Detta är en argumenterande text med avsikt att påverka. Åsikterna som förmedlas här är skribenten/skribenternas egna.

Det var uppenbart redan när riksdagen röstade om misstroendet förra måndagen att detta inte var något Socialdemokraterna såg komma. Tidigare har de alltid räknat med Vänsterpartiets lojalitet när det kniper – det gemensamma klassintresset som gör att en socialdemokratisk statsminister under alla förhållanden är bättre än en borgerlig. Om det nu är samtidens eller socialdemokratins förändring som gjort klassfrågan mindre relevant – och därmed föranlett Vänsterpartiets ställningstagande – kan vi låta vara osagt. Misstroendet är ett faktum.

Med ens efter omröstningen kom taktiken att inriktas på att få in Liberalerna i fållan. Utan Liberalerna skulle Löfvens stöd i riksdagen hänga på en skör tråd, även om han skulle lyckas få med både C och V på en uppgörelse. Bägge dessa partier har frifräsande rebeller, vilkas stöd inte är självklart och dessutom har S en ledamot som är sjukskriven och vars röst är osäker. Därför är Liberalernas stöd av avgörande betydelse för Löfven.

Då blev nästa fråga hur Liberalerna skulle kunna förmås till att gå med på detta, trots deras tydliga ställningstagande att de numera vill se en borgerlig statsminister.

Svaret var ett bluffspel om ett förestående extraval. Genom att förespegla medier och kommentatorer att ett extraval nu var sannolikt skulle Sabuni, av omsorg om sitt parti, som riskerade att hamna under 4 %-spärren, krypa till korset och säga sig villiga att ändå stödja Löfven.

Bluffandet var framgångsrikt. Knappt någon av de professionella politiska kommentatorerna trodde något annat än att extraval var på gång. Det skulle vara det enda sättet för att reda ut en omöjlig parlamentarisk situation, påstods det.

En som däremot inte gick på bluffen var Sabuni. Hon meddelade snabbt att Januariöverenskommelsen, Jöken, inte längre gällde i och med misstroendet. Trots ett intensivt tryck från olika håll, där de mest obehagliga bestod av angrepp om att ”gå i blåbruna ledband” och andra nazistantydningar, stod Sabuni pall. Hon lät dem skälla, men rörde inte en min.

Resultatet blev att bluffen synades. Det var nämligen aldrig Löfvens tanke att regeringskrisen skulle leda till extraval. Att låta folket ta ställning i ett extraval hade varit ett stort vågspel. För ett parti som sätter makten främst är ett sådant risktagande uteslutet.

Nu slipper Sabuni med största sannolikhet ett extraval. Hon har samtidigt visat sig orädd och trogen sitt ord i regeringsfrågan.

Genom att syna extravalsbluffen spelade Sabuni skjortan av Löfven. Oavsett utfallet av talmansrundorna som nu startat med Ulf Kristersson kommer det att stärka henne inför valet nästa år.

Daniel Claesson
Public Affairs-rådgivare och liberal debattör