Kostnaden för asylmottagandet ökade från cirka 8 miljarder 2006 till cirka 25 miljarder 2014 och väntas nå 40-miljardersstrecket om ett par år. Sverige fortsätter samtidigt att vara sämst i OECD på att integrera invandrare på arbetsmarknaden.

SCB skriver: ”År 2011 förvärvsarbetade 82 procent av de inrikes födda och 57 procent av de utrikes födda i åldrarna 20-64 år.” Eftersom arbetsmarknadsåtgärder räknas som förvärvsarbetande är andelen utrikes födda med riktiga jobb i själva verket ännu lägre.

Alliansen har givetvis haft svårt att hantera väljarnas frågor om kostnaderna för den nuvarande linjen. En genväg ur denna knipa är att hävda att flyktinginvandring i själva verket är lönsam. Sveriges katastrofala underliggande arbetsmarknadsstatistik har dock inte gått att ta sig runt inom nationalekonomisk forskning. Liberaler är vana att kunna stödja sina värderingar om ekonomisk frihet på evidensbaserad nationalekonomi. Så är inte fallet för alliansens värderingar om flyktinginvandring. Tyvärr har bevisläget inte fått stå i vägen för principerna.

På senare år har liberala tankesmedjor satt i system att i närmast industriell skala fabricera fram påstådda vinster av invandringen. Det senaste exemplet är en rapport från Fores, en tankesmedja finansierad av Centerpartiet. Rapporten är skriven av Andreas Bergström som tidigare var politiskt sakkunnig till dåvarande integrationsminister Erik Ullenhag. Fores rapport heter ”Utan invandring avfolkas Sverige” och menar att en pågående befolkningsminskning gör omfattande invandring nödvändig för att bevara välfärden.

Problemet är att Fores rapport inte håller vid en granskning. För det första stämmer det inte att Sverige skulle avfolkas utan invandring. Sverige har även exklusive invandring födelseöverskott och förväntas fortsätta att ha det enligt befolkningsprojektioner. Fruktsamheten på 1,9 är bland de högsta i Europa. Kvinnors tendens att skaffa barn allt senare i livet leder enligt SCB dessutom till att summerad fruktsamhet underskattar barnafödandet. SCB redovisar därför även kohortfruktsamhet som mäter hur många barn kvinnor hinner skaffa över hela livet. Den senaste kohortfruktsamheten låg enligt SCB på 2,01 barn per kvinna, nära demografisk balans. Sverige är med andra ord inte Japan. Att riket är på väg att avfolkas för att det föds för få barn är en fantasi.

En konceptuellt separat fråga är att ökad livslängd leder till en åldrande befolkning även i Sverige. Eftersom invandrare som grupp är avsevärt yngre kan invandring underlätta finansieringen av en åldrande befolkning. Denna vinst är dock bara potentiell. Ett demografiskt överskott förutsätter att tillräckligt många invandrare faktiskt kommer i arbete. Invandring av arbetslösa unga underlättar däremot inte finansiering av välfärden, det lägger bara merkostnader till existerande åtaganden.

I Sveriges fall räcker en högre andel i arbetsför ålder inte till för att kompensera det faktum att bara 57 procent av invandrarna i arbetsför ålder arbetar. Studier (senast Ekberg 2011) visar att ökad invandring givet dagens sysselsättningsnivåer skulle försämra de framtida finanserna något snarare än förbättra dem.

Fores menar även att många kommuner riskerar arbetskraftsbrist och behöver invandring för att ”uppfylla primära välfärdsuppgifter, som vård och utbildning”. Men inte heller detta stämmer.

Att rekrytera tillräckligt med personal till vården är inte ett problem idag, har inte varit ett problem historiskt och kommer inte vara ett problem i framtiden. Sverige hade inga problem att rekrytera undersköterskor under perioder med låg invandring och Finland har inget problem att rekrytera undersköterskor idag. Med undantag för kvalificerade specialister är arbetskraftsbrist överlag ett ovanligt fenomen i marknadsekonomier. När efterfrågan på en yrkesgrupp är större än utbudet höjs i stället lönerna till den nivå som krävs för att locka arbetare till bristsektorn. Den svenska arbetsmarknaden har sedan decennier inte upplevt arbetskraftsbrist på icke-specialister. Tvärtom så är ett av de största samhällsproblemen massarbetslöshet, det vill säga överskott på arbetskraft.

Invandrares utanförskap är så pass högt att en högre andel inrikes födda arbetar även när pensionärer och barn inräknas i mått på totalbefolkningen. SCB definierar försörjningsbördan som totalbefolkningen delat på antalet sysselsatta (detta mått ska inte blandas ihop med ”försörjningskvoten” som mäter ålderssammansättningen). En försörjningsbörda på 2,0 betyder att varje arbetare utöver sig själv finansierar en person utan arbete, må det vara ett barn, en pensionär eller en arbetslös vuxen.

Sambandet mellan försörjningsbördan och invandring analyseras i SCB:s demografiska prognoser, exempelvis i rapporten ”Sysselsättningsprognos 2013”. När man kvantifierar blir det tydligt att invandring inte löser problemet att de med jobb måste försörja fler äldre. SCB beskriver snarast invandring som en förstärkande kraft till åldrandet, det vill säga en ytterligare kraft som pressar upp försörjningsbördan: ”Både utrikes födda och äldre arbetar i mindre utsträckning vilket påverkar den framtida sysselsättningen och även försörjningsbördan.”

