Annons

Annons

jacob_de_geer_pl.jpg

Izettles vd och medgrundare Jacob de Geer tar betaltjänstbolaget till börsen. I sammanhanget påpekar Realtids krönikör Per Lindvall att aktiemarknaden har blivit mer av en utdelnings- och aktieåterköpsverkstad än en institution som kanaliserar kapital till verkliga investeringar.

Börsintroduktionen som är ett ljus i investeringsmörkret

Plötsligt händer det, men tyvärr inte så ofta numera. Izettles planerade börsintroduktion och nyemission på två miljarder kronor är en påminnelse om börsens grundfunktion och vad sparande egentligen handlar om, skriver krönikören Per Lindvall. 

Per Lindvall

Per Lindvall

Betaltjänstföretaget Izettle, som är kända för sin kortläsare man använder vid besöket på Café Ingenstans i Stureby eller närmsta torghandlare, meddelar nu att man ska börsnoteras och samtidigt plocka in nytt kapital på två miljarder kronor som ska användas för bolagets organiska expansion och utveckling. 

Det är helt enkelt ett skolboksexempel på vad som är kapitalmarknadens grundfunktion, att kanalisera sparkapital till verkliga investeringar, något som oftast glöms bort numera.  Grundtanken är ju att kapitalmarknaden, genom det som den österrikiska ekonomen Friedrich von Hayek och hans uttolkare James Surowiecki kallar ”the wisdom of the crowds”, ska kanalisera sparandet dit det gör bäst nytta.

I många fall känns dock denna visdom idag som en from förhoppning, i synnerhet som mycket av kapitalallokeringen sköts av passiva indexförvaltare och eller någon anonym algoritm som räknar ut bästa investering baserat på någon marginalaffär på någon börs någonstans.

Annons

Annons

Ett intressant inlägg om kapitalmarknadernas och i synnerhet aktiemarknadens funktion publicerades för övrigt av Merryn Somerset Webb, som är chefredaktör på Money Week i Financial Times, häromveckan.

Den pensionerade Financial Times-kolumnisten John Kay brukar också iterera runt ämnet på sin blogg.

Ibland är det uppenbart att det kollektiva agerandet även är den direkta motsatsen till visdom, där mycket av det kapital som allokeras handlar om grävande av en ”grop för osäkert användande” för att citera strategen Russel Napier. Tänk kryptovalutor, som bitcoin, eller med Warren Buffets ord ”råttgift”.

Aktiemarknaderna har också kommit mycket långt från denna grundfunktion som de hade när de etablerades i Storbritannien och USA under 1800-talet för att finansiera järnvägs- och industribyggen.  

Enligt en studie av konsultföretaget McKinsey så har amerikanska börsföretag betalat ut 60 procent av sina upparbetade vinster under de senaste 50 åren. Men den andelen har ökat över tid. För de tre senaste åren har de betalat mer än 100 procent av vinsterna, netto.

Det betyder i klartext att aktiemarknaden har blivit mer av en utdelnings- och aktieåterköpsverkstad, än en institution som kanaliserar kapital till verkliga investeringar.

Vi skördar kassaflödet från gamla investeringar istället för att investera i framtida tillväxt och produktivitetsutveckling. Och de bolagsaffärer som sker, och som ibland ber marknaden om nytt kapital, genom fusioner och förvärv handlar mest om att stabilisera detta kassaflöde genom att bygga prisledarskap, oligopol och förlänga ”produktlivscykeln” för befintliga produkter och tjänster.

För sparande som egentligen bara handlar om att vi byter värdepapper med varandra, där även företagsförvärv är en sådan bytesaffär, är kapitalmarknadens huvudfunktion numera. Det är inte ett sparande i dess egentliga nationalekonomiska mening, det vill säga att vi avstår resurser för att bygga något som ska ge framtida avkastning i samhällsekonomin.

Den avstannande produktivitetsutvecklingen under det senaste decenniet kan, eller bör kanske, tolkas som att vi investerar för lite, även om många individer, företag och stater ”sparar” som besatta. 

(Den svenska statens överskott i statsfinanserna är ett exempel på ett sparande som inte har någon produktiv funktion. Det bara bygger upp fordringar mot omvärlden. Det vore bättre om staten omsatte detta sparande i reella investeringar, som till exempel infrastruktur och utbildningssatsningar, som stärker den framtida skattebasen.)

Izettles börsintroduktion är därför ett ljus i detta investeringsmörker.

Samtidigt smyger det sig på ett visst tvivel. Att gå till börsen är numera inte ett förstahandsalternativ för bolag som vill skaffa kapital. Många företag väljer hellre ett antal privata finansieringsrundor än att kliva ut på marknaden. Det har lett till att företag som vänder sig direkt till börsen utgörs av företag, som om de vore produkter skulle klassas som andra- och ibland även tredjesortering, kantstötta och med en guldkant som flagnar vid en första diskning.

Det är bara att hoppas att Izettle kan visa på motsatsen. Exemplets makt kan ibland vara stor.

Annons

Annons

Tidigare krönikor

Senaste krönikorna