Det är inte enbart USA:s president Donald Trump som driver på kritiken mot frihandeln. Även i Europa sprids en negativ syn på internationellt samarbete och internationell handel. Det är en tidsfråga innan anti-globaliseringsanhängare till vänster och höger, övervintrande Attac-sympatisörer och svenskhetsvurmande nationalister generaliserar USA till Europa och Sverige. Donald Trumps beskrivning av förändringarna i USA vill några gärna hitta även här, till exempel att avindustrialiseringen är ett resultat av ojust import och överdriven ekonomisk liberalism, och att EU-samarbetet skulle vara av ondo.

Om man upprepar en lögn tillräckligt ofta tror folk till sist på den. Så låt det stå klart: Donald Trump och EU:s dödgrävare har fel. Väldigt mycket fel!

Den amerikanske presidenten och hans anhängare ser omvärlden som hotfull och orättvis. Värst är Kina, men även Mexiko. Båda länderna påstås ta jobb från USA. Därtill är Donald Trump ansvarslös: han bryr sig – än så länge — inte om vad som sker i resten av världen som ett resultat av USA:s politik, och särskilt inte om globaliseringens lärdomar.

Det enorma lyftet av levnadsstandard för dem som genom handel har integrerats mest i världsekonomin är historiskt och omvälvande. Flera miljarder individer i Asien har genom utrikeshandel lyfts ur ett närmast bottenlöst elände. 

Framstegen gäller inte minst kvinnor som, när feodala strukturer ersätts av marknadsekonomi, får möjlighet till ökad frihet. Diskriminering och feodalism är inte bara förtryckande utan även olönsam. Det rör sig om miljarder kvinnor i bland annat Kina, Indien och Sydamerika som genom globaliseringen kan skaffa sig egen inkomst, själva få välja sin partner, och föda och uppfostra färre och friskare barn än vad deras mödrar gjorde.

Tag människorna i Mexiko, som Trump mobbar och uppenbarligen vill skada! Realinkomsten per person i Mexiko har ökat med 90 procent på 20 år, det vill säga under Naftaavtalets hela livstid. Det har därför blivit lättare att bo i Mexiko. Nettomigrationen till USA har också gått ned: från att ha varit cirka en halv miljon personer per år till noll.

Detta vill inte Trump låtsas om, eller så känner han inte till fakta. Lyssnar man på Trump får man istället intrycket att USA översvämmas av brottsliga mexikaner söderifrån.

I Ostasien, inklusive Kina, ökade BNP per person med över 200 procent mellan åren 1994 och 2015 när länderna i raketfart integrerades i övriga världsekonomin. I Sydasien ökade BNP per person med cirka 190 procent under samma tid. Detta kan jämföras med de rika OECD-ländernas inkomstökning om 40 procent från 1994 till 2015.

Inkomstklyftan i världsekonomin har alltså minskat snabbt tack vare globaliseringen.   

År 1990 levde cirka 35 procent av världens befolkning i det som kallas för extrem fattigdom. Idag är den andelen under 10 procent. Förbättringen i Ostasien är ännu mer dramatisk och hoppfull: andelen som levde i extrem fattigdom år 1990 var så mycket som 60 procent. Andelen 25 år senare hade gått ned till blygsamma 4 procent!

Denna enorma utplåning av extrem fattigdom kan förklaras av ländernas integration i världsekonomin: genom utrikeshandel, tillförsel av ny kunskap och ett allt öppnare tillträde till marknaderna i Nordamerika och Europa. Kort sagt, tack vare globaliseringen. Inte bara har klyftorna i världen minskat, utan den absoluta fattigdomen i världen har även minskat radikalt (räknat till exempel i US dollar/person).

Antalet människor i Kina, Mexiko, Indien och andra länder som är involverade i utrikeshandel är naturligtvis långt större än antalet arbetslösa i USA:s gamla bil-, stål, teko- och kolgruvedistrikt, det vill säga det America som Trump drömmer sig tillbaka till Again. 

