Regeringen presenterade den 19 mars ett åtgärdspaket för att hjälpa svenska företag genom den ekonomiska kris som uppstått till följd av coronaviruset. Paketet innehöll bland annat en satsning som innebär att staten tar ansvar för en del av anställdas löner vid korttidsarbete. Det är en satsning med goda intentioner, men reglernas utformning skapar stor osäkerhet bland svenska företag och hjälpen riskerar att komma för sent för många. 

Efter att åtgärdspaketet fått kritik presenterade regeringen den 14 april en tillfällig förstärkning av systemet med korttidsarbete, men grundproblematiken kvarstår. 
Ett uppenbart problem med reglerna för korttidsarbete är att de inte adresserar företagens kanske mest akuta problem till följd av den pandemi vi befinner oss i: de akuta likviditetsproblemen. Vid en första anblick förefaller möjligheten till korttidsarbete med visst statligt löneansvar vara en kraftfull åtgärd för att hjälpa svenska företag genom coronakrisen. Och för de största företagen, med väl tilltagen kassa, kommer de troligtvis ha önskad effekt. 

Men som reglerna är utformade kommer många små- och medelstora företag hinna hamna i svåra likviditetsproblem innan en enda statlig krona hunnit betalas ut som en följd av infört korttidsarbete. Företag kan ansöka om ersättning för korttidspermitterad personal sedan den 7 april. Därefter ska Tillväxtverket ta ställning till om företaget har sådana problem att stödet ska beviljas och om övriga förutsättningar för att bevilja stöd föreligger (till exempel om företaget inte har kollektivavtal måste minst 70 procent av de anställda vid aktuell driftsenhet samtycka till korttidsarbete). Hur lång handläggningstiden blir för denna process är fortfarande oklart. 

Regeringen meddelade den 14 april att Tillväxtverket har fått 24 000 ansökningar om stöd. 

Är företaget bundet av kollektivavtal ska förhandlingar om att nå ett lokalt kollektivavtal om korttidsarbete genomföras. Många fackliga organisationer är redan idag tungt belastade med arbete och att komma till förhandlingsbordet kan i värsta fall ta några veckor, om inte mer. Detta bidrar till ytterligare osäkerhet för svenska företag, i en redan mycket osäker tid. De övriga åtgärder regeringen inför eller föreslagit (till exempel lägre arbetsgivaravgifter, anstånd med inbetalning av vissa skatter, med mera) riskerar att inte räcka för att väga upp problemen med reglerna om korttidsarbete.

Här kan man med fördel snegla på grannen i väster. I Norge gäller först en varselperiod om som längst 14 dagar, men som vid oförutsedda händelser kan kortas ner till endast två dagar. Under denna period betalar arbetsgivaren lön som vanligt. I tillägg kommer därefter en så kallad ”arbetsgivarperiod” om två dagar där arbetsgivaren fortsatt betalar lön. Därefter går staten in och tar över löneansvaret. Det innebär att norska arbetsgivare nästan direkt får hjälp att behålla likviditet i företaget, något som är A och O när många företags intäkter i det närmaste försvunnit över en natt. I Sverige måste arbetsgivaren fortsätta betala som minst 92,5 procent av lönen och sedan hoppas på att företagets ansökan till Tillväxtverket beviljas, så att stöd sedan kan betalas ut retroaktivt. För många företag är detta föga hjälpsamt. 

Den svenska statens andel av lönekostnaden under permitteringsperioden är dessutom alldeles för låg. Arbetsgivaren måste som utgångspunkt fortsatt betala all lön som överstiger 44 000 kronor per månad.  För sådana lönedelar utgår inget statligt stöd. I Norge täcker staten hela lönen upp till ett visst belopp, överstigande del mister den anställde. Det är så klart inte helt oproblematiskt att den anställde går miste om viss inkomst enligt de norska reglerna, men i en åtgärd som syftar till att underlätta för krisande företag är den norska lösningen troligen mer effektiv för att rädda sysselsättning. 

Ännu ett problem med de svenska reglerna för korttidsarbete är att det antingen krävs centralt och lokalt kollektivavtal eller (om kollektivavtal inte gäller alls på arbetsplatsen) att 70 procent av arbetsstyrkan säger ”ja” till korttidsarbete genom individuella avtal. I Norge finns inga krav på avtal, utan det räcker med att samråd sker med fackliga representanter på den lokala arbetsplatsen och att information ges till de anställda. Så snart sådant samråd skett kan permitteringen genomföras, upp till 100 procent av heltid. I vårt grannland finns dessutom möjligheten att differentiera graden av arbetstidsminskning för varje enskild anställd. Ett betydligt mer flexibelt system än Sveriges ganska stelbenta regler där sådan flexibilitet avseende graden av arbetstidsminskning kräver kollektivavtal i frågan. 

Om inget kollektivavtal gäller alls på arbetsplatsen måste arbetstidsminskningen alltid vara densamma för alla anställda på varje driftsenhet, avvikelser tillåts inte. I praktiken kommer detta troligen att ställa till med stora praktiska bekymmer för arbetsgivare eftersom behovet av att minska arbetstiden tillfälligt i många fall skiljer kraftigt åt beroende på kategori av anställd och avdelning och till och med mellan enskilda tjänster.  

Den tillfälliga förstärkning som regeringen presenterade den 14 april innebär inga lättnader i detta avseende, utan endast en möjlighet att införa en arbetstidsminskning om upp till 80 procent under en begränsad period (maj–juli). Grundproblematiken i reglerna kvarstår således.  

Det råder inga tvivel om att den svenska regeringen försöker lindra krisen för svenska företag i denna svåra tid. Men reglerna om korttidsarbete i Sverige och processen att få statlig ersättning skapar stor osäkerhet. Det finns en överhängande risk att många företag inte får hjälp i tid och att reglerna endast kommer fördröja oundvikliga arbetsbristuppsägningar, med arbetslöshet som följd.

Johan Sundberg
Advokat, Head of Employment, Advokatfirma DLA Piper Sweden
Johan Thörn
Advokat, Advokatfirma DLA Piper Sweden