Annons

Annons

23-26 juni 2016

”Efter tio år brukar jag glömma bort misstagen”

Han kommer från en byggmästarsläkt och var först i Sverige med att starta ett riskkapitalbolag. Med extremt fokus, tunnelseende och mycket jobb, men också försiktighet i affärerna, har Mikael Ahlströms Procuritas blivit en 30-årig framgångssaga. Numera lägger han sin tid på bland annat egna välgörenhetsprojekt, filminvesteringar och inte minst den uppmärksammade fastighetsaffären i Alby.

Det är bråda dagar för Procuritas. Stämman står för dörren, men Mikael Ahlström verkar inte stressad. Han tar sig tid och vi småpratar lite innan intervjun börjar.

Han vill veta mer om mig och Realtid, och det visar sig att han känner en av mina kollegor sedan tidigare. Det blir snabbt tydligt att han både är påläst och intresserad av andra människor.

Förmodligen är han även en bra människokännare. Kanske blir man det, eller måste bli det, om man ska våga investera stora pengar till hög risk, funderar jag.

Annons

Annons

Rötterna har Mikael i Skåne, närmare bestämt i Helsingborg, och det hörs. Skånskan sitter i trots många år i exil.

Hans pappa bröt familjetraditionen och blev läkare, men farfar, farfars bröder, farfarsfar och även andra män i släkten var byggmästare. Flera av dem var entreprenörer som visste hur man gjorde affärer, i synnerhet farfarsfar. Farfar bodde på gatan mitt emot och Mikael berättar hur han som pojk tyckte det var spännande att höra om hur hans farfar och farfarsfar hade levt och verkat.

Näsa för affärer hade även den unge Mikael. Redan som 13-åring var han självförsörjande på småaffärer.

– Jag tyckte det var kul. Dessutom var jag alltid tvungen att klara mig själv, förklarar han.

Är det viktigt tycker du att jobba i unga år?

– Ja, jag tror det är superviktigt att man lär sig från tidig ålder att klara sig själv. Livet blir enklare om man som barn får lära sig att pengar inte växer på träd.

Man ska vara sin egen lyckas smed?

– Man ska försöka vara det. Sedan är det inte alla som har den intellektuella förmågan och de måste få hjälp. Men väldigt många har inom sig förmågan att klara sig själva.

Vi sitter i ett av Procuritas mötesrum på kontoret i Stockholm. Det har varit strålande fint väder några dagar och Mikael har en klädsam solbränna. Jag får en känsla av att han varit i skärgården men släpper den tanken och vi går vidare till högre studier. De bedrev han i Lund.

Det är längesedan nu.

– Nej, det känns som det är tio år sedan, säger han och skrattar.

Bara dagen innan har han lunchat med en kamrat från studietiden. Han är lite över 60 konstaterar Mikael. Åren går.

I Lund läste han flera olika ämnen. Först juridik och sedan ekonomi. Därefter östasienkunskap, lite arabiska och drama/teater/film.

– Jag tyckte film var kul.

Någon formell examen blev det dock inte.

– Men jag tog ungefär 180 poäng om jag minns rätt, vilket på den tiden motsvarade 4,5 års studier.

Efter Lund blev det New York och Svenska Handelskammaren. Året var 1980.

– Jag kände att jag ville göra något annorlunda. Därför åkte jag över.

Mikael fick ett erbjudande om jobb hos en av handelskammarens kunder, och det var där han en dag läste om några killar som köpt ett bolag i Florida genom ett leverage buyout.

– Då tänkte jag: ”Vad är det för någonting?” Så jag började läsa om det och tyckte det var väldigt spännande. Det visade sig att killarna hade startat det som idag är ett av världens största riskkapitalbolag.

– Sedan gick jag till min chef och frågade om vi inte skulle kunna göra samma sak. Då sa man bara buyouts, man kallade det inte private equity eller riskkapital. Men han tyckte det var lite för riskfyllt.

Mikael jobbade kvar i ett och ett halvt år men kunde inte låta bli att fortsätta tänka på buyouts. Samtidigt hade han träffat en svensk tjej. Båda var sugna på att komma tillbaka till Europa, och kanske bilda familj.

