Stockholms tingsrätt meddelar dom i Allra-målet klockan 11.00 i dag. Det är nästan exakt tre år efter de första mediepubliceringarna med kritik mot fondbolagets förvaltningsverksamhet. Under de tre åren har verksamheten i princip helt avvecklats, samtidigt som fyra personer åtalats och ytterligare två är efterlysta internationellt.

När rättegången avslutades den 17 december, efter nästan trettio dagars förhandlingar, var klyftan mellan parterna milsvid. Åklagarna från Ekobrottsmyndigheten och Pensionsmyndighetens advokater ville se långa fängelsestraff för de åtalade, som mest sju år för Allra-chefen Alexander Ernstberger, och skadestånd på över 200 miljoner kronor.

Försvaret menade å sin sida att statens ombud inte på något sätt kunnat bevisa brott enligt gärningsbeskrivningen – eller någon skada enligt skadeståndstalan.

Att parterna i en domstolsprocess inte är överens hör knappast till ovanligheterna, men i det här fallet är det en ovanligt komplex materia som lämnats till tingsrätten för avgörande. Många av de delfrågor som ska redas ut av rätten är oprövade enligt svensk rätt. En förklaring är att Allra verkade på en tämligen världsunik del av fondmarknaden, det svenska PPM-systemet, samtidigt som marknadens regelverk på kort tid påverkats av ny lagstiftning.

En sådan helt oprövad fråga är om Allra, då med namnet Svensk Fondservice, ska klassas som förvaltare av de tre fonder som är aktuella i målet. Tillståndet att bedriva fondverksamhet låg nämligen hos Gustavia Fonder som hade en egen organisation för fondförvaltning och orderutförande.

Här menar staten att det är klart och tydligt att Allra hade tagit på sig ett förvaltaransvar genom att ingå ett avtal om så kallad diskretionär förvaltning med Gustavia. EBM och Pensionsmyndigheten hävdar därför att ansvaret för att de två värdepapperstransaktioner målet handlar om låg hos Allra.

Försvaret hävdar motsatt att bolaget bara agerade i en rådgivande roll och att samtliga beslut om att godkänna affärerna, och även själva orderutförandet, sköttes av Gustavia.

Hur tingsrätten ställer sig till denna fråga blir helt avgörande för målet, både vad gäller åtalet för trolöst agerande och skadeståndskravet. Om Allra-cheferna inte anses ha haft en förtroendeställning gentemot en huvudman faller hela statens argumentation.

För att komplicera saken ytterligare har försvarssidan gjort ett stort nummer av att det är oklart vem som är huvudman i målet. Är det pensionsspararna, Pensionsmyndigheten, Gustavia eller det mer oprecisa ”annan” som åklagarna också har framfört? Beroende på hur tingsrätten sätter ner foten här kan utfallen blir drastiskt olika.

För att fortsätta rada upp komplicerande faktorer kan man nämna det faktum att fonderna faktiskt gjorde en vinst på värdepappersaffärerna, även inräknat det arvode som hamnade hos Oak Capital, som agerade mellanhand mellan de utfärdande bankerna och fonderna. Det finns alltså ingen faktisk förlust att slå ner på, utan mer en hållning att vinsten borde varit ännu högre.

Att beräkna en skada utifrån detta blir givetvis snårigt om man ska försöka beskriva alternativa förlopp, då de aktuella värdepappren var skräddarsydda och inte fanns på någon aktivt handlad marknad. Frågan är om det ens går att svara på vad utfallet hade blivit om fonderna inte hade gjort de aktuella affärerna?

En annan avgörande fråga som tingsrätten ska bedöma är om det arvode som tillföll Oak Capital, cirka 170 miljoner kronor, ska anses som fullständigt oskäligt eller helt i linje med marknadspraxis. Staten menar att arvodet är gigantiskt i förhållande till den totala summan som investerades. Försvaret har å sin sida lämnat in flera expertutlåtanden som visar att arvodet låg under snittet för jämförbara transaktioner på den svenska marknaden vid tidpunkten.

Här står vittne mot vittne, knappast en drömsituation för en domstol. Frågan är om tingsrätten har valt att genomföra någon egen utredning för att bringa klarhet i frågan. I HQ-målet gjorde rätten en förhållandevis djupgående analys av de enskilda optionspositioner som parterna då argumenterade olika kring.

De rent rättsliga aspekterna gör målet intressant för många jurister och även finansbranschen i stort. Men laddningen är givetvis som störst för de åtalade som riskerar mångåriga fängelsestraff, mångmiljonkrav och långa näringsförbud. Fällande domar skulle givetvis vara en katastrof – och en stor överraskning om man får lita på vad försvarsadvokaterna förmedlade under slutpläderingarna.

Väljer tingsrätten att kasta ut målet riktas strålkastarljuset obönhörligen istället mot Ekobrottsmyndigheten och Pensionsmyndigheten. EBM har en lång rad av fiaskon bakom sig.

Det handlar långt ifrån bara om de över 60 miljoner som advokatnotan gått på i Allra. Eller de ytterligare miljoner som Ekobrottsmyndigheten plöjt ner i ärendet sedan 2017. Den betydligt större frågan blir istället hur staten genom sina myndigheter kan agera mot enskilda näringsidkare.

Allra-grundarna och de övriga delägarna har i princip fått se hela verksamheten mer eller mindre tvångsavvecklad. En symbol för detta är att den ofta avbildade Allra-skylten, på fasaden i korsningen Sveavägen-Kungsgatan i centrala Stockholm, plockades ner någon gång slutet på förra året.

Måhända kan man anse att en avveckling är rimlig om de åtalade bedrivit en samhällsfarlig brottsverksamhet, vilket åklagarsidan hävdar, men det skulle vara ett kraftigt övergrepp på den fria företagsamheten om det skulle visa sig att Allra spelat helt enligt regelboken.

En friande dom skulle återigen också väcka liv i kritiken mot Ekobrottsmyndighetens arbetsmetoder. Många förvarsadvokater har under årens lopp framfört att åklagarna inte utgår från ett faktiskt brott utan istället letar efter ett tänkbart brott i strävan att väcka åtal med alla medel. På vägen missas grundläggande juridiska aspekter som blir smärtsamt tydliga när domstolen sedan friar.

Det är mindre än ett dygn kvar innan Stockholms tingsrätts dom blir känd. Många har skäl att vara rejält oroliga – inte bara de åtalade.