Det är med tanke på de senaste årens företagsskandaler tydligt och till viss del förståeligt att det råder stor okunskap om lojalitetspliktens närmare innebörd och gränser. Denna okunskap kan bidra till att bolag drabbas av skada och att enskilda befattningshavare ådrar sig ansvar för en handling som de inte visste var förbjuden.

Det saknas till stor del lagstiftning rörande lojalitetsplikten för styrelseledamöter och verkställande direktören. Trots det står det alldeles klart att styrelseledamöter (för enkelhetens skull hänför jag mig fortsättningsvis endast till styrelseledamöter, men det som sägs är i allt väsentligt tillämpligt även i förhållande till verkställande direktören) i bland annat aktiebolag till följd av sin förtroendefulla ställning har en omfattande lojalitetsplikt gentemot bolaget.

Lojalitetsplikten innefattar en skyldighet att iaktta bolagets intresse och att inte främja sina egna intressen på bolagets bekostnad. Den syftar till att skydda främst aktieägarna och fyller ett antal viktiga funktioner, däribland en tillitskapande, en opportunismbegränsande och en skadebegränsande funktion.

Styrelseledamöternas vidsträckta förtroendeuppdrag – att förvalta bolagets hela verksamhet – och ägarnas många gånger begränsade insyn i och kontroll över såväl bolaget som vad de enskilda styrelseledamöterna företar sig, motiverar en sträng syn på lojalitetsplikten. I min doktorsavhandling har jag undersökt lojalitetsplikten i bland annat amerikansk, engelsk och tysk rätt. I samtliga dessa länder är synen på lojalitetsplikten mycket sträng och det finns såväl lagstiftning som en rikhaltig praxis på området. Följande citat, som är hämtat ur en amerikansk dom, illustrerar väl den stränga synen:

“The duties that an officer or director owe to his corporation are so well established as to need no citation of authority to support them. They include the requirement of undivided, unselfish, and unqualified loyalty, of unceasing effort never to profit personally at corporate expense, of unbending disavowal of any opportunity which would permit the fiduciary's private interests to clash with those of his corporation.” (Patient Care Services, S. C. v. Segal (1975), 32 Ill.App.3d 1021, 1029, 337 N.E.2d 471, 478.)

I avhandlingen har jag också utrett och analyserat vad lojalitetsplikten för styrelseledamöter i svenska aktiebolag närmare innebär och var de yttre gränserna för denna går. Jag har därvid kunnat konstatera bland annat att det ur den allmänna lojalitetsplikten, som alltså innefattar en allmän skyldighet att iaktta bolagets intresse och att inte gynna eget eller annans intresse till nackdel för bolaget, kan härledas ett antal särskilda lojalitetsförpliktelser.

De särskilda lojalitetsförpliktelserna (vilka gäller även utan särskild lagreglering) är:

(1) skyldighet att undvika och informera om intressekonflikter,

(2) konkurrensförbud,

(3) förbud att otillbörligen motta eller utnyttja förmåner eller andra fördelar i anledning av uppdraget,

(4) lydnadsplikt,

(5) upplysningsplikt,

(6) tystnadsplikt och

(7) förbud att utnyttja affärsmöjligheter som tillkommer bolaget.

Brott mot lojalitetsplikten kan bland annat aktualisera skadeståndsansvar, straffansvar och/eller i vissa fall eventuellt återgång enligt principen om obehörig vinst.

Det är tydligt, och till viss del förståeligt, att det råder okunskap om lojalitetspliktens närmare innebörd och gränser. Denna okunskap, i kombination med bristande moral, har medfört att vissa bolag, och därmed aktieägare, har lidit skada. Bara under de senaste åren har ett antal fall, som aktualiserar frågan om lojalitetsplikten trätts förnär, väckt stor uppmärksamhet i media. Det har enligt media handlat om alltifrån vidlyftig representation i form av luxuösa jaktresor, överdådiga fester och spritnotor till bland annat användning av privatjet för privat bruk, renovering av lyxbostäder, skyhöga bonusar och avgångsvederlag samt utnyttjande av bolagets affärsmöjligheter.

