Amerikanska myndigheters räd mot Deutsche banks börsnoterade kapitalförvaltningskoncern DWS efter att deras avhoppade hållbarhetschef avslöjat att bolaget överdriver sina hållbarhetskriterier i förvaltningen visar att ESG-industrin har djupa och svårlösta problem. 

Enorma belopp har investerats i ESG-styrd kapitalförvaltning under 2010-talet i förhoppningen att kapitalmarknaderna och näringslivet dels skall rädda planeten Tellus undan det annalkande klimathotet, dels skapa större social rättvisa mellan olika grupper. Tillväxten har varit mycket stark i många år; i fjol till exempel växte ESG-produkterna (fonder och ETF:er) med drygt 300 miljarder dollar via inflöden. Denna del av kapitalförvaltningsindustrin har kört hårt med marknadsföring. Resultatet har varit gott, för industrin vill säga, och avgifterna är normalt sett högre än för andra förvaltningsprodukter. 

Massvis av nya ESG- och hållbarhetsarbeten har skapats i industrin under denna do-good-revolution för att retoriken och narrativet mot, framför allt, allmänheten skall lyda så vackert som möjligt. Många leverantörer av fonder och andra investeringsprodukter, liksom också stora delar av näringslivet, har även marknadsfört sig som anhängare av olika miljö- och socialaförändringsrörelser för att framstå i ännu bättre dager hos allmänheten. 

Retoriken som används är på många sätt falsk. Påståenden från industrin att ESG-produkterna bidrar till att minska klimatpåverkan och skapa positiva sociala förändringar är grumliga och ytterst tveksamma och syftar snarare till att stilla oron hos den breda allmänheten. Till exempel använder en del i industrin argumentet att ESG-förvaltningsmodellerna skapar bättre avkastning samtidigt som deras portföljer bidrar till en renare och bättre värld. Det finns inga bevis för det. Däremot är ESG bra för kapitalförvaltarna som länge pressats av krympande avgifter. 

”Retoriken som används är på många sätt falsk. Påståenden från industrin att ESG-produkterna bidrar till att minska klimatpåverkan och skapa positiva sociala förändringar är grumliga och ytterst tveksamma och syftar snarare till att stilla oron hos den breda allmänheten.”

Snarare finns det risk för att den långsiktiga portföljavkastningen blir lägre eftersom ESG-trenden skapat en febril jakt på bolag som kan anses ligga i framkant i, till exempel, klimatfrågan. Detta har drivit upp bolagsvärderingarna, vilket givetvis sätter gränser för den framtida avkastningen. Det ökar också risken för att målbolagen gör felinvesteringar när “cost of capital” sjunker kraftigt. Att aktiemarknaden svämmar över av billiga pengar gör inte saken bättre. 

Exempelvis finns det en lång räcka med ESG-produkter som säger sig avstå från  investeringar i bolag med stor klimatpåverkan. Detta minskar inte på något sätt utsläppen av koldioxid. Visserligen köper investeraren en fond som har en lägre klimatpåverkan än en annan fond som inte avstår från dessa investeringar. Det betyder förstås inte att koldioxidutsläppen minskar på global eller regional nivå; bolagen med stor och negativ klimatpåverkan finns ju kvar precis som tidigare. Strategin bygger på en fantasi. 

Det finns också flera argument för att denna typ av ESG-relaterade investeringsstrategier snarare gör mer skada än nytta för klimatmålen. Detta bottnar i att företag vars kärnverksamhet antingen direkt eller indirekt har allvarliga klimateffekter får en sämre marknadsvärdering vilket leder till att mindre resurser kan investeras i klimatpositiva projekt i bolaget. 

Samtidigt är det ofta förvirrande vad som egentligen menas med ESG-investeringar. Ett exempel är att ett förvaltningsbolags ESG-fond kan äga aktier i en traditionell personbilstillverkare men avstår från alla investeringar i fossila bränslen. Visserligen pågår en omställning i bilindustrin där förbränningsmotorn successivt fasas ut till förmån för elmotorn. I Europa i år kommer strax under 10 procent av bilförsäljningen vara eldrivna bilar. Nio av tio nya bilar drivs alltså helt av fossila bränslen eller delvis. 

