Realtid.se får tag på norska advokaten Kyrre Eggen vid advokatbyrån Wiersholm, Mellbye & Bech i Oslo.

Företräder du Fredly i det här ärendet?

– Det stämmer, säger han.

Klicka här för att få Realtid.se:s nyhetsbrev om företag inom Teknik-, Media- och Telekom-branscherna. Nyhetsbrevet kommer en gång i veckan via e-post.

I fallet har det nu enligt Eggen blossat upp en särskild debatt kring Dagens Naeringslivs eventuella dokumentation som belägg för påståendena i Fredly-artiklarna.

– När journalister skriver tidningsartiklar, kan artiklarna bygga på källor och dokument. Men Dagens Naeringsliv vill inte säga någonting om vilka källor eller dokument det handlar om här vad gäller Fredly-artiklarna. De har ingenting.

– I stället för att ha dokument som sa att ”det här visar att Arne Fredly utreds”, eller ”det här visar att Arne Fredly har gjort det och det”, så har Dagens Naeringsliv gjort en ”egen” dokumentation och helt enkelt skrivit ner vad Fredly påstås ha gjort och inte gjort.

– Det kallar inte jag för bevis, och det är utgångspunkten för Arne Fredlys stämning av tidningen i det här fallet.

Upplägget utifrån den norska lagstiftningen är att Fredly nu i första steget driver en första delprocess för att domstolen ska ta ställning till om Dagens Naeringsliv brutit mot lagen på grund av det inträffade.

I det steget har Fredly endast konstaterat att han kommer att kräva skadestånd om tidningen visar sig skyldig, men hur stort beloppet är framställs först i nästa steg.

– De kan vi inrikta oss på hur mycket pengar Fredly kan anses ha förlorat på grund av artiklarna.

Dagens Naeringsliv har för sin del protesterat mot det, och anser att Fredly måste precisera eventuella skadeståndskrav på samma gång.

– Det var självklart fel. Överdomstolen kom fram till att Dagens Naeringsliv inte kan protestera mot det.

Tidplanen är nu att den första processen ska inledas med rättegång i april.

En fråga i den första processen är alltså hur Dagens Naeringsliv ska kunna bevisa sin oskuld.

Fredly och hans advokat vill hänvisa till en inlaga som Dagens Naeringsliv lämnade in i en ansökan om deltagande i norska motsvarigheten till ”Stora journalistpriset”.

Av en sådan inlaga ska det just framgå hur en artikel arbetats fram, och vilka källor och vilken dokumentation man har till stöd för artikeln.

En sådan inlaga offentliggörs på internet av priskommittén. Dagens Naeringsliv lämnade in en sådan inlaga till kommittén innan Fredly började protestera mot tidningens artiklar.

– Men efter Fredlys protester, drog Dagens Naeringsliv tillbaka sin anmälan för att försöka få priset, och kontaktar alla som tagit del av inlagan om artikeln för att förstöra alla exemplar av inlagan.

– Vi anser dock att vi i den här processen måste få se inlagan, för den säger mycket om hur Dagens Naeringsliv har arbetat fram artikelserien om Arne Fredly, säger hans advokat Kyrre Eggen.

– Men Dagens Naeringsliv säger ”Nej! Vi kommer inte att offentliggöra inlagan.” Det tycker vi är jättelöjligt.

Tidningen hänvisar till att artikelserien bygger på olika källor.

– Men är det för att skydda källorna som man inte vill offentliggöra inlagan är det märkligt, för varför lämnade man då in inlagan från början till priskommittén? De visste ju att den då skulle bli offentliggjord ändå.

När Arne Fredly inledde sina protester av Dagens Naeringslivs artikelserie, anmälde han allra först ärendet till norska motsvarigheten till pressombudsmannen som heter ”PFU”.

I den instansen fick Fredly rätt varefter tidningen fick publicera ett offentliggörande i sin tidning om att tidningen hade gjort fel.

