Centerpartiets chefsekonom Martin Ådahl kandiderar nu till riksdagen på partiets Stockholmslista.
Debatt

Valet 2018 – Lugnet före stormen

Lugnet för stormen, så kommer valet 2018 med alla sannolikhet betecknas när historieböckerna skrivs. Valet då vi skulle diskuterat de stora strukturproblemen, rustat oss praktiskt och moraliskt för att möta framtida kriser, medan tid var. Men det blev istället valet då vi ägnade oss åt böneutrop och en extra vabb-vecka, skriver Centerpartiets chefsekonom Martin Ådahl.

Uppdaterad 2018-09-07
Publicerad 2018-09-07

En sak är nästan alla ekonomer ense om, vi kommer få en lågkonjunktur under nästa mandatperiod. 

Det är alla de internationella järtecknen på konjunkturhimlen såklart: Protektionismen, med handelskriget Kina-USA, NAFTA:s upplösning och konflikten EU-USA. Men det är också instabiliteten på en rad tillväxtmarknader, med Turkiet i spetsen, som badat i billig likviditet från de stora OECD-ekonomierna och som överbelånat sig.

Det gäller även Kina, där den interna belåningsgraden i ekonomin stegrats allt högre, och där ett icke-transparent finansiellt system en dag kan leda till en kris där det kommer ta tid att reda ut vem som lånat vad till vem med vilken säkerhet.

Framförallt gäller det den svenska bostadsmarknaden, där bopriserna aldrig korrigerades som i de flesta andra länder under finanskrisen utan fortsatt upp till nya rekordnivåer.

En del av uppgången har varit en naturlig följd av växande befolkning och urbanisering. Men samtidigt är sannolikt få hushåll beredda på att i verkligheten betala de dubbla eller tredubbla nominella räntor som banken räknar med i sina ”att leva på”-kalkyler. Det behövs idag sex hela årsinkomster (median, före skatt) för att köpa 25 kvadratmeter i Stockholm, dubbelt mot vad de gjorde för drygt tio år sedan.

Billiga lån har gjort att de potentiella bostadskostnaderna växt till en gökunge i hushållens konsumtion. I värsta fall kan kraftiga boprisfall och stigande räntor leda till en allvarlig makroekonomisk kris.

En bopriskrasch borde inte vara ett direkt hot mot bankerna, även om dessa är väldigt beroende av sin bolåneportfölj, eftersom svenska banker har mycket större möjligheter att kräva tillbaka skulder än i exempelvis USA. I gengäld kommer konsumtionen drabbas hårt, såsom den gjorde när priserna i Köpenhamn och andra danska städer rasade under finanskrisen, vilket sänkte dansk konsumtion i över tre år.

Problemet är att svensk ekonomisk politik står illa rustat att möta en sådan kris. Vi har redan minusräntor, kronan är redan svag och finanspolitiken har redan åtaganden som uppgår till 40 miljarder kronor i ofinansierade reformer, med ytterligare stimulanser för tiotals miljarder utlovade i valet. Om vi behöver hjälpa upp den svenska konjunkturen i en nedgång finns inte mycket att ta av. 

Det är inte heller så lätt att krångla sig ur den expansiva politiken. Skulle en överhettning med en snabb uppgång i inflationen ske, så skulle varje steg för att dämpa den vara förenat med nya faror. Varje höjning av de nominella räntorna riskerar att rubba bostadsmarknaden, eller stärka kronan så att inflationen backar snabbt igen och kanske leder till en plötslig konjunkturnedgång där inflationen rasar igen.

Det inte otänkbart att vi hamnar i ett scenario av den typ Japan befann sig under stora delar av 1990-talet.

Därför är det absolut nödvändigt att före konjunkturen vänder genomföra de strukturreformer som både ökar Sveriges tillväxtpotential och motståndskraft mot en ny kris.

Med bästa vilja i världen går det inte att säga att sittande regeringen vågat ta tag i dessa stora strukturreformer, den har snarast präglats av ett förvaltande där skatter höjts för att kasta pengar efter problem, genom stora subventionsprogram.

Högkonjunkturen har förslösats.
 
Mest oroväckande är läget på arbetsmarknaden, den del av den svensk ekonomin som är i mest akut behov av reformer.

Under en mycket stark konjunktur, med rekordmånga vakanser, ligger arbetslösheten fast på höga 6 procent. Arbetslösheten domineras nu helt av utsatta grupper, till över 85 procent eller cirka 275 000 personer. I stor utsträckning är dessa utrikes födda med låg utbildning. Dessutom göms många undan i subventionerade jobb.