I flera av de fall som har granskats av media förefaller det uppenbart att befattningshavarna har gynnat sina egna intressen på bolagets bekostnad. Sådana beteenden hos företagsledare kan vara skadliga ur flera perspektiv, inte minst då företagsledarna är de som sätter tonen i organisationen för vad som utgör acceptabla beteenden. Det kan som nämnts också vara skadligt för samhällsekonomin, eftersom det kan skada investerarnas förtroende.

Med beaktande av det anförda framstår det som angeläget att i aktiebolagslagen reglera lojalitetsplikten och i vart fall de viktigare lojalitetsförpliktelserna. Det kan härvid noteras att en relativt omfattande reglering nyligen har införts i engelsk rätt och att lojalitetsförpliktelser i högre utsträckning är lagreglerade i såväl tysk som dansk och norsk rätt. En utökad lagreglering av lojalitetsplikten har för övrigt nyligen förespråkats i tysk rätt.

En fördel med en lagreglering är att det blir tydligt och förutsebart för såväl styrelseledamöterna själva som för investerarna vilka plikter styrelseledamöterna har gentemot bolaget. På så sätt bör onödiga pliktbrott och tvister till viss del kunna undvikas. I och med att en lämplig och väl avvägd reglering tillhandahålls kan också transaktionskostnaderna för parterna minska, då behovet av avtalsreglering minskar.

En fråga som kan ställas är om det inte borde räcka med att reglera lojalitetsplikten inom ramen för den självreglering som finns i och med Svensk kod för bolagsstyrning. Frågan bör besvaras nekande inte minst på grund av att det endast är en bråkdel av alla bolag som omfattas av koden.

Jag har i doktorsavhandlingen framfört vissa konkreta synpunkter med avseende på befintlig lagreglering samt behovet av kompletterande respektive ändrad lagreglering. Några av dessa är i korthet och motsvarande bestämmelser bör införas även med avseende på verkställande direktören.

En generell bestämmelse bör införas i aktiebolagslagen av innebörd att styrelseledamöter är skyldiga att lojalt och omsorgsfullt främja bolagets intresse. Genom en sådan lagbestämmelse framhävs betydelsen av den allmänna omsorgsplikten och lojalitetsplikten. Liknande bestämmelser finns i bland annat finsk och engelsk rätt.

Jävsbestämmelsen i aktiebolagslagen bör utvidgas till att omfatta inte enbart fråga om avtal och rättegång, utan alla olika typer av frågor som behandlas av styrelsen där styrelseledamoten är motpart, eller där styrelseledamoten eller en närstående har ett mot bolaget stridande intresse. Vidare bör det i lagen intas en bestämmelse av innebörd att styrelseledamöter är skyldiga att utan dröjsmål informera bolaget om föreliggande eller potentiella intressekonflikter.

Tystnadsplikten bör kodifieras mot bakgrund av dels tystnadspliktens synnerligen stora vikt för bolagen, dels det förhållandet att det finns en lagreglering för bland annat revisorer. Av lagstadgandet bör framgå att tystnadsplikten gäller även efter uppdragets upphörande. Lagstiftaren bör vidare, i enlighet med vad som följer av bland annat dansk och tysk rätt, överväga att koppla en straffsanktion till tystnadsplikten mot bakgrund av den stora skada och olägenhet bolagen kan lida om den överträds i kombination med svårigheten att bevisa främst skadans storlek och att få skadan ersatt.

Sammanfattningsvis kan konstateras att lojalitetsplikten är av grundläggande betydelse för investerarnas förtroende och att den oklarhet och okunskap som i vissa avseenden råder på området kan skada såväl bolag som enskilda individer.

En lagreglering av lojalitetsplikten och vissa av de särskilda lojalitetsförpliktelserna kan främja förutsebarhet i rättstillämpningen samt förhoppningsvis reducera risken att bolag drabbas av skada och att enskilda individer drabbas av skadeståndsansvar på grund av brott mot en plikt som de inte känner till existerar. Det framstår därför som angeläget att lagstiftningsfrågan ses över snarast möjligt.

Jur.dr. Jessica Östberg