- Publicerad
Under en vecka som varit en mix av kreativa insikter och arbetsuppgifter blev intervjun med Norges största Black Metalstjärnan tillika kunnig vinmakare, Sigurd Wongraven som en kreativ flykt in i en lugn värld med tid att reflektera över olika kreativa processer. Det skriver Lisa Lönner i sin krönika.
Från konsultstassen till långa timmar i köket, eftersom jag håller på att lansera mina egna matprodukter och samtidigt skapa nya rätter för recept, den här veckan blev en salig blandning av kreativa insikter och arbetsuppgifter. Intervjun med sångaren och frontfiguren i Norges största Black Metalband Sigurd Wongraven, tillika kunnig vinmakare och sommelier, blev som en kreativ flykt in i en lugn värld eftersom det blev tid att reflektera över olika kreativa processer. Mycket aktuellt.
Skriket. Själens ensamhet. Det kan vara både vackert, olidligt och skönt befriande att se ensamhet eller ångest avbildad i konst. Munch ger ett sådant starkt uttryck för just det. Man är liksom ändå ensam men inte ensam. Denna vecka fick jag möjligheten att träffa Norges största Black Metalstjärna men också erkänd vinmakare. Sigurd Wongraven har blivit anlitad för att skapa musik till en del av utställningen. Ett projekt han verkligen ägnat tid och energi åt och där de båda konstarterna stärker varandra.
Jag njuter ofta av konst för att jag går in i min egen bubbla och bara tittar, man lämnar allt utanför. Utan att försöka döma, det är inte min grej utan försöka förstå känslan som konstnären hade. Det är tanken bakom utställningen, att lämna mobilen och dator därhän.
Black metal kan till skillnad från hårdrock frambringa en känsla av olust hos mig men nu när jag lyssnade igenom Sigurd Wongravens repertoir inför intervjun jag gjort denna vecka hittar jag faktiskt också stunder av stillhet här. Det är säkert 20 år sedan jag reste över Norden på festivaler och konserter med musikkanalen MTV (Music Television) och vi lyssnade på det mesta och inser att jag säker sett Satyricon någongång. Det visar sig att jag möter ett avslappnat, kreativt geni med många strängar på sin lyra och lite skönt avslappnat opretentiös. Ett trevligt samtal som slutade med att vi satt och matchade vin med hårdrock. Och vilka viner, dem kan jag verkligen rekommendera.
The Loneliness of the soul. Foto: Munchmuséet
Annons”Ett konstverk är som ett barn. Älska blint när det är litet. Älska det för vad det håller på att bli som tonåring. Och älska det för vad det blev som vuxen.”
Björkvika är Oslos stora nya ombyggda hamnområde, City gentrification i sin yppersta form eftersom viken vid vattnet i Oslo förut var en ful hamn. Men här har man satsat stort och när Norge satsar finns det ju resurser. Självklart har det nya väldigt glasade Munch-muséet som öppnar nu i dagarna redan fått kritik för att det är ett skrytbygge men jag blir ändå för första gången på länge lite sugen på att resa till Oslo. Här finns också Norges enda trestjärniga restaurang Maaemo så den vill man ju besöka. Läser man på Munchmuséets hemsida så ser man att det är många olika kreativa samarbeten på gång. Kreativa Crossroads är lite av ett tecken i tiden och inte så konstigt att det sker. Det kräver dock sin konstnär.
– Jag får ynnesten att lyssna i förväg på musiken som inte är helt klar, säger Sigurd. Den är tung, eftertänksam och i grunden en rand av ryska medeltida trummor det finns en ångestartad sträng av en termin, en fiol skapad av en analog synt som styrs med händerna. Inget jag hört tidigare men i kombination med Munchs konst blir det med all största säkerhet en trippelt så stark upplevelse.
Rekommendation för dig som har vägarna förbi Oslo.
Hans egen favorit i utställningen är The kiss of death. Där döden knackar på. Man tänker på Barolo helt enkelt. Sigurd berättar hur han ser på en kreativ process oavsett om det är ett nytt musikstycke eller ett vin.
– Ett konstverk är som ett barn. Älska blint när det är litet. Älska det för vad det håller på att bli som tonåring. Och älska det för vad det blev som vuxen.
Kreatörer är förstås ofta människor med många strängar på sin lyra och det blir alltid intressant när konstart möter konstart. Jag förstår också att när man ägnat sig åt en konstart och gått djupt in i den så blir det så överväldigande att man söker nya vägar. Hög känslosamhet och konstnärlighet hör alltsom oftast ihop och det innebär många spektrum förstås. Att som kock vilja hitta ny inspiration i konst för att skapa nya rätter är inte heller konstigt. Det känns kul och fler sådana möten mellan olika konstformer ser jag fram emot att bevaka.
