Efter 27 år är Christina Ramberg tillbaka på Stockholm universitet där hon avslutade både studier och lämnade in sin doktorsavhandling. Sedan den 1 augusti har hon påbörjat sin tjänst som professor i civilrätt.

Det första man ser i hennes rum på nionde våningen är en uppblåsbar version av Edvard Munchs ”Skriet”. Den kitschiga tolkningen av konstverket står bredvid den gråa soffa där vi sitter och dricker kaffe.

I släkten Ramberg vilar en lång tradition av juridik. Hennes farfar grundade en av de advokatbyråer i Göteborg som senare gick upp i Vinge.

På Vinge arbetade även pappa Jan Ramberg och senare hon själv, först som anställd ett par år, därefter som konsult. Tre av hennes bröder är jurister. Hennes farbror, tidigare gift med Anne Ramberg, är också jurist. Och ja, de pratar mest juridik på sina släktträffar.

Christina Ramberg, ofta anlitad som skiljeman i näringslivets tvister, har aldrig fastnat för annan typ av juridik utan föredrar den renhet, hyfsat avskalad på känslor, som präglar kommersiella fighter. Helst arbetar hon med tvister som har flera nollor på slutet, eftersom det då är värt att lägga pengar på expertis.

– Jag får gräva mer och kan gå riktigt till botten med en fråga.

Jämfört med livet på en byrå har Ramberg en större frihet nu men hon saknar ändå adrenalinet på Vinge och att få pressa sig själv i en energisk, ambitiös miljö.

– På en byrå såsar man inte fram. Man snackar inte om pseudogrejer för det har man inte tid med. Det är jävligt roligt när alla är så fokuserade på jobbet – inte på sommarstugan – utan på jobbet!

Men ändå är du inte kvar på Vinge?

– När jag kom dit hade jag varit i den akademiska miljön i 25 år, så jag var jag förstörd. Här bestämmer jag själv över min tid. Om jag vill skriva en artikel, en bok, eller ta sex veckors semester så gör jag det.

Sen har vi det här med klienterna. Dessa saknar Christina Ramberg minst av allt. Särskilt känslosamma affärsmän tär på professorns tålamod.

– Klienter förstår inte alltid sitt eget bästa, säger hon och förklarar att klienter kan ibland drivas av principiella hänsyn, där man kan ha rätt i sak men inte kommer att vinna några pengar, en konsult kan ha svårt att förklara för klienten att principfrågor kostar både pengar och energi att tvista om, att det är bättre att inte ta fighten.

Att använda hennes kunskaper för att en företagsledare ska rentvå sig själv, rättsligt (”en slags save-face-verksamhet”) är hon helt ointresserad av.

– För mycket principiella pseudohänsyn i tvister är väldigt irriterande.

Vid Stockholm Universitet undervisar Ramberg i grundläggande kurs i avtal- och köprätt.

– Jag älskar att undervisa, utbrister hon.

Är det sant?

– Ja, jag är ju en nörd och att få andra att bli nördar är som en religion.

En fördel är också att få träffa de studenter som hon skriver läroböcker för. Över huvud taget är Christina Ramberg en nörd som övertygar. Mellan stora gester, skratt och hårda ord blir det tydligt hur hon brinner för göra juridik mer lättillgänglig. I höst har hon publicerat en handbok för verksamma biträdande jurister om aktieägaravtal.

Hon har tidigare uppdaterat klassikern Civilrätt som, genom ett förenklat språk, bantades ner avsevärt. Därtill har hon gjort en e-version av Sveriges avtalsrätt där hon i paragrafform försökt förklara vad som gäller. I kampen om en mer ”effektiv” juridik vill Ramberg även avskaffa Lagen om offentlig upphandling, LOU.

– Jag är förbannad på att lagen leder till ineffektivitet och att den leder till en massa skitbyråkrati. Sen är jag upprörd å alla offentliga inköpares vägnar som blir misstrodda genom att lagen förutsätter att de skulle vara mutkolvar som inte kan tänka själva. Precis som om den här inlåsande lagen inte fanns så skulle alla offentliga inköpare ge alla order till sina släktingar.

Hon menar att det är en skymf mot alla offentliga inköpare som inte får ta några som helst egna initiativ, att de inte ens får öppna anbudsbrev ensamma är helt absurt.

Visst, alla vill att det ska göras billiga inköp, man ska inte slösa med skattebetalarnas pengar. Men tänk på den privata sektorn, där fungerar inköpen, påpekar hon. Lösningen är enkel:

– Vi skulle kunna ha en ny LOU-lag med en enda paragraf: köp proffsigt!

Är det troligt att ett avskaffande går igenom?

– (Skratt) Jag är en retsticka, men jag står för det här. Det tar kanske 20 år.

Vad säger du till kollegor som skulle bli arbetslösa om du får rätt?

– Att de får chansen att ägna sig åt något roligt och produktivt.