PFU:s ställningstagande innebar dock inga andra direkta ”straff” för det inträffade.

PFU-processen handlar om tidningen uppfyllt kraven för ”god journalistik” i enlighet med den etiska praxisen.

– Det vi nu går vidare med och gör, är att få svar på i vilken utsträckning Dagens Naeringsliv har brutit mot lagen på grund av sin artikelserie.

På vilket sätt anser ni att tidningen har brutit mot lagen?

– På det enkla sättet att när man anklagar en person för mycket allvarliga brott, kan man inte göra det utan tillräcklig dokumentation av vad artikeln bygger på.

Fredly och hans advokat menar att artikelseriens intryck av att Fredly ägnat sig åt insiderhandel, är förtal.

Tidningen kanske hade bra källor på de uppgifterna?

– Som jag har sagt från början: De har absolut inga bevis alls – inga dokument, inga vittnen. Inget!

De kanske har bra källor bara det att de inte vill avslöja vem eller vilka det är?

– Så kan det vara, men om så är fallet måste man i domstolen förklara vad man har för belägg för sina påståenden.

– Det är självklart och har bekräftats av norska överdomstolen och den europeiska domstolen för mänskliga rättigheter.

– Om tidningar bara hänvisar sig till ”hemliga källor”, kan ingen kontrollera om tidningen har agerat korrekt.

– Visst kan en tidning bara hänvisa till hemliga källor och inte säga något mer, men då har de inget belägg för artikelns påståenden att kommma med och då förlorar de sådana här rättsprocesser.

– Man kan inte publicera förtal baserat på anonyma källor, och i domstolen komma och säga att ”vi hade bra dokumentation” – ”vi hade mycket bra källor”.

Vet ni vilka källor Dagens Naeringsliv har haft för Arne Fredly-artiklarna?

– Det kan vi inte säga – ingen kan kolla det.

– Det här innebär ett ”carte blanche” för media att säga vad som helst, med hänvisning till ”pålitliga källor”. Men de kan inte säga varför källorna är pålitliga.

– Visst ska källskyddet säkra att tidningarna kan få information, men media kan inte räkna med att utan konsekvenser bara publicera information baserat på källor – för då kan ingen kolla att tidningen gjort ett tillräckligt bra jobb att kontrollera uppgifterna.

– Det här är enkla, simpla lagfrågor.

Det är väl inte olagligt om en tidning skriver om en källa som uttalar sig negativt om någon annan?

– Det beror på om källan uttalar sig om faktiska företeelser och förhållanden.

Exempelvis i Dagens Naeringslivs Fredly-artiklar citeras ”källor inom polisen” som anser att Fredly ägnat sig åt insiderhandel.

– Och om man sedan i efterhand inte får tag på någon inom polisen som kan bekräfta det, hamnar man i den här typen av situation.

– Då är det självklart förtal att publicera sådana uppgifter.

– Om en tidning däremot kan visa upp dokumentation som visar att det verkligen är sant att någon i polisen har gjort dessa uttalanden, då kan tidningen skyddas av yttrandrefriheten.

Fredlys advokat Kyrre Eggen tar upp ett annat exempel.

– Säg att vi börjar bråka, och jag får en tidning eller hemsida att skriva att Ian Hammar enligt poliskällor är pedofil och utreds för att ha barnpornografiska bilder på sin dator.

– Sedan stämmer du mig, och i domstolen säger jag som försvar bara att ”Så är fallet. Jag har bra källor som säger det.”

– På frågan vem i polisen jag har som källa säger jag då att ”Jag kan inte säga det på grund av källskyddet”, då är domstolens bedömning av fallet uppenbar:

– Man kan alltså säga att man inte kan nämna några källor, men då kommer man att förlora förtalsmålet i ärendet. Man kan inte göra både och.

– Visst kan man säga att man har källor, och visat vederbörlig aktsamhet för att försäkra sig om att källorna är pålitliga. Men ingen kan ju kontrollera det.