Det går inte att mata en mätt ko – ytterligare räntesänkningar blir meningslösa. Ändå talar allt för att ECB:s nya chef Christine Lagarde tvingas följa sin företrädares verkningslösa penningpolitik via mer QE och ytterligare räntesänkningar. Visserligen sätter centralbanksledningen press på regeringarna att stimulera ekonomin via finanspolitiska åtgärder, men det verkar som om Lagarde talar för döva öron. 

I det perspektivet är det extra intressant att Deutsche Bank, en av Tysklands ledande storbanker, vd Christian Sewing vid en bankkonferens nyligen vädrade kritik mot den förda penningpolitiken. Han, liksom många ledande makroekonomer, menar att mer stimulansåtgärder för att trycka ner räntorna ytterligare inte har någon effekt på investeringarna, inflationen och konsumtionen. Deutsche banks vd hävdar också att penningpolitiken skapar sociala sprickor i samhället. 

Det hör inte till vanligheterna att europeiska storbankschefer uttalar sig om penningpolitikens sociala konsekvenser. Mycket talar för att han slår an rätt ton; de nya stimulansåtgärderna, liksom de senaste årens motsvarigheter har inte skapat bättre ekonomiska förutsättningar för stora delar av allmänheten. 

De extremt låga räntorna gynnar framför allt de grupper i samhället som har goda möjligheter till belåning och som äger aktier och fastigheter, men missgynnar vanliga bankkunder som sparar på konton, menar Deutsche banks vd Christian Sewing. Traditionellt banksparande är mycket vanligt i Tyskland. 

Det är just det som är problemet med penningpolitiken. Massiva stimulanser från centralbanken har varken påverkat efterfrågan eller fått inflationstakten att nå målsättningen: utan den enda pressen uppåt sker på aktie- och fastighetsmarknaderna. ECB behöver uppenbart nya verktyg och/eller hjälp från finanspolitiken. Stelbenta och rigida finanspolitiska ramverk i Europa sätter dock käppar i hjulen för Christine Lagardes vädjan om hjälp för att tackla de negativa verkningarna av konjunkturförsvagningen och en deflationistisk utveckling. 

Blir det ingen uppluckring kring de finanspolitiska ramverken är det vara dags för centralbanksledningen att öppna hangarerna och damma av helikoptrarna. Om ECB vill trycka upp den nedpressade inflationstakten bör “helikopterpengar” vara en fullt möjlig åtgärd i ljuset av den nuvarande verkningslösa och troligen bubbelskapande penningpolitiken.

Om den europeiska centralbanken går direkt till konsumenten med monetära stimulanser får detta, enligt ledande nationalekonomer, en omedelbar effekt på efterfrågan och prisutvecklingen i ekonomin. Risken att den här typen av monetära stimulanser skapar hyperinflation kan kontrolleras genom att styra penningflödet. ECB kan till exempel konstruera ett program där det sker månatliga utbetalningar till alla medborgare (det finns omkring 280 miljoner vuxna inom ECB-området) som omfattas av centralbankens penningpolitik. 

Transfereringarna ökar respektive minskar i förhållande till inflationsutvecklingen och upphör när inflationsmålet är uppnått. Hur omfattande “helikopterprogrammet” blir är svårt att uppskatta, bland annat beroende på att det är svårt att förutsäga hur av mycket av transfereringarna till hushållen som kommer att spenderas. 

Det finns andra risker med “helikopterpengar”, till exempel att monetär penningpolitik riskerar att påverka takten i regeringarnas reformpolitiken negativt; regeringarnas behov av ekonomiska reformer minskar eftersom centralbanken “skapar” nya pengar som döljer underliggande strukturella problem. 

Det finns ändå starka argument för att pröva en ny penningpolitik för den nya ECB-chefen Christine Lagarde.