- Så jag sökte in till INSEAD i Paris och kom in. Under det första året övertalade jag skolan att jag och tre andra kursare skulle få skapa ett eget basblock kallat leverage buyouts. De var öppna för mitt förslag. Det var en ung ledning. Dekanen på MBA-programmet var kanske 37-38, och vi som studerade var 26-27. Så fick vi göra det.

Mikael och kurskamraterna åkte runt i Europa och intervjuade olika riskkapitalaktörer. De fanns i Tyskland, Frankrike och framförallt i England. En handfull stycken.

– Vi skrev en rapport som blev citerad i The Economist. Under det året märkte jag att det inte fanns någon riskkapitalist i Norden. Så jag tänkte: ”Man kanske skulle starta ett riskkapitalbolag”. En fransman som startat ett i Frankrike sa till mig: ”Kan jag göra det kan du göra det”.

Sagt och gjort. Men utgångsläget var inte det lättaste.

– Min fru var gravid, och det var väldigt riskabelt. Risken var att jag inte skulle få igång bolaget – och då skulle jag stå där med ett barn i famnen och inga pengar. Jag hade lagt alla mina pengar på INSEAD, det var en rätt dyr utbildning.

– Men jag hade sådan tur att jag fick ett erbjudande om ett jobb från McKinsey. Jag sa till rekryteraren att jag gärna ville jobba med dem men att jag var ännu mer sugen på att starta eget bolag. Jag frågade: ”Kan jag få en option på jobbet?” McKinsey var i en expansiv fas, så han sa att det gick bra. Skulle jag inte få igång mitt bolag inom fem-sex månader så hade jag ett jobb.

Beskedet innebar en trygghet. Efter det besökte Mikael en bank i London som också ville anställa honom. 

– Då sa jag: ”Rather than hiring me, why don’t you invest in me”, och så gav jag dem min affärsplan som jag hade knåpat ihop. Han jag träffade tyckte den var intressant, så han blev den första investorn i det här lilla bolaget som jag satt ihop.

Vad hade du för vision vid den här tidpunkten?

– Att starta en traditionell buyout-verksamhet med ett managementbolag och två fonder i Köpenhamn.

Varför Köpenhamn?

– Därför att Danmark var med i EU. Det var fler kapitalflöden där och man kunde köpa bolag utan problem. I Sverige behövde man tillstånd på den tiden om man ville köpa ett bolag med fler än 100 anställda.

Hur gick du tillväga?

– Jag satsade allt, men jag hade inte så mycket att förlora. Det är viktigt att våga satsa, och det är oerhört mycket lättare när man är ung.

Drivkraften? Var kommer den ifrån?

– Den sitter säkert i generna, från den entreprenöriella släkten, och i viss mån risktagande. Även om jag är mycket mer försiktigare idag. Jag har alltid tyckt det är kul att skapa grejer.

Procuritas blev Sveriges första riskkapitalbolag. Det har blivit väldigt framgångsrikt sedan starten för 30 år sedan.

– Det är inte störst i branschen, men vi har fantastiskt track-record. Jag tror att våra fonder sammantaget sedan mitten av 1990-talet är en av de 10-15 bästa private equity-firmorna i Europa.

Vad ligger bakom framgångarna?

– Ett rätt stort mått av ödmjukhet, att världen är komplex. Och att vara försiktig när man köper bolag så att man inte betalar för mycket, om man ska förenkla det. Vi har betalat betydligt mindre än branschen i sin helhet. Vi ligger ofta 20-30 procent under, vilket betyder att vi förlorar en hel del affärer som är jättebra. Men det betyder också att vi förlorar en del där andra bjudit mer än de borde göra.

– Jag tror att vi skapar jättemycket värde i vår bransch. Vi tar industrisektorer och stöper om dem och gör dem mer effektiva, mer målinriktade och med bättre bemanning. Det är inte bara bra för bolagen utan även för samhället och staten. Det är jag helt övertygad om. Sedan finns det avarter naturligtvis. Vi har även misslyckats ibland och satsat på värdelösa bolag. Men av de nästan 40 affärer vi gjort så har 36 fungerat. Många har fungerat bra, några jättebra och någon exceptionellt bra.

