av ränteintstrument."

Ytterligare ett argument för att flytta kan vara att många pensionsförvaltare ökat sin allokering in i alternativa investeringar som ett led i  jakten på avkastning. Strategin  kan bidra med ökad avkastning, men riskerna i onoterade tillgångar är betydande. Det har de senaste åren uppstått en illusion, som är kopplad till fallande räntor, att alternativa och onoterade investeringar på något magiskt sätt bär lägre risk än aktiemarknaden. Det är just en illusion. Snarare finns det betydande risker i den i den illikvida miljön, risker som drivits upp när hela pensionsförvaltningskollektivet jagar samma eller snarlika investeringsobjekt. 

Platsannonser