De mexikaner, kineser och andra som skulle drabbas av nya handelshinder i USA är mestadels fattigare än de långtidsarbetslösa i USA:s rostbälte och avindustrialiserade områden. Det är inte heller så att nya handelshinder mot Mexiko och Kina skulle skydda låginkomsttagare och arbetare i USA. De produkter och tjänster som importeras från Kina, Mexiko, och andra länder kan nästan undantagslöst produceras även på annat håll i Asien och Sydamerika, om än till högre kostnad. Handelshinder mot enskilda länder är inte effektiva annat än i rena undantagsfall.

Därför finns risken att Trump för att uppnå högre effektivitet i sin protektionism går vidare med handelshinder på import från alla länder! Genom Trumps valseger, och i den europeiska och amerikanska debatten, är det gruppen arbetslösa rostbältsarbetare som nu drar till sig nästan all uppmärksamhet. Trump bortser från att importerade billiga produkter i USA företrädesvis köps av låg- och medelinkomsttagare, vars realinkomst tack vare billigare import är väsentligt högre än om varorna istället hade producerats i USA. (Skillnaden är beräknad till mellan 20 och 50 procent högre realinkomst för låginkomsttagare tack vare lägre priser på import.) 

I diskussionen förvrids logik, orsaker och storleksordningar i sökandet efter enkla ekonomiska förklaringar till väljarnas beteende och ledarnas populism. Det är varken import eller invandring som leder till att alla människor under arbetslivet till exempel får byta arbetsuppgifter och kan bli arbetslösa.

Import och migration från andra länder bestämmer inte ett lands arbetslöshet.

Tvingas man byta jobb i USA beror det i 80 till 90 procent av fallen på tekniska förändringar, som automatisering. Politiska åtgärder ska varken stoppa tekniska framsteg eller internationell handel utan ska stödja människor som flyttar från ett jobb och yrke till ett annat.  

Idag är fattigdomsbekämpning och frihandel viktigare än på länge, men också svårare att stoppa. Företag som exporterar är numera ofta stora importörer. För att producera för export krävs normalt även import av komponenter och tjänster. Cirka 80 procent av all utrikeshandel idag ingår som länkar i så kallade globala värdekedjor, det vill säga är länkar i produktions- och försäljningskedjor över gränserna. En renodlad klassificering av handlande företag i export- och importföretag går knappast längre att genomföra. Export och import förutsätter varandra. 

Erfarenheten från Europa – inte minst de nordiska länderna — är att arbetsmarknadspolitik och omskolning ofta är framgångsrik när uppgiften gäller att stödja en arbetserfaren person som behöver gå från ett jobb till ett annat (nedläggningen av Saab till exempel). Det gäller naturligtvis särskilt när den allmänna situationen präglas av hög efterfrågan och god BNP-tillväxt. 

I USA diskuterar och debatterar man nu enbart sin egen hotande protektionism, och dess effekter på USA. Det saknas en debatt globalt om effekterna av USA:s handelshinder på resten av världen. 

USA var landet som på 1940-talet tog initiativet till en frihandelsinriktad internationell handelsordning med regler, tvistlösning och en stegvis liberalisering av världshandeln, stöttat av nya institutioner som Gatt och WTO. Dessvärre riskerar vi nu att USA backar från den uppgiften. I Europa tilltar nationalismen och väljarnas motvilja mot andra länder och migranter. 

Idag är Europa och EU:s viktigaste uppgift glasklar, enligt min mening: Att när så krävs ta över från USA, att mobilisera och ta ansvar för den fortsatta driften av det multilaterna handelssystemet och dess institutioner.

Europas länder måste säkra att USA:s tilltagande inåtvändhet inte stjälper världshandeln och sänker världsekonomin. I det arbetet har Sverige en viktig pådrivande uppgift i EU, såsom ett upplyst och sedan länge frihandelsinriktat land.

Carl B Hamilton
professor i internationell ekonomi, särskild rådgivare åt EU-kommissionen i handelsfrågor, och före detta riksdagsledamot (L)