Jacob Lundblad, vd Nordax Bank. Foto: Nordax
Debatt

Vi kan inte gå tillbaka till hur det var förut

Om vi framgent inte kommer att ses på daglig basis på kontoret, vad i vår kultur behöver i så fall anpassas? Nordax Banks vd Jacob Lundblad reflekterar över arbetskulturens betydelse efter coronapandemin.

Uppdaterad 2020-07-28
Publicerad 2020-07-24

Sommaren är här och äntligen infinner sig efterlängtad tid för reflektion och kreativitet. Den senare i form av alla små projekt som ska genomföras, eller åtminstone påbörjas. Och i samband dessa knackar reflektionen allt som oftast på dörren. Just nu är den mer välkommen än vanligt.

Semestern är förvisso här, men jag vet att när jag är tillbaka i höst finns det stora frågeställningar som måste adresseras. Under vårens arbete hemifrån har det blivit allt tydligare att de flesta av oss faktiskt klarar det här med att arbeta hemifrån väldigt bra. Vi har tvingats lita på att kollegorna gör sitt jobb trots att vi inte ser dem, det verkar de ju onekligen göra. Effektiviteten på arbetsplatsen tycks av allt att döma inte alls ha gått ned, snarare tvärtom. Och även de största bakåtsträvarna har fått lära sig teknik som möjliggör effektiva möten - även på distans. Det verkar fungera.

Vinnaren är individen. Individen som koncept och inte bara varje enskild person. Det finns nog några som bara vill att det ska vara som förut. Men individen har under den här krisen bevisat att den gjort sig förtjänt av mer förtroende, mer flexibilitet och mer autonomitet. Jag vill i alla fall tro att så är fallet, och jag känner mig övertygad om att detta stämmer på mitt företag Nordax Bank. 

Jag ska villigt erkänna att jag under de senaste månaderna funderat mycket över varför vi på Nordax Bank fungerat så bra (subjektiv upplevelse naturligtvis) under den här krisen. När jag kliver ett steg närmare och försöker bryta ned vad jag faktiskt tycker har varit bra, och försöker mig på att förstå varför det blev bra hittar jag en starkt bidragande faktor i den så svårfångade kulturen. Det där som sitter mellan väggarna, det där som gör att vi av någon anledning bara gör saker på ett visst sätt etc. 

Efter att ha landat i kulturens betydelse började jag reflektera över vad som händer med kulturen när man inte ses längre. Då tänker jag att det nog är problematiskt att inte kultivera kulturen. Och att vi nu under hemarbetet, dag för dag, vecka för vecka, långsamt äter av den, så att den långsamt försvagas i takt med att vi inte ses och i takt med att nyanställda tas ombord utan att få den sedvanliga fysiska onboardingen. Över tid finns här ett problem. 

Därefter tänker jag lite till på att världen har tagit väldigt många steg i rätt riktning under coronapandemin; tänk bara på hur mycket affärsresande vi kan bespara miljön (och oss själva) endast genom att beslutsfattare världen över tvingats acceptera (och kanske lära sig hantera) digitala möten och redan befintliga tekniska lösningar.

Jag inser där och då att vi inte kan gå tillbaka till hur var det var förut, något måste hända. Så får jag notisen om Twitter som annonserar att ingen kommer att behöva komma tillbaka till arbetsplatsen efter coronapandemin.

Tänker lite avundsjukt att de löst pusslet. Sen inser jag att de kanske inte har det, utan att de snarare säkerställt positivt buzz kring sitt varumärke som länge omgärdats av mer negativa tongångar – finns det någon ledningsgrupp som inte har diskuterat Twitter de senaste månaderna? Nåväl, Twitter har fått ett temporärt, och möjligtvis ytligt, monopol på utformningen av en modern arbetsplats och tvingar alla oss andra att ta ställning.

Twitter stärker mig dock i min syn att detta är ett tåg som bara går i en riktning, bort från kontoret. Men hur gör vi med kulturen, ska vi bara låta den falla fritt? Naturligtvis inte, vi måste istället analysera, bryta ned, och förstå den mer än någonsin. Om vi framgent inte kommer att ses på daglig basis på kontoret, vad i vår kultur behöver i så fall anpassas? Arbetslivet och arbetsplatsen, så som vi känner den, står högst sannolikt inför en av de mest omdanande förändringar på flera generationer. 

Jag tror spontant att det främst finns tre saker vi bör tänka på när vi går tillbaka i höst: 

  • Lägga extra tid på att lyssna och känna efter vad medarbetare behöver, och möta behoven proaktivt.
  • Våga prata om kulturen, våga prata om problemen och eventuella justeringar som behöver göras. När vi inte ses måste kulturen vårdas på ett annat sätt. 
  • Även om vi jobbar hemifrån måste vi fortsatt säkerställa möjlighet för grupper och avdelningar att ses - om än på annorlunda sätt. Vi måste stötta våra organisationer att göra det. 

Sommarens reflektion bör nog, för fler än mig, spenderas på just detta.

Jacob Lundblad
Vd, Nordax 

Platsannonser