Jag har nyligen avslutat läsningen av boken om HQ-kraschen, HQGATE, skriven av Jenny Hedelin och Christen Ager-Hansen. Det har varit en skakande läsning. Författarna lyfter fram och avslöjar en häpnadsväckande kombination av inkompetens och korruption i svenska myndigheter och rättsväsende.

Boken är en brutal anklagelseskrift mot det svenska rättssamhället. Det är också en förödande anklagelseskrift mot svenskar medier.

Boken utkom den 13 oktober 2016 och har därefter mötts av kompakt tystnad. Inga rubriker, inga analyser, inga reportage, annat än möjligtvis i små branschmedier. Bara en talande tystnad.

De enda två påtagliga konsekvenserna av boken har varit att ena halvan av författarduon, Jenny Hedelin, har lämnat sitt arbete som reporter på Dagens Industri. En av huvudpersonerna i boken, Pernilla Ström, som satt i HQ:s styrelse, har också slutat skriva krönikor på Svenska Dagbladets ledarsida. Detta som en följd av att hon skrivit rakt och öppet om bokens slutsatser på sin privata blogg.

För mig är det tydligt hur ett antal stora redaktioner i Sverige försöker sopa bort spåren av sitt misslyckande. Den verkliga ”HQ-skandalen” handlar nämligen om en helt annan historia än den som först berättades. Den riktiga historien handlar om en myndighet ledd av en uppenbarligen okunnig men extremt ambitiös och energiskt generaldirektör, som blev påhejad av en lika okunnig  och dessutom revanschsugen ordförande.

Detta visade sig vara en livsfarlig kombination och något som helt i onödan och på felaktiga grunder fällde en nykapitaliserad och stabil bank, vilket i sin tur ledde till förödande konsekvenser för såväl anställda som småsparare.

Agerandet kan liknas vid en läkare som ordinerar cyanid till en patient som diagnostiserats med en tumör, men först efter att tumören opererats bort. Det här borde så klart varit en jättestory för media att berätta och belysa. Men det gjordes inte, framgår för alla som läser den nya HQ-boken, utan man valde istället en helt annan berättelse. Den handlade istället om ett gäng giriga och arroganta direktörer som spekulerade bort banken. Det var en mycket mer lättfattligt story, och dessutom hade man en tacksam huvudrollsinnehavare för den stora skurkrollen – finansmannen Mats Qviberg.

Var det av dramaturgiska skäl man valde den berättelsen? Nej, knappast. Mer sannolikt handlade det om att man inte förstod bättre, vilket beror på att inte tillräckligt mycket research gjordes under uppseglingen till HQ:s dåvarande kris.  Detta ledde, i kombination med redaktioners traditionella modus operandi, till att när drevet väl börjat gå så ansluter sig strax alla andra varvid drevet eller mobben börjar leva sitt eget liv.

Anledningen till att man inte lyckades göra ett bättre jobb är att journalister (i Sverige) oftast saknar relevant utbildning. Svenska Dagbladet som dominerade rapportering om HQ-skandalen har flera journalister på sin näringslivsredaktion som helt saknar utbildning i ekonomi. Det märks. Den journalist som snabbt tog ledningen i rapporteringen om HQ, Caroline Neurath, har endast en examen från journalisthögskolan, berättade hon för mig i samband med utgivningen av sin mycket underhållande bok,”Den stora bankhärvan”.

Men vad lär man sig egentligen på den utbildningen? Inte mycket. Inte undra på att det blir ytligt, förenklat och felaktigt. Nu fick HQ-skandalen till slut en rättslig prövning i det som kallades århundradets rättegång, vilket gav alla och envar möjlighet att jämföra bilden av kraschen i medierna med rättens slutsatser återgivna i det skrivna domslutet. Resultat: inga fel begångna, på objektiva grunder. Inte ens bokföringen i banken bröt mot något regelverk visade det sig.

Åklagaren, som hejades på av media under den långa startsträckan före rättegången och då uppträtt som någon som påminde om Bagdad Bob, överklagade inte. Och det var ett självklart beslut eftersom det inte fanns något case. Resultatet i  media? Tystnad.

Det som gör medias rapportering kring HQ-skandalen särskilt obehaglig är att den är en del av ett mönster. Dreven är redaktionernas livsluft, där dreven ofta är helt artificiella. Den mediala logiken skapar fiktiva skandaler, som exempelvis den senare uppmärksammade och omskrivna Caremaskandalen. Där pågick drevet också länge och ledde till stora politiska konsekvenser. Men det hela visade sig till slut handla om något som var baserat på ett missförstånd, och på okunskap. Det var helt enkelt ingen skandal, i alla fall inte den skandal som presenterades.

Jag skulle kunna fortsätta att räkna upp många mediala skandaler som är fiktiva, och som ibland till och med resulterat i att journalisterna bakom avslöjandet belönats med priser!

Okunniga och obildade journalister är helt enkelt en fara för demokratin. Det är kanske dags att damma av professor Assar Lindbecks förslag i hans stora utredning som tillsattes av regeringen under den stora ekonomiska krisen på 90-talet; Lägg ner Sveriges journalisthögskolor, så kanske journalistiken blir lite mer seriös.

LÄS MER: Rå, smutsig och brutal måsteläsning
LÄS MER: "Helt fel"

Knut Ramel
Finansman och författare till boken En finansmans bekännelser: veni, vidi, ridi (Ekerlids 2011). Ramel har varit en av Sveriges mest inflytelserika finansmän bakom kulisserna under många år, och gjort en toppkarriär i den internationella bankvärlden. Han har arbetat på hög nivå i storbanker som Credit Suisse First Boston, Merrill Lynch och UBS, innan han skrev sin självutlämnande berättelse om livet i den internationella finans- och bankvärlden.

Fotnot: Då personer eller företag i denna artikel har kopplingar till Qviberg-sfären väljer vi för tydlighetens och transparensens  skull att påtala att Qviberg-sfären är delägare i Realtid Media via Aktiebolaget Custos.