Vad har du lärt dig av misstagen?

– Massor! Men efter tio år brukar jag glömma bort dem, och så gör jag om dem igen, säger han och skrattar.

– Det hände 1989 och 1999. Så 2009 sa jag: ”Vi ska inte göra några affärer i år”. Ett misstag, det vill säga ett bolag som man har problem med, tar lika mycket tid som tre vanliga bolag. Så man tjänar enormt mycket tid och kraft på att inte göra misstag.

Hur är du som chef?

– Jag har inte varit chef på länge. Jag är ju inte operativ i Procuritas längre utan ordförande för investeringskommitén. Jag har inte gjort några affärer själv på fem-sex år och i höst tar jag ytterligare ett steg tillbaka, då kommer jag inte heller vara ordförande för investeringskommitén, utan enbart ägare i bolaget.

– Men jag har förändrats mycket som chef under de här 30 åren. När jag startade fanns det inget utrymme för misstag. Det var my way or the highway. Jag var otroligt fokuserad. Jag hade inga pengar, ingen stor backer, utan var tvungen att bygga det här fullständigt från scratch. Jag hade fått ihop 1 048000 danska kronor från tre investorer, och det skulle räcka för att få ihop hela systemet. Då var jag tvungen att vara sparsam, försiktig och extremt fokuserad.

– Folk som jag jobbade med tyckte att jag var jobbig för att jag var så otroligt fokuserad. Alla orkade inte stanna kvar. Jag var för bestämd, men det gjorde också att vi fick nio gånger pengarna för den första fonden. Det får nog räknas som en exceptionellt hög avkastning.

– För att lyckas var vi tvungna att ha tunnelseende och bara fokusera på riskkaptial. Vi bröt ju helt ny mark. Ingen visste vad EBIT var. Folk trodde att det var en dataterm. Det var bara två-tre personer i Norden som visste något om riskkapital på den tiden. Idag är det ju tusentals som lever av hela riskkapitalbranschen.

– Efter framgångarna kunde jag lugna ner mig lite och sprida ägandet lite. Då blev det en annan dynamik i företaget.

Är du bra på att delegera?

– Ja, jag har alltid gillat att delegera, men samtidigt förväntat mig att de jag jobbar med ska jobba lika hårt som jag själv, och det har jag inte alltid tyckt. Då blev jag irriterad. Men jag har blivit mycket duktigare på att släppa, och idag är jag väldigt hands-off.

Hur identifierar man rätt medarbetare?

– Det är en bra fråga. Jag tycker att vi har fått otroligt duktiga medarbetare under årens lopp. Men det handlar om en kombination av att folk söker sig hit och att man frågar andra människor som jobbat med dem vad de är duktiga på respektive mindre duktiga på. Personer som de inte angett som referenser.

Är det ett tips?

– Ja, jag går otroligt mycket på verklig track record och ordentlig koll av referenser. Många hoppar från tuva till tuva och kan nå höga positioner. De är duktiga på att snacka, men de är inte värdeskapare. Jag gillar sådana som varit på samma bolag och gått där i åtta, nio, tio år. Folk som nått glastaket, eller lämnat på grund av en konflikt. Sådana människor är ofta duktiga.

Samtidigt är väl hoppjerkor tidens melodi?

– Ja, det är lite annorlunda idag än det var för 20-30 år sedan.

Unga människor som vill ge sig in i riskkapitalbranschen. Vad vill du säga till dem?

– Jag tycker det är bra med personer som från tidig ålder haft ett intresse för affärer, som själva sålt och köpt grejer, varit proaktiva, entreprenöriella.

– Det finns otroligt många trevliga, begåvade och välutbildade människor, men det finns inte lika många trevliga, begåvade, välutbildade och dugliga människor. Jag menar människor som du kan slänga in bakom fiendens linjer och som överlever. Som får saker och ting att hända. Som kan få en företagsledning att få förtroende för dem även om de är unga.

