Frida Bratt, Nordnet.
Foto: Nordnet
Debatt

Stödköp kan öka risken i företagsobligations-fonder

De enorma köp ECB gör i företagsobligationsfonder puttar ut förvaltare längre ut på riskskalan. Det skriver Nordnets sparekonom Frida Bratt.

Uppdaterad 2021-05-17
Publicerad 2021-05-17

Centralbanker köper numera inte bara statsobligationer, utan även bostadsobligationer – och inte minst – företagsobligationer. Det senare är det mest laddade och omdiskuterade steget. I Sverige ser vi att många anser att Riksbanken bör meddela att man avser avsluta stödköpen i just företagsobligationer.

När en så stor spelare som ECB stödköper företagsobligationer får det konsekvenser för marknaden, vilket ju förstås är meningen. Ändå tror jag inte att just den här effekten är önskvärd.

ECB köper endast företagsobligationer med den lägre graden av risk, den som kallas investment grade. Det gör att just den typen av obligationer blir svårare för andra aktörer på marknaden, som fondförvaltare, att få tag på. Eftersom räntorna trycks ned av köpen måste dessa förvaltare söka sig längre ut på riskskalan. Förvaltare som tidigare bara handlat investment grade kanske nu måste börja handla high yield, som ligger i det högre spannet på riskskalan. High yield kallas ibland också för skräpobligationer, även om det även här finns olika grader. De som tidigare handlat high yield kanske måste gå ännu lägre ned på betygsskalan och därmed öka kreditrisken. Om detta vittnar företagsobligationsförvaltare jag talat med.

Även Riksbanken köper ju som sagt företagscertifikat, men gör det fortfarande i ganska liten omfattning. ECB gör det betydligt mer, och det är ECB:s köp som påverkar fondförvaltarna, som jag förstår det. De som verkar på den europeiska företagsobligationsmarknaden påverkas förstås direkt, men spilleffekter gör att hela företagsobligationsmarknaden påverkas.

Argumentet från branschen att jämföra sitt äpple med ett päron är att det inte finns något relevant jämförelseindex som speglar fondens placeringsinriktning.

Det här är ju egentligen en fortsättning vi ser på det generella problemet med låga räntor, som under de senaste åren gjort att ränteförvaltare som tidigare investerat i exempelvis statsobligationer nu sökt sig mot företagsobligationer i fonder med lite ospecificerade namn som ”Avkastningsfond” eller ”Räntefond”. Jag har tidigare pekat på problemet med att fonder som numera nästan uteslutande investerar i företagsobligationsfonder, för att få någon som helst avkastning, fortfarande jämfört sig med statsobligationsindex OMRX Treasury Bill. Det blir ju förstås, så länge företagsobligationsmarknaden går bra, en ojämlik jämförelse till fondernas föredel. Sedan finns förstås risken att en del sparare inte förstår vad det egentligen är fonden placerar i – företagslån eller statsobligationer?

Argumentet från branschen att jämföra sitt äpple med ett päron är att det inte finns något relevant jämförelseindex som speglar fondens placeringsinriktning. Branschen framhåller också att alternativet skulle vara att inte ha något index alls, men att regleringen just nu styr mot att fonder bör ha jämförelseindex.

Samtidigt har även spararna gjort det, vilket gjorde att sparpengar som kanske egentligen borde ha varit på sparkonto hamnade i företagsobligationsfonder, vilket ledde till panik bland en del när flera företagsobligationsfonder tvingades stänga för uttag för ett år sedan.

Det finns i princip tre stora risker när man tittar på företagsobligationsfonden. En ränterisk finns alltid, det vill säga risken för stigande räntor. Sedan finns dels kreditrisken, dels likviditetsrisken.

Som sparare gör man klokt i att lägga ned tid och möda på att få koll på den faktiska kreditrisken i sin fond. Man har branschens nya riskmått till hjälp. Nyckeltalet är spreadexponering, som finns i fondens årsberättelse och halvårsredogörelse. Det är ett mått på kredit- och likviditetsrisk, och beräknas som en kapitalviktad kreditduration multiplicerad med innehavens spread i förhållande till statspapperskurvan.

Och ja, det är rena grekiskan för majoriteten av alla sparare. Men det blir mer greppbart om man uttrycker det så här: måttet visar hur mycket fonden skulle falla om ränteskillnaden mellan fondens innehav och statsobligationer fördubblades.

Här fångas alltså kreditrisken upp, till skillnad mot den sjugradiga riskskala som endast bedömer volatilitet och som under fjolåret visade sig vara helt otillräcklig.

Frida Bratt
Sparekonom, Nordnet

Fotnot: Texten har även publicerats på Nordnetbloggen
 

Platsannonser

Logga in