De tre kommuner i Sverige som har högst andel utomeuropeiska invandrare är Malmö, Södertälje och Botkyrka. SCB skriver: ”Stor-Malmö och Övriga Sydsverige är de regioner som under de senaste fem åren haft den högsta försörjningsbördan. År 2011 hade Stor-Malmö och Övriga Sydsverige en försörjningsbörda på närmare 2,3. Det kan jämföras med Stor-Stockholm där försörjningsbördan var cirka 2,0. Den höga försörjningsbördan beror inte på att regionerna har en ogynnsam åldersstruktur. Tvärtom har Stor-Malmö en ganska gynnsam åldersstruktur. Den relativt höga försörjningsbördan beror istället på låga förvärvsfrekvenser i regionerna, framförallt bland de utrikes födda.”

SCB skriver vidare: ”Södertälje och Botkyrka är exempel på kommuner med högre försörjningsbörda mellan 2,2 till 2,3.” Dessa exempel visar att invandring trots dess positiva effekt på ålderssammansättningen förvärrar försörjningsbördan.

Invandring har på samma sätt pressat upp försörjningsbördan i glesbygdskommuner. Avfolkningskommuner riskerar en negativ spiral. Utflyttning eroderar skattebaserna vilket leder till högre skatter och sämre välfärd vilket leder till att fler flyttar ut. I ett land med fungerande arbetsmarknadsintegration skulle invandring därför särskilt gynna avfolkningsorter genom nytillskott av skattekraft.

I dagens Sverige leder däremot kombinationen av lägre andel i arbete och lägre löner att invandrare år 2012 betalade in ungefär 45 procent mindre i inkomstskatt per invånare jämfört med den övriga befolkningen. Invandring ökar befolkningen, men den eroderar samtidigt skattekraften per invånare. Avfolkningskommunerna tvingas därmed försörja ännu fler utan jobb och måste skära ännu mer i välfärden. Fores lösning för avfolkningsbygderna innebär därför att de fattigaste delarna av Sverige utöver sina existerande problem tvingas hantera kostnaden för de flyktingar som Täby och Danderyd vägrar ta emot.

Problemen med Fores rapport stannar inte här. Rapporten räknar dessutom fel när det gäller hur viktig invandring är för avfolkningskommunerna. ”Utan dagens invandring hade en klar majoritet av Sveriges kommuner haft en negativ befolkningsutveckling, även större städer som Göteborg och Malmö”, skriver Fores.

Om det flyttar in 10.000 invandrare till Göteborg och det flyttar ut 8.000 existerande invånare drar Fores naivt slutsatsen att staden skulle ha avfolkats med 8.000 personer utan invandring. Man kan dock givetvis inte anta att utflyttningen av existerande invånare skulle ha varit identisk utan invandring. En signifikant korrelation mellan invandring till och utflyttning från kommuner är tydligt i Fores egen data. Det handlar inte bara om ”white flight” där svenskar lämnar mångkulturella städer som Malmö. En enklare mekanism är att antalet bostäder på kort sikt är konstant samtidigt som efterfrågan på bostäder ofta är stor. Om invandrare inte hade tagit lägenheterna i Göteborg hade andra bostadssökande från Göteborg eller andra delar av landet givetvis flyttat in i dem i stället. Göteborg hade knappast varit en avfolkningsort utan invandring.

Dessa amatörfel hade kunnat undvikas om Fores hade låtit experter metodgranska rapporten. Men då hade resultatet kanske blivit ett annat. Det är naturligtvis ingen slump att vi ser ytterligare en dåligt underbyggd rapport från en liberal tankesmedja om invandring. Skräprapporter av den här typen massproduceras som sagt numera av borgerligheten. Rapporterna skrivs i regel inte av experter som kan ha professionell etik att inte fuska utan av frälsta ideologer.

Ignorans om korrekt metodik är snarast en befriande fördel. Rapportförfattaren Andreas Bergström hade antagligen inte kunnat producera slagkraftfulla argument som att Göteborg avfolkas utan invandring om han kände till rätt sätt att räkna. Dessa skräprapporter kan bara produceras i en intern intellektuell miljö där det anses moraliskt tabu att utsätta argument om invandringens fördelar för kritisk granskning.

Den mygelkultur som alltid funnits i ungdomsförbund och i pr-branschen har släppts lös i liberala tankesmedjor. Kampanjen att ”slå hål på myter” och bevisa att invandringen egentligen är lönsam har varit lång och spektakulärt misslyckad. Att försöka ljuga bort arbetslöshet och kostnader stoppade inte Sverigedemokraterna men lyckades haverera en i övrig relativ framgångsrikt Alliansregering.

Det förtroendekapital som liberaler lyckats bygga upp över lång tid genom nationalekonomisk kompetens har redan tagit allvarlig skada. Det kan kanske vara dags för lite nytänkande från borgerligt håll. Den bistra verklighet som låg bakom Alliansregeringens fall kommer inte att försvinna av fler skräprapporter.