– Så ska man komma in i vår bransch ska man sticka ut. Många idag har dubbelexamina och det är en fantastiskt bra början. Men sedan är det bra om det finns något annat, och det behöver inte vara business. Det kan vara att man seglat jorden runt, varit volontär i Afrika, något som gör att man är annorlunda. De som inte är för strömlinjeformade, som har andra intressen, har större chans.  

I takt med att det operativa engagemanget i bolaget minskat har Mikael satsat på andra saker. Han säger att han tycker det är kul med det civila samhället och gärna vill ge något tillbaka. Därför har han bland annat startat den ideella organisationen Charity Rating som granskar hur givarorganisationer arbetar och vilken nytta de gör.

Han har även grundat utbildningsstiftelsen Chelha som arbetar för att främja demokratiutveckling. På senare år har han känt en längtan att knyta an till sina rötter, och när ett antal kommunala hyresfastigheter i Botkyrka låg ute till försäljning 2013 slog han till tillsammans med några goda vänner. Det handlar om 24 fastigheter med 1 300 lägenheter i Alby.

En riskkapitalist som köper bostäder. Det här ledde till rabalder, upprörda röster och mycket skriverier i media.

– Ja, för första gången på nästan 30 år var jag tvungen att bli publik. Innan dess hade jag alltid tackat nej till alla intervjuer. Jag hade inte haft något behov. Men då insåg jag att jag måste, för jag var ingen bad guy, jag ville göra något bra. Så jag pratade med varenda journalist som kontaktade mig, oavsett politisk schattering, och jag pratade med alla politiska partier. Men jag hade ingen hjälp av någon pr-firma eller liknande. Jag körde mitt eget race.

Vad var din avsikt med köpet?

– Jag tyckte det skulle vara otroligt kul att ha fastigheter. Det var ett jättefint område. Välskött, uppe på en höjd, inget klotter. En fantastisk plattform för att göra fler fastighetsaffärer, men också skapa en ännu trevligare miljö än den som redan fanns.

Efter köpet har Mikael byggt upp en lokal organisation med 14 anställda som sköter ruljangsen. Hälften av de anställda kommer från området. Huvudkontoret ligger i två ombyggda lägenheter i ett av husen.

– Vi satsar en miljon kronor om året på olika initiativ som de boende startat. Det kan vara allt från konstgjort gräs till syföreningar. Mest stolt är jag över att vi lyckats lösa den illegala andrahandsuthyrningen i fastigheterna genom ett amnestiprojekt. Hittills har 13 stycken fått förstahandskontrakt.

Det är flera stora privata hyresaktörer som storsatsar på renovering och sedan chockhöjer hyrorna. Har du också kört på den linjen?

– Nej, först och främst har vi inte börjat renovera. Vi kommer göra det till hösten och erbjuda de boende olika alternativ. Vi gör inte det här för att maxa hyran, utan för att de boende ska tycka det är kul att bo kvar i området. Därför erbjuder vi även bostadsrätter som kommer utgöra max tio procent av beståndet. När vi är färdiga ska det finnas sex alternativ: Allt från en orenoverad till en renoverad till en ny hyresrätt, och orenoverad, renoverad eller ny bostadsrätt.

Beståndet ägs av företaget Mitt Alby, som i sin tur ägs av Byggmästare Anders J Ahlström Fastighets AB, som i sin tur ägs av Anders J Ahlström Holding. Det bolaget är noterat på First North och har ett börsvärde på 550 miljoner kronor.

Det låter som du fått blodad tand?

– Det har jag. Jag skulle absolut vilja köpa fler fastigheter, speciellt sådana där det är lite problem, inte mycket, men lite. Då får man något att jobba med, och man gör något bra.  

Det har ju gått väldigt bra för dig och du har tjänat mycket pengar. Hur ser du på monetär rikedom?

– Jag tycker det är jättebra att man kan tjäna pengar. Det är ändå ett kvitto i de flesta fall på att man skapat värde, och då har man inte skapat värde bara för sig själv utan för andra också någonstans i systemet. Det kan vara aktieägare, en pensionsfond eller fler och fler anställda i ett växande bolag som betalar mer och mer moms, inkomstskatt och bolagsskatt och så vidare. Vad gör jag med pengarna? Jag tror inte det är så sunt att ge sina barn en massa pengar utan jag tror det är bättre att man donerar bort dem eller sätter dem i arbete. Jag tycker det är roligt att de arbetar.

