Helikopter till himmelska höjder

Puderåkning i British Columbia i den kanadensiska vildmarken slår det mesta. John Bark berättar varför.

Uppdaterad 2016-09-23
Publicerad 2016-09-22

>> Missa inte bildspelet från helikopterskidåkningen i Kanada

Plötsligt känner vi en sättning i snötäcket vi står på. Guiden, som befinner sig i branten en bit nedanför oss, signalerar med armen att vi måste röra oss bort från den öppna sluttningen. Lavinrisk. Hon pekar mot ett skogsparti lite längre ned på berget. Hennes komradio knastrar när hon talar med helikopterpiloten och andra guider i området. Gruppen, bestående av elva åkare, har redan börjat röra på sig.

Sprid ut er! ropar hon och på rad, med lucka emellan, glider vi i hennes spår genom den lätta pudersnön. Farten ökar, luften gnistrar av snökristaller. En efter en når vi skogen och lavinrisken är snart glömd. Nu gäller det att hitta öppningar mellan träden. Egna spår. Det är brant och det går undan. Molntäcket har spruckit upp och sikten är bättre.

Reglerna för skogsåkning är enkla: passera aldrig guiden och se till att du har kontakt med en annan åkare, en buddy. Undvik om möjligt att svänga ovanför en gran för att minska risken att du faller och hamnar i en Tree well, eller trädbrunn. En sådan brunn är det risiga hålrum som bildas runt stammen på granarna när det snöar rikligt. Och det gör det i The Canadian Rockies, snödjupet kan vara upp till sex meter och att falla med huvudet före ner i en trädbrunn bör nogsamt undvikas. Alltså – sväng bakom och nedanför träden.

Jag ser Lars Ocklind, Ica-handlaren från Åre, skymta framför mig. Jag hänger på, Lars har en förmåga att hitta spår. Men jag tappar honom direkt bland de snötäckta granarna. Hittar i stället min egen linje, plötsliga öppningar mellan träden, surfar på de breda skidorna så att snön sprutar. För mycket bakåtvikt, det bränner i låren, måste hitta balansen, stå på hela foten.

Men var är Robert, min buddy? Jag hör inga rop eller visslingar från vare sig grupp eller guide men snön kväver effektivt alla ljud. Ensamåkning kan lätt sluta med att du hamnar på fel sida av en nästan osynlig ås i skogsbranterna, vilket i värsta fall leder dig ned i fel dal, långt från grupp och helikopter. Ännu en nästan vertikal skogsglänta öppnar sig. Farten ökar, balansen är återställd, jag hittar rytmen och upplevelsen är total. Jag tjoar högt av ren glädje, skriker faktiskt rakt ut.

Då hör jag ett avlägset rop som svar – jag har alltså inte tappat gruppen. Samtidigt ser jag en snabb glimt av Roberts röda jacka längre ned till höger ett hundratal meter bort. Tappar uppmärksamheten för en bråkdels sekund och en klunga granar ligger rakt i fallinjen. Jag tvingas till en skarp sväng framför en stor gran med en enorm krona av snö i toppen. Skäret blir så tvärt att jag visserligen stannar men samtidigt faller bakåt. Fördelen med att trilla i metervis med fluffig pudersnö är att det inte gör ont. Nackdelen är att det kan vara nästan omöjligt att ta dig upp.

Halvt täckt av lätt lössnö ligger jag på rygg med huvudet nedåt. Nåja, åtminstone inget huvuddyk ner i en brunn. Jag använder de remlösa stavarna för att häva mig upp. Eller försöker i alla fall, snön är bottenlös. Båda skidornas bakdelar är snett nedstuckna i snön i en obekväm vinkel. Jag tänker på mitt avsaknade vänstra korsband, tur att jag har det kraftiga knästödet. Det här är löjligt, ju mer jag kämpar desto djupare sjunker jag i snön. Ingen panik, jag kommer att komma upp, men kämpandet tar mycket kraft och den här typen av skidåkning kräver att du hushållar med energin.

Jag ser en blå jacka högre upp. Christian, schweizer-finnen vi kallar för the blue guide, ser mig och en stund senare har han dragit upp mig ur mitt snöbolster. Vi tar av åt höger och snart hör jag helikopterns smattrande mellan bergen. Skogen öppnar sig och därnere vid upphämtningsplatsens lilla röda flagga har gruppen redan börjat ta av sig skidorna när vi kommer fram. Guiden och Christian staplar dem i en hög.

Det vinande, klapprande ljudet från Bell-helikoptern ökar och den gör en vid båge för att komma rätt in mot landningsplatsen. Vi kurar ihop på knä och duckar, tätt sammanpackade.

Fyra meter framför oss sitter guiden vid högen av skidor som snabbt ska lassas in i helikopterns sidovagn. De sista tio metrarna skymmer nosen sikten och piloten ser inte gruppen utan styr mot landningsflaggan på sin högra sida. Rotorbladens vindstöt träffar oss med en kraft som lätt fäller dig om du inte står stadigt på båda knäna i snön. Lösa pinaler flyger all världens väg så det gäller att knäppa igen. 

Med exakt precision sätter piloten ned helikoptern mellan oss och guiden. Sträcker jag ut handen kan jag nå meden. Klartecken ges och den av oss som är dörrvakt skyndar fram och öppnar skjutdörren. Jetmotorn viner infernaliskt högt och snön yr trots att rotorns blad är neutrala. Vi klättrar, hela tiden hukande, in i helikoptern, bökar oss tillrätta och i samma stund vi lyckats krångla på oss säkerhetsbältena lyfter vi rakt upp.

