I min förra krönika här i Realtid den 1 juni pekade jag på att Riksbankens och Finansinspektionens retorik och analyser om riskerna för den finansiella stabiliteten i Sverige kopplade till hushållens bolån inte hänger ihop med vad den senaste forskningen, andra analyser och fakta visar. Jag pekade också på att de i sina respektive finansiella stabilitetsrapporter valt att selektera bort forskning som inte ger en lika alarmistisk bild av riskerna med hushållens bolån i Sverige som den Riksbanken och Finansinspektionen målat upp. Den nya forskningen visar nämligen att det inte är nivån på skulderna som är problemet utan förändringen i skulden och om skulduppbyggnaden använts för att finansiera överkonsumtion som därmed också lett till ett mycket lågt hushållssparande.

Jag har också tidigare i flera olika sammanhang pekat på att motivet för amorteringskraven inte håller och att det, tvärtemot vad åtgärden syftar till, på kort- och medellång sikt gör hushållen mer och inte mindre känsliga för störningar, eftersom det minskar deras likviditet/ökar kassaflödet. När det dessutom gäller Riksbankens oro för att den stora andelen bolån till rörlig ränta gör hushållen räntekänsliga, skrev jag i min förra krönika att det samtidigt gör penningpolitiken mer effektiv, vilket, till skillnad mot vad Riksbanken verkar göra, rimligen måste vägas in i analysen.

Jag har varit långt ifrån ensam i stora delar av denna kritik. Bland andra, har några av Sveriges absolut mest namnkunniga professorer i nationalekonomi stämt in. Professor Lars EO Svensson har pekat på dessa brister i en rad mycket välskrivna forskningsartiklar, rapporter och inlägg på Ekonomistas, men också professorerna John Hassler, Harry Flam och Peter Englund samt Finanspolitiska rådet.

Jag avslutade min förra krönika med att efterlysa ett antal förtydliganden från Riksbanken och Finansinspektionen i sina respektive stabilitetsrapporter men också i samband med nästa utfrågning om den finansiella stabiliteten i Finansutskottet. 

”Den beskriver därtill på ett bra sätt kopplingen mellan rörliga räntor och penningpolitikens effektivitet. Allt helt i linje med vad jag efterlyste i min förra krönika här i Realtid. Mycket välkommet!”

För en dryg vecka sedan (den 10 juni) publicerade namnkunniga tjänstemännen Johan Almenberg och Viktor Thell samt vetenskapliga rådgivarna Matilda Kilström (Handelshögskolan i Stockholm) och Roine Vestman (Stockholms universitet) på Finansinspektionen en mycket välkommen och välskriven rapport med namnet ”Hushållens skulder och motståndskraft i kriser” på Finansinspektionens hemsida (FI-analys 33). Den har tyvärr så här långt flugit under (den mediala) radarn. Detta kanske för att Finansinspektionen inte marknadsfört rapporten på det sätt den hade förtjänat.

Till skillnad från den bild som både Riksbanken och Finansinspektionen hittills förmedlat i sina stabilitetsrapporter är de fakta- och forskningsbaserade analyser som görs i rapporten betydligt mer nyanserade kring både riskerna med hushållens bolån och effektiviteten i de åtgärder som genomförts för att stävja dem. Den beskriver också, till skillnad från vad som görs i Riksbankens och Finansinspektionens stabilitetsrapporter, den senaste forskningen inom området och bidrar därför till att ge en betydligt mindre alarmistisk bild av läget. Den beskriver därtill på ett bra sätt kopplingen mellan rörliga räntor och penningpolitikens effektivitet. