– Jag har aldrig haft för avsikt att göra någon pump och dump.

– Det här är ett maratonlopp, det här är inte ett sprinterlopp.

Citaten kommer från Johan Ulander, huvudpersonen i Amarantsfären, som ger en första större intervju till Realtid.se efter det att Amarant Mining gått ut med beskedet att ny finansiering är säkrad. Han väljer att göra intervjun för att ge sin bild av de senaste årens arbete med att skapa en större aktör i mineralsektorn och rätta till ett antal missuppfattningar och felaktiga rykten som enligt Johan Ulander florerar i medier och på marknaden.

Det som idag är en bolagsgrupp som brottas med fordringar och kommande förfall på hundratals miljoner kronor började med att Johan Ulander själv investerade i Lars Guldstrands riskkapitalbolag GKL Growth Capital. Det var 2008 och han bodde då sedan flera år i Dubai. GKL hade en intressant portfölj och ett nätverk av globala entreprenörer och affärsmän berättar Johan Ulander.

– Mina bolag har under åren investerat 104 miljoner kronor i GKL, plus investments in kind på 300 miljoner. Men jag har aldrig någonsin varit med på ett enda styrelsemöte eller varit med i ledningen på GKL eller på något annat sätt påverkat dem eller varit involverad i deras fund raising. Jag är den enskilt största investeraren i bolaget och det är jag som har tagit mest stryk av värdeminskningen i GKL.

Johan Ulander hade samtidigt ett finansieringsbehov i det egna bolaget Ducom DMCC, som sysslar med handel på råvarumarknaden, och det delägda dotterbolaget Conventus Commodities Minerals & Mining (CCMM), med inriktning på mineralinvesteringar. Här agerade han aktivt i rollen som entreprenör och bolagsbyggare.

Lösningen blev de fyra obligationsserierna i Contender High Yield som administrerades av Contender-gruppen med Fredrik Rodger i spetsen. Totalt 590 miljoner kronor togs in från investerare i de fyra serierna. Som underliggande säkerhet lades GKL-aktierna in.

– Tanken var GKL-aktierna som mina bolag investerat i skulle ligga som säkerhet för CHY-serien och säljas av om det skulle uppstå problem för låntagarna Ducom och CCMM som jag själv hade investerat i, det var så det började. Det var inget fel på det, vad jag kan se, säger Johan Ulander.

Han är noga med att poängtera att Ducom har återbetalt sina lån från Contender. När det gäller Conventus Commodities Minerals & Mining har det inte gått lika bra. Drygt 240 miljoner kronor återstår att betala och nu har slutdatum passerats för två av obligationerna.

Johan Ulander reagerar kraftigt på att Dagens Industri i lördags beskrev situationen med rubriken "Sparare blåsta i miljonbluff".

– Om företagen har tagit in 590 miljoner kronor i en serie högriskobligationer och 400 miljoner är återbetalt och du under tre år betalt ut 178 miljoner kronor i räntor på de här lånen så har jag lite svårt att se var blåsningen är. I synnerhet som man påkallat ett borgenärsmöte i juni och gjort upp med obligationsinnehavarna om en förlängning av löptiden för den resterande delen samt lagt till ytterligare säkerheter.

Investerade i Alaska-fyndighet

När Conventus Commodities Minerals & Mining fyllt på kassan började bolaget investera i gruvbolaget XS Platinum vars främsta tillgång var fyndigheten Platinum Creek i Alaska. Ägarandelen ökades därefter successivt och under 2011 tog Conventus kontrollen över verksamheten som dock fortfarande hade ett stort antal aktieägare som publikt bolag.

Största ägare är Amarant Mining, ett investmentbolag som bildades längs vägen och som enligt Johan Ulander har 13 intressenter. Han är själv delägare via bolag. Amarant har också tagit in kapital från investerare. En konvertibel som förfaller sommaren 2014 uppgår till 500 miljoner kronor, enligt bolaget.

Johan Ulander förklarar att det är investeringen i XS Platinum (XSP) och förvärvet av ytterligare tillgångar i framför allt Nord- och Sydamerika som har slukat mycket pengar. Förutom köp av aktier har till exempel 150 miljoner kronor investerats direkt i XSP för att få igång produktionen i Alaska. Men svåra produktionsförhållanden och problem med miljötillstånd under 2011 satte käppar i hjulet.

– Om produktionen i Alaska hade gått som det var tänkt, om vi hade kunnat producera där utan problem, då hade vi inte haft några problem överhuvudtaget att ta in de internationella investerare som behövdes för att fortsätta med den expansion som vi hade planerat.

Idén var att bygga upp en större mineralkoncern baserad på kassaflöden från snabbstartad alluvial utvinning i kombination med fortsatta undersökningsprojekt som sedan skulle säljas helt eller delvis till potentiella partners med resurser för storskalig utvinning.

Men det internationella kapitalet uteblev då testutvinningen i Alaska fick problem och våren 2012 blev situationen allt mer pressad då säljare av tillgångar väntade på nya betalningar samtidigt som räntebetalningar till långivare skulle skötas löpande.

Samtidigt fortsatte arbetet med att skapa en större bolagsgrupp. XS Platinum fick i agusti 2012 nya namnet Alluvia Mining och målet var att notera aktien.

Aktietorgsnoterade Mineral Invest och senare också IGE Resources på Oslobörsen seglade upp som tänkbara investeringsobjekt. Det första steget blev investeringen i Mineral Invest där Amarant Mining skulle gå in som största ägare genom att tillföra tillgångar och kapital.

Enligt Johan Ulander gjordes affären upp i nära samarbete med JRS Group där Mineral Invests storägare Peter Nygren var vd och grundare.

– Det var väldigt enkelt, de hade problem med MI och vi hade problem med finansieringen. Det var bland annat ett lånelöfte från en norsk gruppering som Contender arbetat med som inte hölls. Överenskommelsen med JRS gick ut på att JRS skulle finansiera Amarant med 100 till 120 miljoner kronor. Amarant i sin tur skulle gå in med 35 miljoner i kontanter samt teknologi i Mineral Invest. Men JRS levererade inte mer än 50 miljoner kronor vilket var väldigt olyckligt för det betydde att Amarant råkade ut för ytterligare förseningar under 2012.

Johan Ulander uppger att det aldrig skedde någon brytning med JRS men att JRS lät frågan rinna ut i sanden. Till slut ordnades de 35 miljonerna fram, mestadels med hjälp av Jool Capital men även Mangold.

Då är vi framme i november 2012 och ungefär samtidigt fick Amarant möjligheten att köpa en storpost i IGE Resources. Denna gång ordnades ett kort lån från Altro Invest.

– Vi hade tittat på IGE i två och ett halvt år, det var ingen ny grej för oss. När möjligheten kom att gå in i IGE så tog vi den. Planen var att vi sedan skulle kombinera Alluvia, IGE och MI under samma tak.

Var det rätt att göra affärerna i så snabb takt?

– Om alla hade fullföljt så hade det varit den bästa dealen någonsin, riktigt bra för alla parter.

– Om du går tillbaka till prospekten så ser du att när vi såg potentialen i den alluviala utvinningen, som ingen hade gjort i industriell skala tidigare, hade vi kommit till slutsatsen att vi ville göra det här till något verkligt stort. Det kassaflöde som vi trodde på att man skulle få upp i bolaget, och som vi fortfarande tror att det är möjligt att uppnå, ger ett publikt bolag där resultatet blir riktigt bra.

Omfattningen av planerna framskymtar bland annat i ett prospekt som Alluvia tog fram sensommaren 2012 med målet att ta in 150 miljoner dollar i konvertibler. I stället gjorde likviditetsbristen i sfären att lösningen blev mindre brygglån med korta löptider och höga räntor.

Äldre fordringar har också bytts ut till nya instrument. Det gäller bland annat delar av Contender-obligationerna som i förtid lösts in mot Alluvia-aktier. En liknande uppgörelse har gjorts med Active Allocation Fund som i början på 2013 konverterade en fordran på Amarant mot Mineral Invest-aktier och nu står som största ägare.

Miljonbråket i IGE

Den händelse som det blivit mest bråk kring är förskottningsbetalningen från IGE Resources till Alluvia Mining som gjordes i januari i år kort efter att Amarant gått in som storägare i IGE och bytt ut styrelsen.

Johan Ulander avfärdar kritiken om att det handlade om att plundra kassan, han hävdar istället att korrekta avtal var på plats, inklusive säkerheter i form av en pant – avtal som fortfarande gäller.

Den som summerar pengaströmmarna i affären ser att det knappast rör sig om ett snabbt klipp, resonerar UIander.

– Av Altros lån på 60 miljoner kronor så är fortfarande 30 obetalda. De har fått tillbaka någonstans mellan 36 och 38 miljoner och hade en fordran på lika mycket. Sedan ryckte de aktierna som var pantsatta och Amarant kommer säkert bli tvungen att betala mellanskillnden när de en gång säljer aktierna. Så vad som egentligen har hänt är att vi i värsta fall sitter på en förlustposition på 72 miljoner kronor. Ingen kan säga att det är en affärsidé att ta ut pengar ur bolaget för att göra något sådant, det är ju en ren förlustaffär.

Johan Ulander kallar Altros pantrealisation i juli i år för ett "lågvattenmärke" i hans egen affärshistorik. Idag är IGE ett avslutat kapitel. Hotet om att IGE kommer att återkräva de 50 miljonerna från Alluvia och den tidigare styrelsen har han inga åsikter om.

– Min enda kommentar är att jag tycker att de borde föra en aktiv dialog med Alluvia. Det har de inte gjort utan istället valt att föra kommunikationen via media. Det finns ett kontrakt som reglerar det här, det säger att om det finns meningsskiljaktigheter som inte kan lösas så ska det gå till skiljedom. Sen finns det också en pant som har ett värde, så före man börjar dra för långtgående växlar ska man hålla sig till fakta och kolla vad det egentligen är frågan om.

