Författarna Deanne Rauscher och Janne Mattsson gav för tre år sedan ut boken om Bordellhärvan; ”Makten, männen, mörkläggningen” på Vertigo förlag. ”Ingen stämde mig”, säger förläggaren Carl-Michael Edenborg som gav ut boken som namngav 16 av männen och en kvinnlig torsk i Bordellhärvan. Inga av de totalt 70 namnen finns med i skrivelsen till Justitiekanslern.

Bordellhärvan, det var 31 år sedan. Den 10 maj 1976 greps bordellmamman Doris Hopp misstänkt för grovt koppleri. Geijeraffären som den kom att kallas exploderade i DN. Olof Palme attackerade DN som backade efter att ha publicerat Peter Bratts artikel, där Leif GW Persson var källa. Och Thorbjörn Fälldin följde upp med sin klassiska luriga dementi – att eftersom hans namn var med på listan så kunde han berätta att uppgifterna var falska.

– Leif GW Persson har sagt till mig att Olof Johansson förekom i utredningen. Så jag blev jävligt förbannad på GW i dag när han förnekade att Johanssons och Fälldins namn var med, säger Deanne Rauscher till Realtid.se.

I boken pekade hon ut sjutton höjdare som kunder hos bordellmamman Doris Hopp – och som de som haft sex med de två minderåriga tjejerna som nu kräver en miljon kronor var i skadestånd från staten.

I dag kallade advokaten Niclas Karlsson på Juristhuset i Stockholm till presskonferens tillsammans med då 14-åriga Eva Bengtsson. Hennes då 15-åriga kusin orkade inte vara med.

En av de som nämns som nämns i boken som prostitutionskunder dök upp på presskonferensen i dag.

– Jag såg Björn Tarras-Wahlberg på presskonferensen i dag, säger Deanne Rauscher.

– Han var väl utsänd som spejare, han blev bekant med Olof Johansson i samband med att min bok kom ut. Nu stod han i dörröppningen men när hans namn nämndes hade han försvunnit.

Av de du nämner i boken, vilka var det som utnyttjade då 14-åriga Eva Bengtsson?

– Det var Olof Palme, Thorbjörn Fälldin, Lennart Geijer och tv-mannen Sigvard Hammar, säger Deanne Rauscher.

Och vilka utnyttjade hennes 15-åriga kusin?

– Det var Olof Johansson, Thorbjörn Fälldin och Lennart Geijer.

Övriga höjdare som nämns i boken som prostitutionskunder i Doris Hopps nätverk är Gunnar Sträng, H&M-grundaren Erling Persson, Noppe Lewenhaupt, riksbankschefen Krister Wickman, galleristen Bobo Dahlström, borgarrådet Hjalmar Mehr, landshövdingen Ragnar Lassinantti och Cecilia Nettelbrandt.

– Doris Hopps lillasyster Maggan Lindner såg Thage G Peterson och Lennart Geijer ett flertal gånger hemma hos Doris Hopp på Ruddammsvägen. Andra hon såg var Olof Palme, Tage Erlander, Gunnar Sträng, Thorbjörn Fälldin och Torsten Nilsson.

– Jag har fått en känsla av att det var traditioner man lämnade över mellan politikergenerationer, lite initiationsrit för politiker, säger Deanne Rauschner.

Om Doris Hopps syster säger Deanne Rauscher:

– Maggan Lindner är en absolut 100 procent försiktig kvinna som jobbat inom Stockholms socialförvaltning i 35 år.

Utredningsmaterialet har advokaten Niclas Karlsson funnit vederhäftigt.

– Det var ett väldigt tillförlitligt underlag. Men man struntade i att lagföra de här männen för att de tillhörde samhällets elit. De gick fria, de kunde leda landet, sitta i tv och även uttala sig i moraliska frågor. De förgrep sig på småflickor och de lyckades också med konststycket att mörklägga den juridiska processen. På så sätt blev det ett dubbelt svek. Det är på grund av detta som de här kvinnorna mått så dåligt, säger Niclas Karlsson till Realtid.se.

Niclas Karlsson har samarbetat med Deanne Rauscher.

– Hennes bok gav en plattform för mina klienter att vilja gå vidare.

Och de sjuttio namnen?

– 1976 hade man listat 70 man men det är inget jag har tillgång till. Tänk om det kom fram att något statsråd i Reinfeldts ministär haft sex med en fjortonåring på bordell – gissa om det skulle utredas, säger Niclas Karlsson.

