Annons

Annons

Hållbarhetsanalysens paradox

Debatten om hållbara investeringar är stundtals förvirrande för den genomsnittlige investeraren, skriver Realtids Claes Folkmar och förklarar varför.

Debatten om hållbara fonder och investeringar tog ny fart i veckan när den före detta hållbarhetsprofilen på Nordea Sasja Beslik i en debattartikel på Realtid sågade det hållbarhetsarbete som pågår och marknadsförs av allt fler förvaltningsorganisationer  i finansbranschen, bland annat hans förra arbetsgivare. 

I princip säger han att det pågår en omfattande "greenwashing” i den finansiella industrin för att tillfredsställa okunniga, men miljö- och hållbarhetsivrande, kunder och myndigheter. Beslik menar att den hållbarhetsanalys som görs idag är i princip meningslös eftersom den helt baseras på investeringsobjektets egna utsagor om hur de bedriver sitt interna hållbarhetsarbete; ofta i glättiga färger och positiva omdömen som det alltid blir när bolagen beskriver sin roll. Det är delvis lätt att hålla med honom. 

Å andra sidan är det svårt att se hur hållbarhetselekteringen annars skall bedrivas; all kapitalförvaltning oavsett om det handlar om det finansiella utvecklingen eller hållbarhetsarbetet baseras på bolagens informationsgivning. Det som krävs är en fördjupad analys av produkternas påverkan. 

Annons

Annons

Debatten om hållbara investeringar är stundtals förvirrande för den genomsnittlige investeraren. Sasja Beslik pekar bland annat på att det är för lite fokus på hållbarheten och samhällsnyttan i de produkter och tjänster som bolagen producerar. I stället ligger fokus på   hur bolagen arbetar för att minska sitt, till exempel, klimatavtryck. Den före detta Nordeachefen exemplifierar med Hennes & Mauritz, H&M, som ofta framhålls som ett föredöme inom hållbarhet av experter, men där produkterna som H&M tillverkar knappast kan kallas för hållbara. Det krävs enorma resurser för att framställa kollektionerna, arbetsvillkoren är ofta usla och den välutvecklade kundlogistiken plågar miljön. 

Bolaget kan alltså uppfattas som hållbart i hållbarhetsanalysen, men de skadeverkningar som produkterna skapar på miljön och människor lämnas av någon anledning därhän. Ytterligare ett exempel är de tjänsteproducerande företagen, till exempel bankerna och andra finansiella institutioner, där det ofta framställs som koldioxidutsläppen och klimatpåverkan generellt är mycket låg. Dom är hållbara helt enkelt enligt en grund hållbarhetsanalys. Visst är det så att, till exempel, Nordea har små koldioxidutsläpp i sin verksamhet. Å andra sidan lånar bankerna ut kapital till bolag i alla möjliga "skadliga” sektorer. Vem bär ansvaret? 

Samtidigt förekommer det ofta en diametralt annan syn i hållbarhetsdebatten, ibland av samma experter som hyllar H&M, där vissa typer av företag uppfattas som skadliga och icke-hållbara eftersom produkten är uppenbart miljöförstörande. Ett sådant exempel olja- kol och gasbolagen, som så gott av alla pekas ut som hållbarhetsskurkar. 

Detta gäller oavsett hur mycket det enskilda oljebolaget lyckats sänka sitt, till exempel, koldioxidutsläpp genom det egna hållbarhetsarbetet. Produkten är inte hållbar; detta trots att världen inte klarar sig utan produkten. Klädkonsumtionen kan de flesta människor minska, men oljebehovet är svårare att göra något åt i det korta perspektivet. En paradox helt enkelt. 

Detta gör i sin tur att många förvaltare undviker producenterna av fossila produkter, vilket leder till att värderingen i sektorn tryckts ner. Det betyder mindre resurser till hållbarhetsarbetet. På samma sätt trycks värderingarna upp i det som uppfattas som hållbart , fast det egentligen är något annat. 

 

Läs allt om:

Annons

Annons

Annons

Annons

Annons

Annons

Annons