Cannes/Frankrike Socialistpartiet har alltid varit ett av de statsbärande partierna i fransk politik sedan början av 1900-talet, då det grundades.  Från 1969 har partiet antingen varit det styrande eller det största i opposition. Under åren 1981 till 1995 –  alltså under hela 14 år –  satt president Francois Mitterrand fullständigt ohotad i Elyséepalatset. Ja, det blev nästan som en normalitet.

Visst har det svajat, som 1993 till exempel när partiet delvis kollapsade. Eller i presidentvalet 2002 när socialistkandidaten Lionel Jospin inte ens tog sig till andra och avgörande omgången. 

Men det som partiet genomgår nu är en kris utan like och som dessutom skett i en väldigt snabb nedåtgående spiral under Francois Hollande. När han tillträdde som president 2012 var det mesta på hans sida. Ja, partiet till och med ökade med 94 mandat från valet 2007.   Men med popularitetssiffror på bara sex procent i höstas tyckte Hollande inte ens det var värt ställa upp för omval. 

Den interna nomineringsprocessen att utse presidentkandidat inför valet i våras var smärtsam. Hollandes mer marknadsorienterade premiärminister Manuel Valls avgick från posten för att kunna vara valbar. Men förlorade snöpligt mot partiets vänsterkandidat Benoit Hamon som tog nästan 60 procent av de avgivna medlemsrösterna. På hans program stod bland annat beskattning av företagsrobotar och en statlig medborgarlön till alla över 18 år. Hamon i sin tur slogs snabbt ut i första omgången genom att bara komma femma i presidentvalet med drygt sex procent av rösterna. 

Nu inträffade också det märkliga att den sittande socialistiske försvarsministern Jean-Yves Le Drian  öppet gick ut och stödde uppstickaren Emmanuel Macron och till och med framträdde på hans valmöten. Det gjorde den socialistiska utrikesministern Jean-Marc Ayrault också.  Följd av Manuel Valls. Och hör och häpna, även av president Francois Hollande inför den andra presidentomgången den sjunde maj. Samma Hollande som 2014 gav regeringsjobbet som ekonomiminister just till Macron, men som bekant tröttnade efter ett tag. 
Så visst kan man ställa sig frågan: Vilket existensberättigande har egentligen ett parti där ledargarnityret röstar på ett annat? 

Problemet för fransk socialdemokrati är att man inte riktigt vet hur förnyelsen ska se ut. Går man för långt åt marknadsliberalt håll, drar vänsterväljarna vänsterut.  Håller man sig kvar i en slags överspelad klasskampsretorik sker ingenting alls.  Samtidigt som en marknadsliberal ”högervridning” ändå aldrig blir tillräckligt stor för att locka över borgerliga väljare.  

Överfört i namn kan man se hur socialistkandidaten/socialdemokraten Benoit Hamon inte drog tillräckligt långt vänsterut och därmed förlorade röster till vänsterpoplisten Jean-Luc Mélenhon. Medan samme Hamon även skrämde bort mängder av marknadsorienterade socialdemokrater till Emmanuel Macron. 

För fransk socialdemokrati har det hela övergått till att bli en slags självutplåning av identiteten. Samtidigt som de många politiska förflyttningarna inom partiet åt olika håll, med mänger av ändringar och korrigeringar, skapar osäkerhet och förvirring.
35 timmars arbetsvecka eller inte? Ska vi skära i den offentliga sektorn eller låta de många hundratusentals livstidsanställningarna vara?  Hur lätt/svårt ska det vara för en arbetsgivare att anställa och att avskeda?  Vill vi mer eller vill vi mindre med EU?  Var det så smart att motsätta sig söndagsöppna butiker eller att envist bekämpa privata bussbolag? 

Hollande eller hans nu avgångna regering har inte hjälpt till att skingra osäkerheten runt en till synes ständigt förändrad partilinje som aldrig fått tid att sätta sig hos folk. Och där utspelen inte alltid varit logiska eller gått ihop. I presidentvalet 2012 lovade han att bekämpa den globala finansmarknaden samtidigt som han vid senare utspel stöder en politik som är pro-business.

Det går inte ihop, som sagt! I början av sin presidenttid ville han införa 75 procent i skatt på alla som tjänade över en miljon euro. Som därefter på en given signal började flytta till grannlandet Belgien tills Hollande drog tillbaka hela förslaget.

Tendenserna till socialdemokratins sammanklappning har kunnat ses i kommunalpolitiken långt före dagens katastrofala situation. Så sent som 2010 styrde socialistpartiet över i stort sett alla regioner i Frankrike, men 2015 har antalet gått ner till blott fem. Ett annat exempel: Mellan 2008 till 2014 förlorade partiet den politiska kontrollen över 140 större städer. 

Vad söndagens parlamentsval innebär för nytändning av väljarna när Emmanuel Macron högst troligt förstärker sin makt vet vi inte. Har han hittat en politisk linje som ligger bortom höger- och vänsterskalan, som var det mantra som gav honom segern i presidentvalet? 

Hur som helst måste de franska socialdemokraterna hitta en väg och ett program som entusiasmerar människor,  som skapar hopp och som vänder katastroftrenden för partiet.

Det mest problematiska med den strategin? Det programmet finns ännu inte!