Jan Kallberg, som bott utomlands i 20 år, reflekterar över hur Sverigebilden förändrats över tid.
Debatt

Vad händer om Ikea inte längre vill vara svenskt?

Bilden av Sverige är inte något som förändrats över en natt – eller något som plötsligt försämrats för att Sverige omnämnts av president Trump i ett tal. Jag har bott utomlands i ungefär 20 år, och sett den här förskjutningen äga rum en längre tid, skriver Jan Kallberg, disputerad statsvetare som bor och arbetar i USA.

Uppdaterad 2017-03-20
Publicerad 2017-03-14

I spåren av de internationella strålkastare som riktats mot Sverige ger utrikesminister Margot Wallström (S) och resten av regeringen ett intryck av att agera både pressat och utsatt, nästan i panik. Det ska ringas till amerikanska UD och twittras på engelska av statsråden och allt annat möjligt som regeringens spinndoktorer sannolikt utarbetat som svar på det som började med några spontant utslängda meningar i ett tal av president Trump.

Men vad vi ska ha klart för oss är att Sverigebilden inte är något som förändrats över en natt – eller något som plötsligt förskjutits för att Sverige omnämnts av president Trump i ett tal. Jag har bott utomlands i ungefär 20 år nu, och denna utveckling är något som vi som betraktar det hela utifrån sett komma steg för steg under flera år.

Sverigebilden som skapades av och med klassiska produkter som Saab V4, Volvo 245 och Ikea eller profiler som Björn Borg och Ingemar Stenmark, eller den svenska synden i Vilgot Sjömans film Jag är nyfiken gul, var alla något som representerade det lilla landet uppe i norr med folk som var hyggliga, hårt arbetande, innovativa och där lugn och ro råder.

Men nu har Sverigebilden som vi kände den krackelerat. När min svenska bakgrund kommer på tal i vardagliga samtal här i USA märker jag att det för amerikaner och kanadensare idag inte är en positiv bild som ligger till grund för hur vi svenskar bedöms. 

Det kan kanske förvåna regeringens strateger i Rosenbad – inklusive utrikesministern – men folk i vår omvärld kan numera, tack vare internet, följa vår inhemska utveckling lika initierat som vi kan följa utvecklingen i USA. Och då ser de bland annat följande.

Sveriges problem med ökande grov kriminalitet i form av tungt beväpnade gäng som utkämpar vad som kanske bäst kan beskrivas som krig med varandra i de tre storstäderna, röran som uppstod i flyktingkrisens spår när svenskarna öppnade sina hjärtan på dåvarande statsministerns uppmaning, över problemen som uppstår i spåren av bristande integration och förmåga att få ihop den statsfinansiella migrationskalkylen, till frågan om vad alla lågutbildade nyanlända som beviljats uppehållstillstånd i Sverige ska arbeta med på den alltmer högspecialiserade svenska arbetsmarknaden.

Jag funderar ibland i banorna av att de här svenska problemen började spridas som fildelad underhållning på Youtube, men har de senaste två åren tyvärr blivit något som är synonymt med ett naivt samhälle som riskerar ett haveri på grund av bristande självinsikt.

Den första gången jag träffade någon som var riktigt negativt inställd, jämfört med den dåvarande positiva bilden av Sverige, var för femton år sedan på ett kanadensiskt hotell. Där kom jag att samtala med en man från Mellanöstern under hotellfrukosten. På frågan vad han gjorde i Kanada svarade han att han ville vara entreprenör, tjäna pengar och skapa en ny grund för sig och sin familj. Vän av logik ställde då en given motfråga. Varför inte då göra det i typ Sverige som ligger närmare hemlandet? 

Mannen svarade då att svenska pass kan vem som helst få, och från hans hemtrakter var det bara de som ville ha en gratis bostad, och få pengar utan att behöva arbeta, som sökte sig till Sverige.
  
Så vad skall Margot Wallström säga till Donald Trump om hon kommer fram på telefon, eller möter honom på något internationellt toppmöte någon gång? Ska hon be om en ursäkt för att Trump punkterat den svenska narcissistbubblan? Alltså kräva att få en ursäkt för att någon sagt som det är?
 
Den försämrade Sverigebilden är inte ett utslag av utrikes illvillighet, utan resultatet av år av politisk förvirring, normlöshet och avsaknad av kurage.

Sverige är ett exportberoende land – antingen genom varor eller ägda rättigheter. I östra Kentuckys skogstrakter lastas timmer med kranar från Hiab, yngre föräldrapar tar promenader med den lille i en bärsele tillverkad av Babybjörn och möblerar delar av sitt sitt hus med innehållet i platta paket köpta på Ikea. Aktiva pensionärer som uppskattar friluftsliv lastar upp sin mountainbike på bilen på ett cykelställ från Thule, och själv kör jag Volvo eftersom jag bibringats uppfattningen att om det skulle smälla i en vägkorsning finns det ingenting säkrare att sitta i, än en svensk bil.

Vi måste ha klart för oss att den svenska exporten är direkt beroende av Sverigebilden, en bild som inte längre kan arrangeras. Det digitala samhällets pulsåder bygger på ett fritt informationsflöde och att alla är med i samtalet, oavsett vilket land de för tillfället befinner sig i.

Sveriges utrikesminister, oavsett vem som innehar uppdraget, kan inte längre styra bilden av Sverige genom att skriva ett regleringsbrev till Svenska institutet. (Den myndighet som har som uppdrag att främja Sverige i världen.)

För en vecka sedan besökte jag ett Ikeavaruhus i New Jersey. De hade ersatt lingondrickan med kalorifri cola. Om Sverige fortsätter vara oförmöget att hantera sina inrikesproblem är det blott en tidsfråga innan kopplingen till Sverige blir en belastning för Ikea.

Jan Kallberg
disputerad statsvetare verksam i USA

Platsannonser