En fjärdedel av de flyktingar som kommer till Sverige har akademisk utbildning, som borde ha bra förutsättningar att få jobb men där svenskundervisning ofta är för dålig och de kompletterande utbildningar för få.

Men cirka en fjärdedel av de nyanlända flyktingarna har bara gymnasieexamen, och hälften av alla har inte ens det.

Det är lätt att skylla arbetslösheten på att det kommit fler flyktingar, men realiteten är att Sverige konstant haft en hög andel som ställts utanför arbetsmarknaden, i såväl hög- som lågkonjunktur. Förut var det äldre och unga, idag är det nyanlända.

Lönebildning och arbetsmarknadsregleringar ställer permanent en viss andel utanför.

Det påstås ofta från regeringen att problemet inte längre är så stort, att etableringen av de nyanlända går dubbelt så fort nu. Men det framstår som en effekt av att regeringen  inför valet snabbt expanderat de de så kallade extratjänsterna, 100-125 procent subventionerade tvååriga jobb främst inom kommuner, som skulle gått till de med lägst utbildning men i många fall inte gjort det.

De flyttar bort personer bort från kolumnen försörjningsstöd som belastar kommunen till att formellt jobba, men när subventionstiden är över är chanserna att få jobb små.

Ser man mer direkt på statistiken över de flyktingar som lämnar etableringen, står den lilla andel som går till riktiga jobb stilla, det är andelen som går till extratjänster som rusar. Tyvärr tycks inte högkonjunkturen rå på integrationen såsom den borde.

Det påstås också att nyanlända inte har incitament att jobba eftersom bidragen är höga.

Dels är det enbart familjer med många barn där incitamenten avtar att jobba, det gäller för övrigt även infödda i Sverige. Ser man till de som är beredda att ställa upp på alla jobberbjudande de får, arbetskraftsutbudet, har det stigit mycket kraftigt bland utrikesfödda och de födda utanför EU sedan jobbskatteavdragen infördes, och är nu rekordhögt.

Nyanlända vill verkligen jobba, men kan inte. Det uppenbara hindret för att de ska kunna jobba är att ingångslönerna på den ordinarie arbetsmarknaden är för höga.

Det går tyvärr inte att anställa en nyanlända kvinna från Syrien som inte talar svenska till en ingångslön i detaljhandeln på 20 000 kronor i månaden plus arbetsgivaravgifter. Det är förklaringen till varför du också ser få nyanlända jobba på Coop.

Det är alltså både ingångslönen och skattekilen som är problemet.

Ofta brukar det invändas att det finns olika former av åtgärdsjobb, men de är inte så enkla att få till stånd i praktiken som ofta påstås, de är tidsbegränsade och ibland stigmatiserande. Skulle de dessutom omfatta många hundratusentals personer vore de helt enkelt för dyra för statskassan.

Följaktligen är det uppenbara att öppna för någon form av ”lärlingsjobb” som tar hänsyn till att nyanlända och unga utan gymnasieexamen behöver tid för att lära sig arbetsplatsen och/eller språket. ”Inträdesjobben” som Alliansen kallat dem måste också befrias från arbetsgivaravgifter, så att nettokostnaden blir låg nog att få in minst 100 000 personer in på arbetsmarknaden.

Regeringen har efter väldiga retoriska attacker på detta förslag försökt få parterna att enas om något liknande. Men förslaget från regeringen är mycket tyngre subventionerat och därmed dyrare per person och genomförandet så fullt med reservationer att bara 10 000 personer väntas få dessa ”etableringsjobb” nästa mandatperiod.

Nästa pusselbit är att få ordning på alla de statliga pengar som idag används i Arbetsförmedlingen för att hjälpa arbetssökande att hitta jobb. Över tio miljarder kronor av en budget på 70 miljarder.

Enligt ny statistik är det bara 1,5 procent av de 1,5 miljoner arbetssökande som får jobb via direkta insatser från Arbetsförmedlingens anställda. I praktiken kostar AF hundratusentals kronor per förmedlat jobb. På toppen av högkonjunkturen visar utvärderingar att det just är de allra mest utsatta som Arbetsförmedlingen har svårast att hjälpa. 

Arbetsförmedlingen behöver ersättas med en mindre myndighet som står för kontroll, samtidigt som effektivare privata och ideella arbetsförmedlare hjälper de arbetslösa och ersätts strikt efter resultat, efter hur varaktigt de arbetslösa kommer i jobb.

