Finans Debatt

”Regeringen vek sig för branschtrycket”

Frida BrattFrida Bratt
Publicerad

Regeringen säger sig sätta ned foten med sitt nya förslag för en mer effektiv flytträtt för pensioner. Jag håller inte med. Vad man gör är att vältra över konsekvenserna av ett osunt ersättningssystem inom branschen, på spararna. Mitt förslag: 500:2-metoden. Det skriver Nordnets sparekonom Frida Bratt.

En stor del av svenskarnas pensionskapital har fortfarande inte flytträtt – spararen är dömd att för alltid stanna hos det bolag hen en gång valt. Det här är en obalans mellan kund och bolag som vi hittar på få marknader. Sedan 2007 finns en lagstadgad flytträtt för alla pensionsförsäkringsavtal som slutits efter den 1 juli 2007. Men i praktiken hindras denna flytträtt av att pensionsbolagen inte sällan tar ut höga avgifter för flytten. Det gör att spararen både drabbas av avgiften i sig, samt den uteblivna avkastningen som kapitalet eventuellt skulle ha fått hos det nya bolaget.

Det här säger sig regeringen med nu vilja sätta stopp för. I en TT-artikel säger finansmarknadsminister Per Bolund att man, i och med den remiss som i början av april lämnades till lagrådet, nu ”sätter ned foten”.

Jag roade mig med att läsa lagrådsremissen. Och fann att regeringen har vikt sig för branschen.

Annons

Det ska sägas att försöken att göra flytträtten mer effektiv är ett steg i rätt riktning. Men försöken görs utifrån helt fel premisser. Regeringen föreslår att pensionsbolagen endast får ta ut flyttavgifter som motsvarar de så kallade anskaffningskostnaderna för pensionsförsäkringen som ska flyttas.

För så här är det: pensionsbolaget betalade när du tecknade pensionsförsäkringen en förmedlare för att sälja pensionsförsäkringen till dig. För besväret får förmedlaren pengar – en provision – som är en kostnad för pensionsbolaget. Det är en kostnad som pensionsbolaget tänker sig ska betalas igen, eftersom du antas betala avgifter från din pensionsförsäkring under flera år.

Men om du vill flytta pensionspengarna ”förstörs” pensionsbolagets kalkyl. Då har kanske inte de pengar som man betalade till förmedlaren för att få in dig som kund betalat sig ännu.

Annons

Det här tycker regeringen att pensionsbolaget ska kompenseras för om du vill flytta din pension, i form av just en flyttavgift. I regeringens ursprungliga förslag skulle det som kallas ”anskaffningskostnader”, men som betyder provisioner till förmedlare, anses vara avbetalade av spararen på fem år. Men pensionsjättarna sparkade bakut. Först efter tio år är de villiga att släppa spararen utan att denne ska straffas för de utbetalade provisionerna. Och regeringen vek sig för branschtrycket. Resultatet är onödigt höga flyttkostnader, även framöver.

Utgångspunkten i förslaget är felaktig. Med regeringens förslag får spararen stå till svars för ett osunt system med pengar som betalas mellan aktörer för att få in kunder. Även om så kallade provisioner numera bara får betalas när åtgärden gynnar konsumenten, i och med Mifid II, så kommer konsekvenserna av det provisionssystem som branschen använt sig av i många år med regeringens förslag att dröja sig kvar i flyttavgifterna i decennier. Dessutom är det fortsatt oklart hur hög avgiften i slutändan egentligen blir.

Jag föreslår i stället ett maxtak för flytt på 500 kronor, och en maxtid för flytt på 2 månader. Lite med glimten i ögat kallar jag det för 500:2-metoden. Ett maxtak i kronor och ören skulle göra avgiftsnivån mycket tydligare och mer transparent för spararen. En maxtid för flytt gör att bolagen inte längre kan trötta ut spararna med långa handläggningstider och krånglig administration.

Annons

Regeringen borde lyssna mer på spararna istället för på pensionsjättarna. Det finns inget skäl att inte införa ett maxtak för flytt i kronor för fondförsäkring i individuell tjänstepension och privat pensionssparande.

Ett sådant förslag vore att ställa sig på spararnas sida och sätta ned foten – på riktigt.

Frida Bratt
Sparekonom Frida Bratt

Annons