Finans Debatt

”Rimligt att ersättningen innehåller ett moment av reglering”

Publicerad

”Det känns som om frågan måste ställas om tiden sprungit ifrån tiden för vad som ska vara det helt avgörande för advokatkostnadens storlek. Med andra ord: Har tiden blivit otidsenlig?”  Det frågar sig advokat Peter Danowsky. 

Tiden har under överblickbar tid varit den enskilt viktigaste faktorn för bestämning av en advokats arvode, inte kvaliteten. Den tas för given. Och resultatet, som i många andra sammanhang är avgörande för ersättningen – no cure no pay – har sällan betydelse. Detta gäller såväl i den offentligfinansierade verksamheten som i den privata.

Väl kan det sägas att det är svårt att överblicka hur lång tid ett uppdrag kommer att kräva och då är löpande räkning en närliggande ersättningsmodell, med möjlighet till avstämning mot någon slags diffus skälighet. På motsvarande sätt är det svårt att förutse resultatet. Leder de långa förhandlingarna och alla avtalsutkasten till affär? Blir det framgång i processen? Uppnås det förväntade, det önskade resultatet? Sannolikt kan emellertid dessa faktorer värderas och leda till en överenskommelse som reflekterar utfallet.

Vänder man sig till de vägledande reglerna för god advokatsed för att få vägledning för vad som är skäligt arvode, finner man att flera faktorer påverkar. Så här står det i punkten 4.1.2: ”Vid bedömning av vad som är skäligt arvode för ett uppdrag får beaktas vad som avtalats med klienten, uppdragets omfattning, dess art, svårighetsgrad och betydelse, liksom advokatens skicklighet, arbetets resultat och andra sådana omständigheter.”

Annons

I kommentaren, som moderniserats när de nya vägledande reglerna togs, indikeras tydligt betydelsen av andra faktorer än tid vid bestämningen av skäligt arvode.

Nya ersättningsmodeller prövas: uthyrning av biträdande jurist, abonnemangstjänster, fasta arvoden, mängdrabatter, succéincitament med mera. Mycket av detta fungerar. En bra genomgång av de ekonomiska villkoren mellan klient och advokat innan uppdraget bestäms blir allt mer nödvändig. Tydlighet och transparens i vad det kommer att kosta är bra för relationen. Mitt intryck är att detta har blivit allt vanligare såväl när företag anlitar advokat som när privatpersoner gör det.

Abonnemangstjänster med fasta priser på olika nivåer är en väg, men på ett sätt tveksam eftersom kvaliteten och resultatet blir tagen för given. Förutsebarheten i vad kostnaden, respektive intäkten, blir är den stora fördelen. Det är återigen dock framför allt omfattningen av arbetet, tidsåtgången, som styr, om än på ett mer förutbestämt sätt än vid löpande räkning. Advokatbyrån blir en resurs som alternativ till en anställd hos klientföretaget. Det kan vara gott nog och efterfrågat av ett antal företag, men är likväl litet trubbigt, eftersom arrangemanget inte är kvalitets- eller resultatorienterat. För det som något förenklat – men likväl viktigt – skulle kunna kallas ”bröd och smör-sortimentet” i den affärsjuridiska advokatbutiken kan detta nog passa, men för det som ligger utanför basvaran är det något knepigare.

Annons

I tidningen Balans nr 7/2018 finns en intervju med en företrädare för en redovisningsbyrå som satsat på förnyelse i sin bransch. Bland annat säger han så här: ”Vi pratade med våra kunder och meddelade att vi går över till fast pris. Ett bra riktmärke för kund kan vara snittet för förra årets debitering. Det var faktiskt ingen som ifrågasatte det. Och det är väldigt viktigt att inte prisa ut sig.”