Men är det inte lätt att tappa kontakten med den verklighet som väldigt många människor lever i som har normala eller små inkomster? Kan inte mycket pengar fjärma en från den?

– Jo, det är klart de kan göra det. Om du hela tiden bor på Östermalm och hela tiden åker taxi. Du kan klara dig väldigt länge utan att träffa vanliga människor. För mig är det viktigt att inte hamna i den fällan.

Vad tänker du om girighet? Har du upplevt det?

– O ja, absolut! Absolut.

Finns det något motgift?

– Det vet jag inte. Men jag tror många upplever det som roligt och tillfredställande att skapa aktiviteter där man ger bort och använder pengar för att bygga civilsamhället. Sedan är inte jag jätterik. Det finns familjer och individer i Sverige som varit extremt duktiga. Där tycker jag nog, om jag ska ge en liten känga, att många som skapat stora förmögenheter kunde ge bort ännu mera. Men de kommer nog göra det tror jag.

Till sist, vad tänker du om framtiden?

– Det blir kanske tråkigt att avsluta det här negativt, men jag är jätteorolig för den skuldsättningsgrad som världen har. Först är individerna skuldsatta, sedan bankerna och nu har staterna gått in för att hjälpa individerna och bankerna har därmed blivit väldigt skuldsatta.

– Det finns inte så väldigt mycket man kan göra. Centralbankerna försöker ha extremt låga räntor för att stimulera. Men det är inte det som är det avgörande, utan det avgörande är att människor tror på framtiden och att det finns produktivitetsförbättring hela tiden.

– Det här är stora frågor, men så länge vi kan skapa mer energi än vi förbrukar så kommer det vara tillväxt i världen. Men jag tror att det finns en väldigt stor risk att det blir en finansiell shake-out. Det är väldigt oroväckande med alla populister och demagoger och smådiktatorer. Jag tycker vi haft en positiv utveckling under 30 år som nu håller på att vända. Jag tycker det är oroväckande.

Vad tänker du göra själv framöver?

– Jag vill fortsätta utveckla de bolag jag är engagerad i. Bland annat ett bolag som har mycket problem som vi försöker rädda. Så det kommer jag jobba mycket med, säger Mikael Ahlström.

Tre röster om Mikael

“Jag har känt Mikael sedan 1993-94 när Procuritas första fond blev ägare till LIC Care där jag jobbade som vd-sekreterare. Jag har sedan jobbat på Procuritas och med honom mellan 1995-2000 och från 2007. Han har även engagerat mig i sina privata projekt såsom Charity Rating, Chelha och Mitt Alby. För Mikael är i princip ingenting omöjligt och han vill gärna göra det mesta lite annorlunda. Detta har genom åren resulterat till projekt som har blivit vägvisare och bidragit till en förändring i stora och små sammanhang inom flera olika områden i samhället. Han har lätt att sätta sig in i olika ämnesområden och därmed se möjligheterna, och han engagerar gärna folk i sitt nätverk i de olika projekten. Mikael är också en festfixare. Vi har tillsammans ordnat Procuritas både 10- och 25-års jubileum, och även här har hans sätt att tänka annorlunda kommit mycket tydligt fram och resultatet har uppskattats av alla gäster.”
Heli Westermark

“Jag har känt Mikael i över 30 år. Vi möttes på INSEAD där vi hade de två mest rostiga bilarna på MBA-kursen och fick hjälpa varandra till verkstäder för nödreparationer med jämna mellanrum. Vi lärde känna varandra bättre när han, jag och två andra skandinaviska kursare gjorde en marknadsanalys av "leveraged buyouts in Europe". Den rapporten blev till och med citerad i The Economist! Mikael är visionär, en äkta entreprenör med bra instinkter, alltid på jakt efter nya affärsmöjligheter. Han har en vilja av stål och tror det mesta är möjligt till motsatsen faktiskt är bevisad, så motargument måste vara väldigt bra. Han är betydligt bättre på att grovt uppskatta ett bolagsvärde tack vare suverän huvudräkning än stora excel-analyser.”
Erik Fougner