Uppgiften att pantavtalet kom till först i efterhand för att blidka IGE:s revisor dementerar han bestämt. Ett pantavtal fanns redan 22 januari, däremot ska det ha uppdaterats och utvidgats i efterhand.

– Det fanns en pantförskrivning från dag ett men den uppdaterades och gjordes mer heltäckande. Det är ingenting som har bakdaterats.

Johan Ulander känner sig helt trygg med den dokumentation och de avtal som affärerna de senaste åren grundats på.

– Jag kan ta risker och vara opportunistisk men jag håller mig innanför råmärkena.

Han tycker att de olika parterna som figurerat i transaktioner och finansieringar de senaste åren ibland blir för sammanblandade, inte minst av medier. Även här finns tydliga roller och ansvarsfördelningar. Den känsligaste frågan är kanske hur obligationer och konvertibler marknadsförts mot investerare.

– Vi från Amarant och Ducom och de bolagen har inte aktivt deltagit i hur Contender har gjort den fundraisingen i Sverige, vem man har kontaktat och hur de har kört detta. Det var Contender som hade det uppdraget, punkt slut, och det gjorde de bra. Vad som sedan hände på exempelvis Nordisk Kapitalförvaltning kan jag inte uttala mig om överhuvudtaget.

– Vad vi som bolag ville åstadkomma och vad vi har åstadkommit är en sak, men hur de här killarna har sålt detta utanför vår kontroll, det är knappast något som vi som bolag kan ta ansvar för.

Johan Ulander är också tydlig med att sfären inte har ägnat sig åt att sälja ut aktier på marknaden.

– Jag har aldrig haft för avsikt att göra någon pump and dump. Vi har inte sålt en enda aktie i Mineral Invest på börsen under resans gång. Inte en. Att vi skulle ha försökt utnyttja situationen och dra nytta av att kursen går upp och kursen går ner och sälja aktier och berika oss själva är bara att glömma.

Nuläget

I oktober 2013 är det fortfarande oklart hur det hela ska sluta. Bråken är många på olika håll i sfären och Ekobrottsmyndigheten har kopplats in. På Aktietorget är Mineral Invests aktie handelsstoppad sedan i början av juli. Alluvia Mining har inte handlats sedan maj då aktien lämnade Mangoldlistan.

I måndags meddelade Amarant Mining att ett konsortie från Förenade Arabemiraten kommer att gå in med kapital och ta över som ny huvudägare i sfären. Enligt Johan Ulander handlar det om långvariga partners till Tom Dalton. Han har varit engagerad i sfären sedan starten och är ordförande i Alluvia MIning.

Förhandlingarna har pågått sedan i maj då Johan Ulander säger att han själv insåg att radikala åtgärder behövdes för att rädda vad som räddas kunde.

Vad återstår då av tillgångarna idag? Mineral Invest behöver snabbt få fram pengar för att skydda sina intressen i Afrika och Kanada.

Alluvia Mining har fyndigheter i Surinam och Chile, även om strid råder om den sistnämnda med säljaren Global Gold Corporation.

Rättigheter till processutrustning baserat på Auvert-tekniken, som ligger i ett fristående bolag, har använts som tillgång i affärer med både Mineral Invest och IGE Resources. Men enligt Johan Ulander kommer utrustningen framöver att köpas in från en annan leverantör.

Dessa tillgångar säger Amarant att de nya investerarna kommer att säkra under fjärde kvartalet. Dexter Mining i amerikanska Denver kommer man dock att överge.

– Alluvia kommer att fokusera på en enda sak och det är att få Surinam fixat i första hand och sen när Global Gold-delen är löst så är det Chile efter det. Men Surinam-fyndigheten i sig är större och mer värd än någon annan av de här tillgångarna. Bara den bär projektet hela vägen till banken, den bär alla skulder som Amarant har, om det skulle komma till det.

Känner du dig säker på att pengarna är i hamn?

– Jag är ganska övertygad, om jag inte hade haft belägg för det så skulle jag inte ha släppt den kommentaren till Dagens Industri som jag gjorde i fredags. Ironiskt nog skapade DI:s artikel i lördags en hel del osäkerhet hos köparna.

Väldigt många personer hänvisar till dig och säger att du är ansvarig för vad som har hänt och för att ordna fram pengar. Hur känns det?

– Du har inte en aning om hur mycket vi har jobbat, ingen aning om hur många dörrar jag har knackat, hur många löften jag har fått och hur många besvikelser resultatet har blivit. Samtidigt var problemen i Alaska roten till det hela. Skulle produktionen löpt som planerat så skulle dessa problem inte uppstått i samma proportion som nu skett. Det blev heller inte lättare med Northland-krisen och den allmänna nedgången för gruvindustrin i början av året.

– Det är lätt att peka på mig och säga att Johan ska fixa det ena och det andra, men alla som varit med och nu pekar finger glömmer att de också själva hade ett ansvar och en roll i det här. Det är inte så att man bara kan peka på en person hela tiden och säga att han ska fixa allting.

Tron på den underliggande affärsidén tvivlar han inte på, trots mer än fyra års arbete med att få ordningen på produktionen.

– Planen funkar fortfarande för den som har pengar.