I oktober 2011 kom beskedet att svenska EFG Bank läggs ner. Den officiella förklaringen var att det schweiziska moderbolaget ville rensa ut mindre lönsamma delar av bankgruppen.

I vågskålen låg möjligen också det faktum att den svenska verksamheten hade varit inblandad i flera skandaler och drabbats av svidande kritik från Finansinspektionens efter en granskning avseende perioden 2007 till och med 2010.

När beslutet om nedläggning togs hade ett antal högt uppsatta personer i EFG Bank Sverige – däribland dåvarande vd Lars Thorén och vice vd Jonas Fischerström – sparkat igång en kontroversiell verksamhet. Det handlade om livförsäkringar, upphandlade på andrahandsmarknaden i USA.

Dödsobligationer

Placeringsformen har stämplats som oetisk och produkterna har kallats ”dödsobligationer”. I praktiken fungerar det så att försäkringstagaren får ett visst belopp när livförsäkringen säljs, investeraren tar hand om framtida premier men har i gengäld rätt till försäkringsbeloppet när försäkringstagaren dör. Försäkringen paketeras tillsammans med ett stort antal andra livförsäkringar i till exempel ett bolag eller en fond, som externa investerare kan placera pengar i.

I en artikel i SvD från 2010 förklarar Marcus Lilliehöök, då fondförvaltare på EFG Bank, att ”ett antal hundra” placerare satsat totalt nästan 2 miljarder kronor i den här typen av produkter. Bland dem flera svenska pensionsförvaltare.

Majoriteten av investeringarna skedde genom att EFG:s kunder förvärvade kapitalandelslån som placerades i en rad bolag – LFS-bolagen.

Under första halvåret 2010 gick schweiziska EFG Bank AG in som långivare till bolagen och i samband med det tog banken livförsäkringsportföljerna som säkerhet, enligt uppgift i brev till investerarna. Trots säkerheten krävde banken en hög ränta – 8 procent plus referensräntan USD Libor.

När EFG något senare lade ned sin verksamhet i Sverige lyftes de kontroversiella LFS-bolagen och livförsäkringsportföljerna ut ur bankkoncernen. Men schweiziska EFG fortsatte inte desto mindre att tjäna stora pengar på verksamheten i form av hundratals miljoner i ränteintäkter.  

I samband med att verksamheten lyftes ut ur banken gick den löpande förvaltningen över till Longevity Management Ltd. Bakom det Malta-registrerade bolaget står före detta vice vd:n för EFG i Sverige, Jonas Fischerström samt fondförvaltaren Marcus Lilliehöök.

”Förvaltning” är för övrigt ett något missvisande begrepp eftersom det snarare har rört sig om administration. De livförsäkringar som inledningsvis köptes in, har legat i portföljerna sedan start. Därefter har premier betalats in till försäkringsbolagen och försäkringsbelopp har tagits emot när någon försäkringstagare dött.  

Trots att man alltså inte kan tala om någon aktiv förvaltning i den mening att innehav har köpts och sålts – har affären blivit en lönsam historia för Jonas Fischerström och Marcus Lilliehöök.

Realtid har gått igenom avgifterna i de aktuella LFS-bolagen samt ett bolag som kallas LFS Portfolio AB och summerat dessa till över 30 miljoner om året – totalt sett cirka 240 miljoner mellan 2012 och 2019. Årsredovisningarna för 2020 har i de flesta fall inte publicerats ännu.

Dessutom tillkommer styrelsearvoden från bolagen om 21 miljoner kronor för åren 2012 till och med 2019. Även dessa kan antas ha gått till bland andra Jonas Fischerström och Marcus Lilliehöök som – utöver att vara förvaltare – även har suttit i bolagens styrelser.

Investerare i rävsax

Samtidigt har räntekostnaderna inneburit en hög belastning. Trots att livförsäkringsportföljerna var EFG-produkter innan förvaltningen togs över av Longevity, har schweiziska EFG uppenbarligen utnyttjat det faktum att investerarna hamnat i en rävsax så snart de investerat.

Av investerarbrev framgår att placerare under årens lopp klagat på höga räntor. Och det ska bland annat ha framförts förslag om att en del av lånen från EFG skulle ersättas med medel från investerarna, detta i syfte att minska belåningen och räntebetalningarna.

Men det förslaget ser inte ut att ha slagit rot och i brev till placerarna förklarade Jonas Fischerström och Marcus Lilliehöök att eventuella lån från investerare skulle bli underställda EFG:s lån eftersom EFG höll försäkringsportföljerna som säkerhet.

Sommaren 2014 medgav EFG ändock en sänkning av räntan från 8 till 6,5 procent plus USD Libor.

Att det inte kunde bli en större sänkning berodde enligt Fischerström och Lilliehöök på att ingen bank skulle vara intresserad av att gå in som långivare om EFG skulle få för sig att dra tillbaka krediterna. Förhandlingsläget var med andra ord uselt.

Flera år senare – i ett brev från 2019 – återkom förvaltarna till frågan varför EFG kunde ta så höga räntor: ”Bolagen måste ha lån för att överleva. Om lånefaciliteten skulle försvinna skulle alla bolag (utom LFS Invest I) behöva gå i likvidation utan några pengar till aktieägarna.”