“Jag lärde känna Mikael runt 2006, när jag som konsult hjälpte honom i hans uppstarten av välgörenhetsorganisationen Charity Rating. När jag ett antal år senare ville söka mig till en ny karriär så var Mikael en av de självklara personerna för mig att bjuda på lunch för att få goda råd. Detta sammanföll med att Mikael ville tillsätta min nuvarande roll, vd för hans privata investmentbolag, och efter en gedigen process så kunde jag börja. Dock ville Mikael att jag skulle börja innan jag kunde lämna min dåvarande anställning, vilket ledde till att jag helt plötsligt var inne i en period med rätt tidiga morgnar och rätt sena kvällar. Sättet jag lärde känna Mikael och sättet jag började jobba åt honom är talande för Mikael – god övertalningsförmåga, höga krav och starkt samhällsengagemang!”
Marcus Trummer

Fakta

Namn: Mikael Ahlström
Titel: Founding Partner
Bor: på Södermalm
Familj: Tre barn och särbo
Intressen: Har ett stort filmintresse och har investerat i 13 svenska långfilmer, bland annat Millenniumtriologin, Snabba Cash, Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann och En man som heter Ove.
Förebilder: Farfars far Anders J Ahlström, Warren Buffet, Dalai Lama, Mahatma Gandhi
Senast lästa bok: The Evolution of Everything av Matt Ridley
Karriärråd: Jobba hårt, var transparent och ärlig, tyck inte något är omöjligt.

Annons

Annons

Bildspel Connoisseurs motordag 2016

Hatten av för Connoisseurs motordag 2016 på Steninge slott. Antikexperten Peder Lamm och Dominika Peczynski, PR-byrån Mafioso, med stilfull bilsamling bakom sig. Foto: John Bark
Kom fram ur busken! En röd Ferrari 308 GTS behöver inte skämmas för sig.
Torr, god och gratis. Richard Julins bubbel saknade dock något. Just det, alkoholen. Kanske klokt en sådan här dag.
Bilar i all ära. Men med tanke på infartstrafiken numera är helikopter ingen dum idé.
En silverfärgad jätteinsekt har landat på gräset: McLaren.
Man får anta att det inte är en jättelik p-bot på vindrutan … Men parkerar man sin antika Rolls på gräsmattan får man kanske stå sitt kast. Årsmodell 1934. Bara 27 hk men det var nog stadigare kusar på den tiden.
Ferraris logotyp har sina rötter i första världskrigets flyghistoria. Symbolen med den stegrande hästen tillhörde ursprungligen den legendariske stridsflygaren greve Francesco Baracca.
Bilarnas Rolls Royce. En Ghost med 571 hk under huven. Det har hänt lite med motorstyrkan sedan 1934.
Blått funkar alltid, på Porschar liksom på män.
Som sagt.
Lista för att få köra nya Jagga-suven var lång, för lång. Bättre att ringa en återförsäljare.
Italienska ambassadören Elena Basile, framför sitt lands kanske främsta bilmärke.
Det var varmt, Juhlins alkoholfria lyxbubbel gick åt som Champagne i solsken.
Min personliga favorit, Maserati Ghibli. Vill ha helt enkelt.
Att få köra bussfil är helt klart ett försäljningsargument.
Inte blott män och Porschar gick i blått. Så även kvinnor som Elena Basile, Italiens ambassadör här med väninnan Lena Bäcker.
Slottsherre Per Taube pratar bilar med en gäst. Och randigt skärp och rutig skjorta funkar visst ihop.
Det var klokt att hänga på Susanne Ytterskog från Connoisseur. Hon känner de flesta. Tyvärr förbättrade de inte mina chanser att få provköra Jaguar.

Vilka linjer! Välavvägda proportioner! Så ska en bil se ut! En BMW 2800 cs från 1970.
Ägaren Roland Bengtsson visar upp den cognacsfärgade läderklädseln. Jag faller i farstun!
Som sagt; en riktigt väldesignad bil har inga ofördelaktiga sidor.

Annons

Annons

Annons

Annons