Det han säger är intressant på flera sätt. Ett är betoningen av att tjänsten repeteras, det vill säga den är likartad för varje år, vilket ju en redovisningstjänst typiskt sett är. Ett annat är att prissättningen avgör om byrån får uppdraget eller inte. I båda dessa hänseenden skiljer sig nog många advokatuppdrag från dessa redovisningsbyråns tjänster. Men där likheter finns, går det säkert att få inspiration från denna och andra tjänsteverksamheter.

När det gäller värdet för klienten är det en väldig skillnad om en omfattande förhandling leder till affär eller inte och även om advokaten inte är den som avgör detta – det är oftast om säljare och köpare kan komma överens om köpeskillingen som avgör – kan det vara rimligt att advokatersättningen innehåller ett moment av reglering beroende på utfallet för klienten. På samma sätt kan det gå att hitta skäliga modeller för hur utfallet av en process ska påverka advokatersättningen.

Annons

I den offentligfinansierade delen är det knepigare. För försvarare, målsägandebiträden och ombud där rättshjälp beviljats är möjligheterna att ersätta den redovisade skäliga nedlagda tiden som avgörande faktor mer begränsade. Möjligheten till övervägande och förhandling om arvode inför uppdraget saknas. Timarvodet är bestämt av myndighet och tidsåtgången bestämmer resten. I en slutlig myndighets- eller domstolsprövning kan det finnas visst utrymme för hänsyn till kvalitet och resultat. I den praktiska tillämpningen ser vi det när advokaten inte tillerkänns begärt arvode.

Frågan är om det går att göra detta system något mer sofistikerat utan att administrationen blir övermäktig och kostsam.

På den privata sidan är innovationskraften att hitta nya affärsmodeller betydande. På den offentligrättsliga är det mer stillastående. En fråga blir då om den privatfinansierade och den offentligfinansierade advokatverksamheten kommer att än mer utvecklas åt olika håll när det gäller parametrarna i arvodets bestämmande. Jag tror det. På den privata sidan kommer vi att se många olika modeller, anpassade till klient och uppdrag. En del av dessa modeller kommer inte att fungera särskilt bra och överges då snabbt och en justering görs av det befintliga avtalet eller en helt ny överenskommelse träffas. Kanske upphör relationen mellan advokaten och klienten helt. Det är affärsmässigt och ganska odramatiskt, det hela. Utgångspunkten är nöjdhet hos både advokaten och klienten.

Det är intressant att fundera på om det finns någon möjlighet att även i det offentligfinansierade systemet ge utrymme åt klientnöjdheten. Det vore ändamålsenligt att på något sätt tillföra ett moment av utvärdering av hur klienten tycker att uppdraget utförts, hur tillgängligheten och bemötandet varit etc. Hur det skulle gå till kräver en hel del samtal mellan praktikerna på detta område, konsumentintressen och myndigheter. Att en offentligfinansierad advokats ersättning ska prövas mot hur väl arbetet utförts torde emellertid vara en rimlig utgångspunkt. Ett tydligt inslag av ett sådant inslag skulle sannolikt vara kvalitetshöjande.

Advokaten Rolf Johansson skrev insiktsfullt och ingående i Advokaten nr 8 och 9/2017 om affärsstrategier för advokatbyråer. Han behandlade bland annat frågor om lönsamhet och resultatfördelning. I anslutning till det Rolf Johansson redovisade finns utrymme för överväganden om hur advokater ska ta betalt för sina tjänster. Med en utveckling där tekniskt stödda advokattjänster blir en del av erbjudandet – om dessa inte ska överlämnas till andra aktörer än advokatbyråer – blir investeringsbeslut på byrån än viktigare. Utrymmet för ekonomisk individualisering eller rentav egocentricitet i en byrå blir affärsmässigt mindre intressant när tekniksatsningar ökar i omfång. Poängen med tekniskt stödda tjänster är rimligen att klienten enklare och billigare ska få utfört just det som kan göras enklare och billigare än det annars kan. För byråns jurister bör det då rimligen finnas ett större utrymme att till ett annat pris utföra uppgifter där omdöme, framförande, skicklighet i metodval, djupare kunskap, insikter och andra sådana mer individberoende faktorer är avgörande för uppdragets utförande. Här torde uppstå behov av olika prismodeller, men inte ens i den senare – den med individen eller gruppen av individer som förutsättning – kan tiden vara den allena saliggörande för arvodesbestämningen. Sannolikt finns utrymme även här för fasta arvoden med ett inslag av en eller flera resultatkomponenter som bidrar till rimligheten, sett med såväl klientens som advokatens ögon.