Pengarna gick till räntor och avgifter

EFG drog aldrig tillbaka krediterna, men det hjälpte inte placerarna. Redan när det sistnämnda brevet skrevs 2019 hade det mesta av investerarnas pengar ätits upp av höga förvaltningsarvoden och räntor; Realtid har summerat räntekostnaderna till åtminstone 1,6 miljarder kronor.

Samma år sålde majoriteten av LFS-bolagen av portföljerna mot efterskänkning av utestående lån. Det betyder att de livförsäkringar som återstod i portföljerna gick tillbaka till långivaren – schweiziska EFG.  

I fyra av bolagen summerar utbetalningarna till investerarna till 0 kronor.

I bolaget som kallas LFS Portfolio, som ännu inte packat ihop verksamheten, har återbetalningarna hittills uppgått till 2 procent jämfört med totala kapitalandelslån på 1,3 miljarder kronor.

Enligt en prognos från sista december 2020 finns det fortfarande hopp om ytterligare en återbetalning om 4,4 procent. Men frågan är hur säker den bedömningen är. Under årens lopp har prognoserna med jämna mellanrum skruvats ned. 2017 var estimatet att investerarna i LFS Portfolio skulle få tillbaka 47 procent.

I ett annat bolag – LFS V AB – var bedömningen 2017 att 78 procent skulle återbetalas. Hittills har investerarna inte fått tillbaka en krona och numera är prognosen att totalt 0 kronor kommer att återbetalas. Samtidigt har portföljerna gått tillbaka till EFG mot efterskänkning av lånen.

Realtid har sökt EFG:s före detta Sverige-vd Lars Thorén som satt i LFS Portfolios styrelse 2009 när bolaget var nystartat.  

Realtid har också sökt Jonas Fischerström och Marcus Lilliehöök via telefon och mejl för att ställa frågor och stämma av siffror. Och inte minst för att få ett svar på frågan: Hur kunde det mesta av investerarnas pengar försvinna?

Ingen av dessa tre har återkommit med kommentarer.

Kärnfriska åldringar

Men att döma av investerarbreven handlar det om att placerarna haft väldigt otur. Jonas Fischerström och Marcus Lilliehöök skriver att de äldre personer som valt att sälja sina livförsäkringar helt enkelt har levt oväntat länge.

Det betyder att försäkringsförfallen kommit senare i tiden och att premier, räntor och avgifter hunnit äta upp kapitalet.  

Det finns olika metoder för att beräkna avkastning på den här typen av tillgångar. Ingångsvärden är bland annat förväntad livslängd. Ju större population beräkningarna baseras på, desto större säkerhet i kalkylerna Att gissa vid vilken ålder en person ska dö är svårt. Det är betydligt lättare att beräkna snittlivslängden för flera hundra personer. När Longevity tog över förvaltningen rörde det sig om åtminstone över 400 försäkringar.

Av investerarbreven framgår att många placerare ställt sig frågan varför inte fler individer i populationen helt enkelt dött som förväntat.  

”Många av våra investerare förundras över att det inte förfaller fler försäkringar och vi kan mycket riktigt konstatera att den här gruppen av individer vars försäkringar LFS-Bolagen äger har varit oväntat livskraftiga”, skriver Jonas Fischerström och Marcus Lilliehöök i ett brev daterat 2019.

Då återstod fortfarande totalt 183 försäkringar i portföljerna. Enligt förvaltarnas uppgifter var de försäkrade i genomsnitt 92,5 år gamla. Det kan jämföras med medellivslängden i USA innan pandemin, 78,8 år.

De personer vars livförsäkringar återstod i portföljerna hade alltså i snitt levt nästan 14 år längre än förväntat. Hur stor den statistiska sannolikheten för att detta händer är, framgår inte av investerarbrevet.

Huvudroller i obligationshärvan

Samtidigt som förvaltarna Jonas Fischerström och Marcus Lilliehöök dragit in drygt 30 miljoner kronor om året i arvoden, har de haft huvudroller i obligationshärvan kring Aspect-gruppen och Nord Fondkommision som Realtid har granskat i flertalet artiklar.

När Aspect Properties 2017 tog in 250 miljoner i en obligationsemission med hjälp av Nord FK, ägde Fischerström och Lilliehöök via bolag 30 procent av Aspects moderbolag.

Jonas Fischerström – som i prospektet presenteras som en finansman med 20 års erfarenhet av finansindustrin i Sverige, Storbritannien och Schweiz – var dessutom ordförande i emittenten.

Även Marcus Lilliehöök – som ”med närmare 20 års erfarenhet inom finansbranschen (…) har hållit ett antal olika positioner på SEB och schweiziska EFG Bank” – satt i styrelsen.

Några år senare står det klart att de placerare som investerat i Aspect Properties obligation har små chanser att få tillbaka sina pengar. Bolagen i gruppen har gått i konkurs och Nord FK har hävdat att flera hundra miljoner kronor som tagits in av företagsgruppen via obligationer, inte har använts i enlighet med ingångna avtal.

”De utlånade medlen (…) har emellertid i strid med obligationsvillkoren endast till ringa del kommit till avsedd användning. Inget av de projekt som medlen i obligationslånen uttryckligen skulle användas för har till följd härav kunnat förverkligas. Investerarna har i princip förlorat alla sina investeringar”, skriver Nord FK:s ombud.