Patrick Grimlund.

Finansinspektionens rapport som nyligen släpptes belyser ett samhällsproblem där låntagare beviljas lån som de egentligen inte har ekonomiska muskler för att klara av att betala tillbaka. Detta är ett problem som samhället naturligtvis måsta ta tag i och arbeta för att motverka. Vi anser att det borde införas strängare regler för vad en långivare måste ta in för information för att kunna få ställa ut en kredit.

Eftersom det inte finns ett skuldregister där all information finns samlad så borde det vara kreditgivarens skyldighet att nyttja den information som faktiskt finns tillgänglig. En bra modell är en traditionell kreditupplysning från ett kreditupplysningsföretag i kombination med den transaktionsdata som finns tillgänglig genom PSD2/Open Banking-direktivet.  Här ger slutkunden sitt medgivande till att kreditgivaren hämtar hem transaktionsdata från kundens bankkonto för att på så vis påvisa sin ekonomiska status. Där kan kreditgivaren se vad kunden har för inkomst, andra tillgångar, skulder och utgiftsmönster. Kreditgivaren kan exempelvis också få information om ifall slutkunden ägnar sig åt alltför mycket spelande i relation till inkomst. Andra riskdrivare kan identifieras och senare översättas till ett ekonomiskt betyg som kreditgivaren kan använda som ett underlag till akten för kreditbeslutet. 

För seriösa kreditgivare som vill ta beslut utifrån den data som finns tillgänglig finns det redan väldigt bra och beprövade modeller som kan hjälpa dem att ta bättre beslut. Ett fullständigt kreditregister skulle vara ett väldigt bra komplement. Det har visat sig att i Norge sedan ”Geldsregistret” togs i bruk (ett nationsomspännande kreditregister) så har kreditbesluten fått en mycket bättre bas att stå på. Trots detta så är transaktionsdata till stor nytta för att kunna vara mer säker på vad för slags kund man har att göra med. I Norge är transaktionsdata högintressant trots att information finns tillgänglig i Geldregistret.  

Roni Zacharion och Elias Abrahamsson.
​​​
​​​

Förmedlarverksamheten för lån i Sverige står för en majoritet av alla ansökningar som kommer kreditgivarna till godo. Det finns ingenting som hindrar en förmedlare att plocka in transaktionsdata innan man skickar iväg sina ansökningar till långivaren. När en kund fyller i sina uppgifter, innan ansökan går vidare till långivaren, så kan även en hämtning av transaktionsdata göras och på så sätt ”klä på” ansökan med mycket värdefull information som skulle komma kreditgivaren väl till hands innan ett kreditbeslut skall fattas.  Här kan kreditgivaren ta del av en rad olika komponenter som inte ens ett fullständigt kreditregister skulle kunna ge.

Som aktiva på den globala lånemarknaden, omger vi oss konstant med problematiken som Carl Brynielsson och Claudia Gomez från Lendo så väl beskriver i sin artikel. ”Låne-fällan” är en realitet som vi inte förutspår kommer att minska med tanke på den nuvarande krisen och dess efterdyningar.

Vi föreslår därför följande:
Vi välkomnar också Finansinspektionens förslag om en utredning men föreslår att man redan nu gör det till ett krav att alla kreditgivare måste ta in transaktionsdata för att med hjälp av den information som där görs möjlig förbättra dagens beslutsmallar när det kommer till nya kreditbeslut. 

Vi föreslår också att det blir ett krav på att låneförmedlare tar in transaktionsdata hos sina kunder för att på så sätt redan tidigt i ansökansprocessen kunna göra bättre selekteringar av sina kunder och skicka dem till relevanta långivare för att kunden skall hamna rätt från början. Detta skulle minska omsättningshastigheten i långivarnas portföljer vilket skulle göra marknaden mer rättvis. 

Seriösa aktörer på den svenska marknaden borde heller inte vänta på en tvingande rekommendation, utan själva välja att driva utvecklingen mot kvalitet. Detta genom att lägga in transaktionsdata i realtid som ett krav i sina interna processer med start 2020.

Roni Zacharion
Vd, Kreditz AB

Elias Abrahamsson
CCO Kreditz AB

Patrick Grimlund
Lyxfällanveteran, ekonom & investerare