Resultatpengen ska vara större ju svårare fallet är. Detta har varit mycket framgångsrikt i Australien och Storbritannien som uppnått både en nedgång i arbetslösheten och effektivare arbetsförmedling.

Det avgörande för att det ska lyckas är rätt incitament för förmedlarna.

Det finns en tredje del som måste falla på plats och det är den skarpa gräns som arbetsrätten skapat mellan de med fast anställning och de som inte har det.

Den viktigaste faktorn där är turordningsreglerna byggda på anställningsår, som försvagar ställningen ytterligare för dem som redan har svagast ställning på arbetsmarknaden, de som är nyast på arbetsmarknaden.

I praktiken minskar det starkt viljan att fastanställa, eller anställa personer överhuvudtaget som arbetsgivaren är mindre säker på. Att sedan fackföreningarna ändå i praktiken är beredda att förhandla bort turordningsreglerna skapar en dubbel osäkerhet. Dels för de som står utanför, dels de som hängt upp sin trygghet på turordningen men som när de förlorar jobbat hamnar helt utanför.

Fack och arbetsgivare har varit nära att göra upp om ändringar i dessa regler, men det är trots allt politikerna som på 1970-talet lagstiftade om turordningen och som har ansvaret för att ändra den.

Här är målet att göra som Danmark, och skapa ”flexicurity”, trygghet och flexibilitet.

Å ena sidan låta kompetens och inte anställningsår styra turordningen vid personalnedskärningar. Å andra sidan stärka omställningen , i form av vidareutbildning inom olika vuxenutbildningar från universitet till praktiskt yrkes-vux.

Ofta är det sådan omställning som facket ändå i slutändan vill förhandla sig till genom att ge upp turordningar. Istället för att först krångla till och tudela arbetsmarknaden, och sedan ändå försöka förhandla bort reglerna för att få omställning för de anställda, borde vi trygga omställningen och göra reglerna rättvisa och flexibla.

Sammantaget behövs en ”Århundradets arbetsmarknadsreform” som tar tag i alla delar, bristande efterfrågan på lågutbildad arbetskraft, bristande arbetsförmedling och omskolning och en stelbent och ineffektiv arbetsrätt.

En del i detta är den stora skattebördan vi lägger på lågutbildad arbetskraft vilket för oss till den andra stora reformen den svenska ekonomin behöver: en skattereform.

Jobbskatteavdragen minskade skattebördan på medel- och låginkomsttagare i Sverige och gjorde det mer lönsamt att arbeta för alla grupper. Men skattesystemet är fortfarande problematiskt på flera plan.

Skattekilarna från arbetsgivaravgiftssidan är fortfarande mycket höga på de anställda med lägst inkomster. Även marginalskatterna är höga, liksom skatterna på aktiva, arbetande delägare i växande företag.

Det gör att skattesystemet klämmer åt arbetet för de som behöver komma in på arbetsmarknaden, de som riskerar att ”lämna” den antingen genom att flytta från landet eller att arbeta mindre, och de som skapar jobben, de växande småföretag som stått för 4 av 5 nya jobb under 2000-talet.

Skattebördan behöver alltså lättas på arbete och småföretag. Frågan är då hur det ska gå till?

Det första och enklaste är att bredda och växla upp skatter på utsläpp och miljögifter, och utnyttja dem till att sänka skatten på arbete, en grön skatteväxling.

Miljöskatterna kommer urholkas i takt med att de styr bort från utsläpp, men så är samtidigt tanken att lägre skattekilar på arbete också ska öka sysselsättningen och minska bidragen, så att vi klarar ett lägre skattetryck.

Men den kan också vara rimligt att skatten på konsumtion höjs på marginalen för att få ned skattekilarna. När det gäller företagsskatterna så har också skatterna för små aktiva delägare blivit så komplicerade att en förenkling i sig skulle underlätta för företagen.

De fyra åren med de rödgröna har också inneburit en strid ström av nya regleringar för små företag. Enligt Näringslivets regelråd är nu den markanta lättnad i regelbördan för småföretagen som åstadkoms 2006–2014 helt borta.

Regelkrånglet behöver systematiskt minskas med principer, som att två regler ska tas bort för varje ny som införs och att regler systematiskt granskas och avskaffas om det visar sig att de, efter några år, inte haft någon effekt.

Vi måste samtidigt öppna vägen för jobb i den nya digitala ekonomin, nya app-baserade arbetstillfällen, samtidigt som vi anpassar trygghet och vidareutbildning så att alla kan få ta del av den. 

