Annons

Annons

anders-bors.jpg

Efter 100 år med blockpolitik i Sverige borde det vara dags att vitalisera demokratin, skriver Realtids krönikör Anders Elgemyr, och ger flera exempel på politiker som gör just det.

Börsen är frikopplad från valet

Det svenska valet slutade med ett dött lopp. För börsens del finns det ingen anledning att reagera på valresultatet, skriver Realtids krönikör Anders Elgemyr, men konstaterar samtidigt att det finns andra och mer intressanta slutsatser att dra av resultatet.

Anders Elgemyr

Anders Elgemyr

Vd för Jarl Securities. Bakgrund som analytiker och ekonomijournalist.

Börsen visar väl snarast samma uppgivenhet som många kommentatorer efter valet. Inget val jag minns har varit så polariserat mellan ytterligheterna som detta val där många röstade på ytterlighetspartier som V, C och SD där ideologier går före ekonomisk verklighet. MP hade säkert också vunnit röster om de inte haft en usel regeringsperiod bakom sig.

För att börsen ska reagera behövs några nyheter, något som inte är inprisat i aktiekurserna redan. Men vad kan en vingklippt socialdemokratisk regering lyckas genomföra om inte Löfven slår till med något oväntat och bildar regering med de borgerliga småpartierna, eller ännu mer osannolikt, tar stöd från SD? Inget som kommer att flashas ut av nyhetsredaktionerna i alla fall.

Eller hur ska moderatledaren Kristersson kunna göra något avtryck på marknaden annat än om han gör upp med S eller SD? Varken det förstnämnda eller det sistnämnda är troligt och det är först när det icke-troliga sker som marknaden reagerar.

Annons

Annons

Jag vet inte mer än någon annan men den troligaste utvecklingen är, med tanke på den stora valförlusten för den sittande regeringen S+MP, att Kristersson får chans att bilda en regering. Där måste han uppnå stöd från SD på något vis och det är väl utgången av dessa hemliga diskussioner som är mest intressanta i dagsläget.

Ser man till börsutvecklingen så handlas den svenska börsen fram till valet svagare än USA men starkare än den tyska och franska börsen.


Det är den svenska kronan som styr utvecklingen på marginalen. Och där är det främst riksbankens svaga politik som spökar samt oron för samhällsutvecklingen i stort. Oavsett vad man tycker om invandringen så har bilden av Sverige försämrats i den internationella pressen de senaste åren.

Sverige behöver reformer inom en mängd områden som sjukvård, skola, omsorg, bostadsbyggande, integrationspolitik och försvar. Men svaga regeringar måste kompromissa fram beslut med hoppande stöd och majoriteter vilket innebär att alla reformer kommer att bli urvattnade och i värsta fall verkningslösa. 

Den moderna demokratin är som styrelseform inte mer än något hundratal år gammal. I Sverige liksom i hela västvärlden finns det tendenser att populismen utmanar demokratin som styrelseform.

Efter 100 år med blockpolitik i Sverige borde det vara dags att vitalisera demokratin. I och med EU-valet har vi självmant valt bort beslutanderätten över det mesta av Sveriges lagstiftning och därmed styrande. 

Och med en riksbank som lydigt går i ECB:s ledband med en supermjuk penningpolitik utan att ta större hänsyn till Sveriges behov, finns det få skäl för personer att engagera sig politiskt.

Den USA-baserade och disputerade statsvetaren Jan Kallberg var i sin debattartikel “Valets bortglömda fråga” här i Realtid.se inne på en intressant tankegång. För att överleva bör de etablerade politiska partierna släppa fram fler karaktärsstarka individer i partierna och inte mobba ut oliktänkande. Partierna själva framstår ju allt mer som hårt toppstyrda klubbar där allt ljus ska falla på partiledaren.

Det finns flera exempel på sådana nuvarande färgstarka politiska profiler:

Vänstern har den självständiga och högprofilerade riksdagsledamoten Amineh Kakabaveh i Stockholm som slåss mot hederskulturen och förtrycket och grundat organisationen Varken hora eller kuvad (VHEK), och som 2016 utsågs till Årets svensk av nyhetsmagasinet Fokus.

Liberalerna har Torkil Strandberg, kommunalrådet som är partiets lysande stjärna i Landskrona där L fick 34,5 procent i kommunvalet (jämfört med 6,7 procent i riksdagsvalet i kommunen), och som hittat det liberala receptet att hantera SD.

Centern har den avgående riksdagsledamoten Staffan Danielsson som under lång tid vågat ifrågasätta och problematisera hållbarheten i partiets migrationspolitik. 

Kristdemokraterna har i den här kategorin givetvis kommunalrådet Sara Skyttedal, den unga och orädda politikern som när hon var ungdomsförbundets ordförande i princip på egen hand knäckte Decemberöverenskommelsen.

Moderaterna har den politiska sociala medier-stjärnan Hanif Bali och den självständiga tänkaren, forskaren och debattören Ann Heberlein som doktorerat i etik, och som siktar på en riksdagsplats för partiet i valet.

Socialdemokraterna har i sin tur sjuksköterskan och tidigare riksdagsledamoten Nalin Pekgul som före alla andra lyfte frågan om hedersförtryck och moralpoliser i de utsatta miljonprogramsområdena, och fortfarande syns i debatten om dessa problem.

Det är sådana färgstarka politiker som kan engagera väljarna och på lång sikt återskapa ett positivt engagemang i den grå dagspolitiken. Den som för närvarande verkar helt inriktad på spelteori, maktblock och vuxenmobbning.

Annons

Annons

Tidigare krönikor

Senaste krönikorna