Gör skillnad på traditionell livförsäkring och fondförsäkring, sätt ett avgiftstak i kronor och minska krånglet. När regeringens flytträttsförslag har fallit är det viktigt att finansutskottet väljer en väg som leder till en flytträtt för som blir effektiv – på riktigt. 

Riksdagen kräver hårdare tag mot de stora pensionsjättarna än vad regeringen gjorde i det flytträttsförslag som föll i finansutskottet i förra veckan. Enligt regeringens nu grusade planer skulle pensionsbolagen ges rätt att ta ut en flyttavgift från spararen för så kallade anskaffningskostnader – detta i upp till tio år. Det är glädjande för alla sparare att övriga partier insåg det orimliga i regeringens förslag, där man tog väl stor hänsyn till de stora pensionsjättarnas agenda.

Centerpartiet, Kristdemokraterna, Liberalerna, Moderaterna, Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet och har relativt skilda perspektiv på vad som nu krävs av regeringen. Jag uppmanar politikerna att ta hänsyn till framför allt fem punkter som är nödvändiga för en fungerande flytträtt.

1. Gör skillnad mellan fondförsäkring och traditionell livförsäkring. I traditionell livförsäkring skulle teoretiskt sett kvarvarande sparare kunna drabbas vid flytt. Någon sådan mekanism finns inte alls i fondförsäkring, även om stora pensionsjättar här gör sitt yttersta för att i media blanda bort korten. Det är för fondförsäkring det behövs bättre flyttregler, vilket är vad Nordnet har drivit hela tiden. Moderaterna och Centerpartiet har redan poängterat att man i lagstiftningen vill göra skillnad mellan de två sparformerna.

2. Sätt ett avgiftstak i kronor vid flytt. Jag föreslår 500 kronor. Att fortfarande ge pensionsjättar rätt att ta ut avgifter för att täcka upp för utbetalade provisioner, men dra ned tidsgränsen till fem år som några partier vill, är inte tillräckligt. En sådan åtgärd innebär att spararna får sota för provisioner som bolagen godtyckligt och på eget bevåg betalat ut till försäljare. Upplägget blir fortsatt otydligt, och gör det svårt för spararen att veta vad en flytt kostar. Dessutom lämnar ett sådant upplägg vägen öppen för pensionsjättar, som är på väg att förlora sina inlåsta kassakor, att hitta kryphål. Finansbranschen är uppfinningsrik, och tanken ligger nära till hands att pensionsbolagen i begreppet ”anskaffningskostnad” med finansiell akrobatik pressar in en hel del olika utgifter de historiskt har haft.

3. Sätt en tidsgräns för flytt. Vårt förslag är max två månader. Som sagt, branschen är bra på att hitta på knep för att förhala och försvåra. Idag förekommer det att stora pensionsbolag använder sig av så kallade ”bekräftelsebrev”. Det vill säga; när spararen gjort det stora jobb det innebär att samla in flyttinformation, jaga sin före detta arbetsgivares underskrift och postat iväg flyttuppdraget, svarar pensionsbolaget med att skicka ut ett brev med frågan ”är du säker?”. Missar spararen att svara på detta avbryts flytten och spararen måste göra om processen. Detta är bara ett exempel på de ”fulknep” som finns.

4. Lås upp gamla försäkringar. Detta bör vara en icke-fråga, men eftersom det är stora belopp på spel finns inte heller här någon samarbetsvilja från pensionsjättarna. Totalt i Sverige finns över 500 miljarder i kronor i fondförsäkringar, och sparande startat innan 2007 bör självklart omfattas av den lagstadgade flytträtten. 

Minska krånglet. Idag förekommer det att vissa bolag tar sig rätten att inte godkänna andra bolags flyttuppdrag, enligt branschstandard. Motiveringen är inte sällan att flytten begärs från en aktör man ”inte samarbetar med”. Det förekommer också att pensionsbolag helt sonika vägrar att svara på spararens flyttuppdrag. Det är inte rimligt att det får gå till på det sättet – det är spararen som hamnar i kläm. Därför bör politikerna se till att branschen skapar en gemensam digital flyttrutin med krav på att flyttuppdrag ska gälla hos alla pensionsbolag. Idag måste den sparare som vill flytta sin individuella tjänstepension jaga rätt på sin före detta arbetsgivares underskrift innan flytten kan göras. Men företaget kan ha gått i konkurs eller det kan finnas en ansträngd relation till den före detta arbetsgivaren – det finns många skäl till att kravet på före detta arbetsgivares underskrift riskerar att komplicera och försena pensionsflyttar. 

Efter 15 års dragkamp om flytträtten får det vara nog. Det finns inget bättre tillfälle än just nu att en gång för alla göra upp med branschens osunda arv, med spararnas bästa för ögonen.

Frida Bratt,
sparekonom Nordnet