Annons

Annons

Rickard-Ydrenas_534.jpg

Rickard Ydrenäs, grundare av Brexitpodden.

Brexit: Därför försöker May vinna tid

Vi är nära en brexit-deal men en del förhandlingar återstår innan en överenskommelse kan vara på plats. I en gästkrönika utvecklar Brexitpoddens Rickard Ydrenäs sina tankar om slutspelet i brexitförhandlingarna. Han uppmuntrar förhandlarna att föra vuxna samtal för att bryta dödläget i förhandlingarna, och förklarar samtidigt varför May drar ut på tiden.

Ingen kan avundas Storbritanniens premiärminister Theresa Mays sits.

Hon kan omöjligen producera ett förslag som tillfredsställer alla stridande parter, eftersom hon i sin laguppställning har både fanatiska Brexit-förespråkare och motståndare till Brexit inom sitt eget parti, och inte minst inom sitt kabinett, samt i Labour.

Alla kan inte och kommer inte att bli nöjda. Någon gruppering kommer med all säkerhet att skrika i stil med Rolling Stones ”I can get no satisfaction”, oavsett hur bra hon lyckas att förhandla. 

Annons

Annons

Som bekant är kravet på ”urgency” nödvändigt för att lyckas med en förändring, eller en förhandling. Onekligen kommer läget vara ”urgent” i december, om något avtal ska hinna komma på plats. En deal behöver vara på plats före jul för att den ska kunna godkännas i tid av brittiska parlamentet och av Europaparlamentet. 

Därför försöker därför Theresa May vinna tid. Hon vet att hon närmar sig ”the point of no return”, den kritiska punkt när allt sätts på spel för henne.

Den dagen när ett avtalsförslag är klart så måste hon visa sina kort. Förslaget kommer att obarmhärtigt dissekeras av hennes motståndare av olika slag. Och hon vill till varje pris undvika en lång utdragen offentlig debatt om skilsmässoavtalet. 

Därför har hon valt ett utdraget slutspel, där förhandlingarna har gått i stå.

Det extrainsatta toppmötet i mitten av november är i dagsläget struket. Då kan May presentera en take-it-or-leave-it-deal så sent som möjligt, vid sista chansen, för det brittiska parlamentet precis inför eller på EU-toppmötet den 13-14 december.

En Brexit med tullunion eller ett ”cliff-edge”-scenario, utan avtal alls, ingen övergångsperiod, och därmed en hög risk för gränskaos och att ekonomin förblöder som ett öppet sår. Då tvingar hon motståndarna att bekänna färg, Därpå är tiden oerhört kort för parlamenten att acceptera samt ratificera avtalet i de tjugosju medlemsländerna och få det godkänt förslaget godkänt även i Europaparlamentet.

Samtidigt är May än så länge det minst dåliga alternativet för Tories. Hon får göra ett hundjobb som ingen annan vill. Hon, och EU, kan få skulden för allt om det går dåligt. Det är mycket enklare att få igenom ett avtalsförslag som accepteras i Bryssel, än att få igenom samma avtal på hemmaplan i Storbritannien. 

Knäckfrågan är Nordirland, där ingen vill ha en gräns mellan resterande Irland och Nordirland, eftersom det skulle riskera den sköra freden på den gröna ön.

EU:s motförslag är en gräns i irländska havet mellan Storbritannien och Irland/Nordirland. 

Detta förkastas dock av britterna som oacceptabelt. För låna the Beatles ord: ”Yesterday, all my troubles seemed so far away.” Well, “Yesterday”, är oändligt avlägset för Theresa May i nuläget. Hon har en oerhört svår resa framför sig i att hitta en lösning på detta.

Politiskt är allt möjligt, brukar man hävda, men EU styrs som bekant ytterst av lagar och förordningar samt den högsta formen, av traktat och denna typ av ingångna internationella avtal kan man inte ändra på enkelt, då de har ratificerats av ländernas parlament. 

Utträdesparagrafen som reglerar Brexit, artikel 50, förordar att två år efter att utträdet har begärts ska det ske. Att bryta mot det, skulle innebära att EU:s alla 27 medlemsstater skulle gå med på att ”stanna klockan”. Det får i detta sammanhang anses som mycket osannolikt.

Tidigare har man varit mycket tydligt med att detta är den tidsfrist som fördraget anger som gäller. Att de plötsligt skulle gå med på att ”tolka det” på något annat sätt är därför högst osannolikt.

Däremot är övergångsperioden efter Brexit-utträdet 29 mars 2019 något man kan spela med, vilket Theresa May föreslagit EU. Då ger man tid för att hitta acceptabla tekniska eller andra praktiska lösningar på alla frågor som ställer till med besvär och som kräver svar. 

En del av lösningen borde vara att förlänga övergångsperioden på två år med ett år, det vill säga till sista december 2021 för tullfrågor, men inte ens det accepteras av en del Tory hard-liners, som vill att Brexit sker omedelbart.

Dessa Brexit-förespråkare, inklusive Boris Johnson, vill inte alls vill se någon förlängning av dagens tullavtal. En förlängning, särskilt utan någon klar tidsgräns, skulle omöjliggöra för Storbritannien att sluta bilaterala avtal med länder utanför EU.

Fortfarande finns olika viljor i hennes kabinett om vad Brexit ska innebära och uppnå. Det spekuleras att en del kan komma att kräva ett Storbritannien ska få ett Kanadaavtal, superplus-plus, och därför vilja avsätta henne.

I dagsläget sitter hon kvar, men frågan är hur länge. May närmar sig ”the end of the road” i och med att avtalet kommer att ha svårt att ta sig igenom det brittiska parlamentet.

Som jag sa i en kommentar i senaste avsnittet av Brexitpodden är det nu dags för både europeiska och brittiska politiker som förhandlar om brexit att skärpa till sig och ha vuxna seriösa samtal.

Det finns inte längre tid för populistiska symbolpolitiska utspel, utan nu behövs seriösa förhandlingar bakom lyckta dörrar.

Det behövs beslut om en ordnad skilsmässa, som båda parter kan leva med för en lång tid framöver. 

Rickard Ydrenäs
grundare av kommunikationsbyrån Ydrenas Communications. Han driver också Brexitpodden och Tullpodden.

Läs allt om:

Annons

Annons

Tidigare krönikor

Senaste krönikorna