Även här finns det argument för att strategin är skadlig för klimatet. Oljeproducenten förbränner inga fossila bränslen, det gör bilköparen, och ju lägre efterfrågan på oljerelaterade aktier blir desto dyrare blir “cost of capital” vilket försvårar för oljeproducenten att göra sin produktion så klimatvänlig som möjlig. Det globala samfundet kommer under många år framöver, tyvärr, vara fortsatt beroende av fossila bränslen för att de ekonomiska hjulen skall fortsätta snurra. Stora och växande ekonomiska resurser är en viktigt del av omställningen till förnybar energiproduktion. Det viktiga så länge detta förhållande består är att se till att klimatutsläppen blir så låga som möjligt från produktionen av olja. Att inte investera i oljeproducenter försämrar förutsättningarna för detta. Samma sak gäller förstås bolag och branscher vars produktion är direkt skadlig (vilket egentligen inte gäller oljan), till exempel stål och cement. 

”Stora och växande ekonomiska resurser är en viktigt del av omställningen till förnybar energiproduktion. Det viktiga så länge detta förhållande består är att se till att klimatutsläppen blir så låga som möjligt från produktionen av olja. Att inte investera i oljeproducenter försämrar förutsättningarna för detta. Samma sak gäller förstås bolag och branscher vars produktion är direkt skadlig, till exempel stål och cement.”

I ett försök att bringa ordning i ESG-industrin och få bort greenwashing införde EU tidigare i år ett detaljrikt styrsystem för gröna investeringar. Regelverket är en central del i EU byråkratins arbete med “Green deal” och “EU Action plan for financing sustainable growth” där den övergripande klimatpolitiska ambitionen är att göra kontinenten klimatneutral till 2050, och brukar kallas företags- och finansvärldens taxonomi. Ordet härstammar från grekiskan och används inom biologin och syftar på klassificeringen av olika djur och växter i familjegrupper. Förhoppningsvis kan det nya regelverket minska fluffet och dubbelmoralen i ESG-förvaltningen. 

Förenklat är det system för att försöka definiera bolagens hållbara aktiviteter. Systemet gör inte hela företaget grönt och hållbart utan pekar snarare på vilka delar av bolaget eller aktiviteter som är det eller inte. För förvaltningsindustrin handlar det om att anpassa portföljerna till systemet. 

Bolag som, märkligt nog i många fall, av många idag uppfattas som klimatskurkar kan plötsligt stämplas som gröna investeringsobjekt. Ett exempel kan vara ett stålbolag, en industri som kännetecknas av mycket stora koldioxidutsläpp, som väljer att öka andelen återvunnet stål i produktionen och därigenom bli grönmärkt. Det nya taxonomiska regelverket säger att ett bolag kan bli grönt om en intern aktivitet inom bolaget väsentligt bidrar till minst ett av EU:s sex klimatmål (bland annat minska klimatförändringarna, omställning till en cirkulär ekonomi och förhindra och kontrollera föroreningar) utan att skada något av de övriga målen. Det är lätt att få intrycket att extremt kapitalstarka företrädare för mycket stora globala förvaltningsorganisationer haft flera fingrar med i spelet när det nya taxonomiska styrsystemet utvecklats inom EU. 

Den här typen av fondbolag, med mycket stora indexerade portföljer, sitter på gigantiska innehav i de stora koldioxidutsläppande industribolagen. Det behöver inte vara fel att praktikerna påverkar politiken, men det riskerar också att skapa suboptimering i det globala näringslivets arbete med klimatfrågan. 

Det är tveksamt om den här typen av omfattande och komplicerade styrsystem klarar av att sätta tillräckligt stort omvandlingstryck på näringslivet och politiken för att uppnå de fastslagna klimatmål som finns inom den europeiska unionen och globalt. Snarare är risken att nödvändiga åtgärder inte blir av eller försenas av tunga makthavare inom industrin och politiken, mer om det problemet avhandlas senare. 

”Det är tveksamt om den här typen av omfattande och komplicerade styrsystem klarar av att sätta tillräckligt stort omvandlingstryck på näringslivet och politiken för att uppnå de fastslagna klimatmål som finns inom den europeiska unionen och globalt. Snarare är risken att nödvändiga åtgärder inte blir av eller försenas av tunga makthavare inom industrin och politiken.”