En inte helt enkel fråga är förstås hur man tar sig fram till ett fast ar­vode. Det gäller särskilt i en situation av upphandling, beauty contest, eller där en klient mer informellt förhandlar med flera om ett uppdrag. I fasta mer långvariga relationer, med ömsesidig kunskap och ömsesidigt förtroende, är det lättare. Klienten och advokaten känner redan varandra och har tillit. De vet att skulle det uppstå någon oklarhet i arvodeshänseende så rättas den till.

Annorlunda förhåller det sig när en ny relation ska etableras. Här vill jag påstå att advokater i allmänhet har för låg kunskap och även för låg vilja att vara flexibla och affärsmässiga. Vi skulle kanske kunna beskrivas som affärsmossiga snarare än affärsmässiga. Vi har mycket att lära av andra konsulter och av leverantörer av resultatorienterade lösningar.

För en kategori av advokattjänster, de som är mest specialiserade, kan nog tiden och därmed ett avtalat timarvode fortfarande vara den styrande parametern. Här ligger kvaliteten och svårigheten som en helt avgörande faktor för anlitandet av advokaten. För de advokatuppdrag som har sådan exklusivitet, och alltså ligger en bit från den affärsjuridiska allfarvägen, finns det fortfarande en marknadsmässighet i timarvodesmodellen.

Jag talade härförleden med en mycket erfaren jurist i bankvärlden som ofta anlitat advokater. Han ställde sig helt främmande inför tanken att tillämpa andra arvodesmodeller än ersättning per timme för den redovisade tiden, med den reservationen förstås, att tiden måste framstå som skälig. Skulle han som klient på något sätt ifrågasätta effektiviteten och tidsomfattningen skulle han ta ett samtal med den ansvarige advokaten och om han inte blev nöjd så skulle han knappast anlita byrån igen. Han betonade relationen och vikten av ömsesidigt förtroende.

Advokatbranschen har så här långt tämligen framgångsrikt hållit lönsamheten uppe. Inte riktigt lika duktigt som finansbranschen eller som de stora revisionsbyråerna, men likväl inte så pjåkigt. Men utmaningarna ser ut att öka och den snabbaste utvecklingen av juristtjänster sker numera utanför advokatbyråerna. För advokatbranschens bevarande av lönsamhet tror jag att reducering av timtänkandets betydelse är nödvändig. Branschen behöver snabbare anpassa ersättningens bestämmande till klientnytta och värde.

En given fundering här är vilket stöd Advokatsamfundet som branschorganisation – vilket väl Advokatsamfundet är – kan ge när det gäller utvecklingen av nya affärsmodeller. Traditionellt har frågan framför allt blivit samfundsaktuell när det gällt lämplighet i förhållandet till de vägledande reglerna, ett mer reaktivt än proaktivt förhållningssätt. Jag tror att tiden är mogen för något annat.

En inventering av olika arvodesmodeller med en efterföljande utvärdering av för- och nackdelar utifrån kvalitet, integritet och skälighet skulle vara ett bra bidrag till advokatbyråernas egna överväganden. Myndigheter som har att utse biträden och bestämma ersättningarna för dessa liksom företag och enskilda (inte sällan försäkringsfinansierat) som också funderar på vad som är skäligt skulle säkert också välkomna tydligare vägledning.

Peter Danowsky 
Advokat, Danowsky & Part­ners

Debattartikeln har tidigare publicerats i Advokatsamfundets tidning Advokaten, nr 2 2019

Annons