Den som sitter närmast delar ut de små vattenflaskor som alltid står redo i en back. Det är viktigt att dricka, man svettas ymnigt under skogsåken. Jag har fickorna fulla med choklad och power bars. Vi ler, nickar och pekar uppåt bergen. Att försöka prata i larmet från motor och rotor är meningslöst. Helikoptern gör en skarp gir och efter fem minuter landar vi på nästa topp. Ut, knäa, huka.

>> Missa inte bildspelet från helikopterskidåkningen i Kanada

Piloten lyfter och vindstöten träffar oss igen som en tryckvåg. Tystnaden brer ut sig och några börjar dela ut skidor och ryggsäckar. Molntäcket har lättat ordentligt och nedanför oss ligger ännu en orörd sluttning. Det är osannolikt vackert, som ett Disneylandskap med ett mjukt böljande snötäcke och bergen i fonden. En nästan overklig vintervärld som tangerar det kitschiga i sin perfektion.

Enjoy! ropar guiden och sätter fart. Vi åker efter, utspridda över bergssidan, alla vill göra sina egna spår, rita sin egen signatur på den vita sluttningen. Det blir ett femtontal lyft och många höjdmetrar den här dagen. Uppflugen lunch i backen. När vi landar nere vid lodgen lite efter klockan fyra är vi definitivt färdigåkta.

En stund senare sitter vi framför den stora stockvedsbrasan i lodgens stora samlingsrum med en var sin iskall öl och går igenom dagens upplevelser, berättar om fall, fantastiska åk, jämför antal höjdmetrar med övriga grupper. Bästa dagen hittills, summerar någon. Det blir ofta bästa dagen hittills i BC. Och i morgon är det sol säger någon annan. Då blir det alpinåkning kanske, alltså åkning ovanför trädgräns, uppe på glaciärerna. Vi skålar för det.

Nästa morgon vaknar jag 06 av att någon ringer i en klocka i korridoren. Jag kommer tillbaka till världen långsamt och det är fortfarande mörkt ute. Plötsligt är det bråttom, vi är första gruppen som lyfter den här morgonen. På med träningskläder, bort till frukostmatsalen för att få i sig en kopp kaffe innan det helt nödvändiga, yoga-liknande, stretchingpasset på en halvtimma.

När det ljusnar ser vi att himlen är molnfri. Solen är på väg upp och hela landskapet gnistrar och skimrar när de sista dimslöjorna drar bort. James, guide och lodge-chef, drar upplägget i frukostmatsalen. I dag blir det alpint, glaciäråkning på hög höjd. Allmänt jubel uppstår, hur rolig skogsåkningen än är vill vi ha variation. Höga höjder och vita vidder.

När helikoptern senare landar på glaciärerna står vi mitt i ännu ett vykort, eller snarare i en fantastisk fondtapet. Berg så långt du kan se, snökristaller i luften och sol från en djupblå sky. Ett nästan barnsligt uttryck i våra ansikten av spänning och förväntan. Stora leenden. Och allt infrias. Plus lite till. Det blir en dag, bokstavligen, i himmelriket.

>> Missa inte bildspelet från helikopterskidåkningen i Kanada

John Bark är prisbelönt tidningsformgivare, Creative Director för Realtid Medias nya content-, design- och kommunikationsbyrå RQ Partner och återkommande krönikör på Realtid.se.

Fakta

Att helikopterskidåka är givetvis inte gratis, men är du en hängiven skidåkare är det så nära den ultimata skidupplevelsen du kan komma utan att vara extremskidåkare. Du får räkna med att veckan går loss på runt runt 75 000 – 95 000 kronor med flygbiljetter, extra höjdmetrar, massage, barnota mm. Allt annat ingår. 

Du bör vara i god form. Det blir både roligare och är säkrare. Börja träna i tid, gärna två, tre månader innan du åker om du har en god grundfysik i botten. Med personlig tränare får man rätt instruktioner och man ser till att komma iväg på sina uppbokade träningspass. Har du disciplin i din träning och kör själv är det cykling, core och styrketräning som gäller. Mycket ben och bål. Styrka och kondition ger bästa förutsättningar till en lyckad skidresa. Och givetvis att du är en hygglig skidåkare och har åkt mycket. Men du behöver inte vara extremskidåkare, god, hög standardnivå räcker.

Har du för lite säsongsskidåkning i benen rekommenderar jag två dagars föråkning i till exempel Lake Louise eller Revelstoke. Fördelen är att du hinner åka upp dig lite, vänja dig vid höjden och dessutom ta udden av den värsta jetlaggen. När du kommer upp till lodgen är du lite bättre förberedd. Janne och Mathias på CMH-Nordic kan hjälpa dig med bokningar och info. 

Resan bokar du genom CMH-Nordic som drivs av Janne Hinds, en hängiven puderåkare. Prata med honom eller Mathias på CMH-Nordic, www.cmhnordic.com

Platsannonser

Här är finansbolagen och advokatbyråerna som har fått mest i coronastöd
Med Premium får du Sveriges bästa oberoende bevakning av näringslivets hjärta; profilerna, pengarna och politiken.

Logga in