Den andra dysfunktionella marknaden vid sidan av arbetsmarknaden är bostadsmarknaden. 

Byggandet i Sverige har tagit fart under 2010-talet efter finanskrisen och efter att en del av regleringarna lättats på. Den höga belåningsgraden som denna artikel inleddes med har drivit på bostadsbyggandet, men det är framförallt dyra ägda boenden som byggts i städerna.

När nu byggandet av lyxlägenheter bromsat tvärt tar inget byggande av billigare boenden vid, trots ett akut behov av billigare, ofta mindre, boenden för alla de som är nya i staden – studenter, invandrare, experter som lockats hit – och de som vill flytta till ett mindre boende. 

Det är dyrare att bygga i svenska städer, 30–40 procent dyrare än i Tyskland och Frankrike. Det är lägre produktivitetsutveckling i byggbranschen än i svensk ekonomi i övrigt. Det är därför lägena i storstäderna nästan uteslutande använts till att bygga dyra lyxlägenheter.

För att på bred front få fram billigare boenden måste flera saker göras samtidigt.

Kommunala normer omgärdar byggandet som varken har med hälsa, säkerhet eller miljö att göra. Det kan vara ljusinsläpp, bredden på kök och antal parkeringsplatser per lägenheter. Normerna hämmar också konkurrensen.

Hyrorna är också fortsatt hårt reglerade, vilket gör att det byggs för få hyresrätter och priserna på den oreglerade marknaden pressats upp. Boverket har räknat ut att outnyttjad boyta i existerande bostäder motsvarande 40 000 hyreslägenheter i skulle frigöras om hyresmarknaden fungerade. En halv miljon människor står i bostadskö i Stockholm, mycket få av de som står först i kön tillhör samhällets sämst ställda.

Regler som skapades för att människor skulle bo luftigt och i billiga hyreslägenheter innebär i praktiken att studenter sover på soffan, att barnfamiljer trängs i tvåor med höga andrahandshyror och att många saknar fast bostad.

Vår reglerade bostadspolitik har främst gynnat dem med kontanter och kontakter, de som kan betala dyra lägenheter och komma över hyresreglerade kontrakt.

Därför måste normerna bantas till bara det som har med miljö, hälsa och säkerhet att göra. 
Konkurrensen måste samtidigt öka och de som låter planlagd mark stå obebyggd i väntan på att maximera priset, istället för att bygga billigt, bör riskera att bli av med sin rätt att bygga.

Steg för steg måste vi göra om den gamla hyresregleringen.

Nybyggen ska ha fri hyra under hela bostadens livslängd så att maximalt med hyresrätter byggs. Den som bor i en hyresreglerad lägenhet ska, om den vill och bara då, kunna förhandla med hyresvärden att avreglera hyran mot en fullständig ekonomisk engångsersättning i handen.

Så kan fler hyresrätter komma ut på marknaden och trycket på resten av hyresmarknaden minska – utan att någon förlorar.

I utbyte mot mindre byggregleringar måste byggherrar som köper mark av kommunen tvingas avsätta en andel av de nybyggda boendena till lägre hyror, reserverade för de med minst resurser, så att vi får blandade områden där även studenter, pensionärer, nyanlända och barnfamiljer med tuffare ekonomi tillåts bo.

Det kallas ”affordable housing”, där billigare boenden skjuts in överallt i staden istället för den gamla idén om ”social housing”, områden med bara låginkomsttagare, som bidrog till segregationen.

I en bred bostadsuppgörelse bör också skattesystemet för boende göras om så att det lönar sig bättre att sälja en bostad när man efter många år känner sig redo för det. Den höga belåningen bör bli mindre attraktivt genom att ränteavdragen trappas av mycket långsamt över en längre tid, som en del av en bred reform på bostadsmarknaden som även innefattar skatte- och avdragsförändringar som gynnar fler och billigare bostäder.

Genomförs detta stora program av strukturella reformer har den svenska ekonomin möjlighet att styra genom de fyra kommande åren och komma ut starkare på andra sidan – kanske rentav helt undvika en djupare kris, såsom reformerna 2006-2008 mildrade finanskrisens effekter för tio år sedan.

Men hänfaller vi istället åt kortsiktig populistisk och nationalistisk signalpolitik, såsom alltför många länder i vår omvärld gör, riskerar lågkonjunkturen blir lika djup och allvarlig som 1990-talskrisen.

Martin Ådahl
chefsekonom Centerpartiet
kandiderar till riksdagen på Centerns lista för Stockholms stad

Platsannonser