Mest uppmärksamhet fick utpekandet av Olof Johansson.

– Olof Johansson var arg så han skakade när han framträdde i tv när boken kom. Men han väckte aldrig någon talan, säger Niclas Karlsson.

Var det ingen annan som stämde författarna och förläggaren för förtal?

– Nej, det var snack om det. Men så vitt jag förstått rådde deras advokater dem att inte fullfölja för det fanns lite för många vittnesmål. Det var ingen som hade något substantiellt som de kunde kritisera boken för, säger bokens förläggare Carl-Michael Edenborg till Realtid.se

Här kan du läsa hela inlagan till Justiekanslern från Eva Bengtsson och hennes kusin genom advokat Niclas Karlsson på Juristhuset i Stockholm:

Till Staten

Framställande av ersättningsanspråk

I egenskap av ombud för Eva Bengtsson och hennes jämnåriga kusin får jag härmed tillskriva Er.

Eva och kusinen utnyttjades sexuellt i den av Doris Hopp bedrivna koppleriverksamheten på 1970-talet. Flickorna var då endast 14 år. Koppleriverksamheten har rönt stor uppmärksamhet från tid till annan, åtskilligt har skrivits om händelserna som oftast går under namnet ”Bordellhärvan”. Med hänsyn härtill fördjupar jag mig här inte närmare kring sakförhållandena, men såsom referens i angelägenheten kan jag nämna boken ”Makten, männen, mörkläggningen” av Deanne Rauscher och Janne Mattsson, utkom 2004 på Vertigo Förlag.

Det kan konstateras att Eva och kusinen varit brottsoffer då de utsatts för brott enligt dåvarande bestämmelserna i 6 kap brottsbalken. Brottet otukt med barn respektive ungdom kunde på den tiden ge fängelse i upp till fyra år. Idag skulle brotten sannolikt anses vara våldtäkt med barn. Att ge ersättning för tillfälliga sexuella förbindelser med någon som var under 18 år kunde betraktas som förförelse av ungdom, med fängelse i straffskalan.

Brotten har varit kända, brottsoffren och gärningsmännen likaså. Flickorna förhördes ingående av polisens utredare varvid detaljerade uppgifter och klara utpekanden lämnades om förövarna.

Polisen under ledning av åklagaren hade fullt tillräckligt med material för att gå vidare i ärendet mot ett åtal. Trots utredningsmaterialet har det skett en mörkläggning, i syfte att skydda brottslingarna på grund av att de tillhört eliten inom politik, stat och näringsliv. Flickornas rättigheter som medborgare och brottsoffer har kränkts då staten trots sin kännedom om brotten har underlåtit att beivra de brott och lagföra de män som förgripit sig på dem.

Begrepp som myndighetsmissbruk och rättsröta har sällan, om ens någon gång, varit så passande som i detta fall. Statens svek mot flickorna har fått till följd ett psykiskt lidande som alltjämt plågar dem och har deformerat deras liv.

Eva Bengtsson och kusinen fordrar en ursäkt av svenska staten och en ersättning om vardera en miljon kronor i skadestånd. Jag får utgå ifrån att staten ej åberopar preskription då det vore synnerligen stötande för den allmänna rättskänslan.

Det yrkade skadeståndet är motiverat utifrån att Eva och kusinen under hela sitt vuxna liv lidit psykiskt av att staten trots kännedom om övergreppen underlåtit att agera mot brottslingarna. Deras förtroende för politiken och samhällets institutioner har raserats. Varje gång de under årens lopp i media läst om och på tv sett de tidigare kunderna, politikerna/samhällstopparna, vilka gärna talat sig varma i moraliska spörsmål, har de smärtsamt påmints om övergreppen. De sexuella övergreppen har följts av ett rättsövergrepp som saknar motstycke i svensk modern historia.

Det förskräcker att staten, med vars lagar de svaga ska skyddas, tvärtom skyddar brottslingarna – därtill de personer som tillhör landets ledning och är satta att stifta och upprätthålla lagar som skulle ha skyddat dessa unga flickor. När personer i ledande ställning och ansvarig position istället själva begår övergrepp och staten med kännedom om detta blundar och vänder flickorna ryggen är statens skam – och ansvar för att söka ställa tillrätta – som allra störst.