Hon introducerade begreppet catering i Sverige i början av 80-talet. Nu delar Eva Josephson med sig av sina erfarenheter genom sitt konsultbolag Söta citroner och ger råd till andra som vill starta cateringverksamhet. Bland hennes mer spännande uppdrag hör att hjälpa arbetslösa invandrarkvinnor att bedriva cateringverksamhet. Ett sätt som Eva Josephson anser betydligt bättre än de åtgärdsprogram som samhället tvingar in folk i. I Eva Josephsons filosofi ingår det även att man måste kunna ställa krav.

Eva Josephson är egentligen utbildad lärare och har undervisat i ämnena svenska, engelska och historia. Då hon och hennes make bodde i London och New York på 70-talet upptäckte de ett för svenskar nytt fenomen – catering.

I New York startade också Eva Josephsons matlagningsintresse och hon började gå på matlagningskurser.

Föddes tanken på att starta egen catering redan då?

– Nej, det kom senare. I New York lagade jag mat för att jag tyckte det var roligt, och när vi återvände till Sverige tog jag upp min lärarkarriär. Men jag tyckte att arbetsmiljön i det svenska skolsystemet var helt hopplös och sa upp mig. Istället tänkte jag att jag skulle använda mig av mina kunskaper i köket och hjälpa andra, så då drog jag igång min egen cateringfirma, la Carotte. Till en början arbetade jag ensam hemma i köket.

Efter ett tag tog hon in en partner i företaget och de jobbade tillsammans i 15 år innan partnern köpte ut Eva Josephson.

– Jag tyckte att det var dags att göra andra saker, men företaget lever kvar än idag, vilket är roligt. De är numera 12 personer som jobbar på företaget i Djursholm utanför Stockholm.

Så sedan var det dags att starta konsultbyrå?

– Ja, jag tyckte att jag hade samlat på mig en massa erfarenheter som andra säkert kunde dra nytta av. Jag hade två uppdrag från början. Det ena var Skärgårdssmak, som är ett samarbete mellan flera krogar i skärgården. Jag hjälpte då till att anordna seminarier och matlagningsevenemang och så höll jag en del föredrag om cateringverksamhet.

– Mitt andra uppdrag var lite annorlunda. Det var Kistas stadsdelsnämnd som bad mig att hjälpa till med ett projekt som de vill starta. Det handlade om att hjälpa arbetslösa invandrarkvinnor att starta egen verksamhet.

Hade du varit engagerad i integrationsfrågor tidigare?

– Nej, inte alls, men jag tyckte att det lät väldigt spännande och något som kunde vara till nytta. Det handlade ju om människor som annars skulle gå arbetslösa eller i andra åtgärdsprogram som aldrig leder någonvart, så jag tackade ja till uppdraget. Och det har jag inte ångrat. Jag har fått fantastiska vänner.

– Det var ett stort intresse från början så vi fick sätta upp intervjuer och valde ut elva stycken. Kravet för att få vara med var att de pratade svenska, i köket var det bara svenska som gällde. Ett annat krav var att deras män skulle stödja det. Vi ville att de skulle komma och hjälpa till, med det visade sig svårare. Första gången kom bara en av männen. Många av männen hade inga jobb själva och tyckte nog inte om att deras fruar jobbade, men vi fick dem att ändra sig. Så fort det började gå bra och vi fick in lite uppdrag som kom alla männen dit och stod och skar lök.

Att ställa krav anses ju inte alltid så fint att göra i Sverige…

– Nej, jag vet det, men det var ju precis vad de här kvinnorna ville och behövde. De är duktiga människor som vill arbeta hårt och lära sig. De tycker inte alls att det är fult att ställa krav.

Hur har det gått för kvinnorna efter att du lämnade projektet?

– Bra, de håller på fortfarande och kallar sig för Spicecatering. De har haft stora uppdrag på Folkets Hus och på Utrikesdepartementet, men mest är det för privata sällskap inne i stan. En anledning till att det gått så bra är att de är så ’serviceminded’. Att vara lite vänlig och trevlig är inget konstigt för dem som det är för många svenskar.

När ditt uppdrag var slut så började ni inte med något liknande på en gång?

– Nej, jag försökte sälja in projektet på näringsdepartementet. Jag tog till och med mig en tjänsteman därifrån på tjejernas första uppdrag. Min tanke var att man skulle starta upp liknande verksamhet på andra orter, istället för att låta folk leva på bidrag. Här hade vi ju en färdig affärsidé som vi visste fungerade. Tjänstemannen tyckte maten var jättegod och berömde projektet, men inte hörde han av sig igen.

Men du har ändå fortsatt med ett nytt liknande projekt?

– Just det. En kvinna från Almi Företagspartner hörde av sig och ville starta ett liknande projekt som i Kista. I Trollhättan fanns ingen fungerande cateringverksamhet och den växande filmindustrin var i behov av att kunna få färdiglagad mat till sina inspelningar. Intresset var enormt och de kom hela 70 kvinnor för de sju platserna som vi tillsätta. Då begärde vi skriftliga ansökningar vilket resulterade i att antalet reducerades till 50 som sedan gick vidare till intervju.

Projektet i Trollhättan pågår i åtta månader till, sedan är det dags för kvinnorna att stå på egna ben. Eva hoppas på att kunna fortsätta med liknande projekt i andra delar av Sverige.

– Både Göteborg och Malmö är städer med stora invandrargrupper som har svårt att ta sig in på arbetsmarknaden. Där skulle sådana här projekt kunna erbjuda mycket tror jag.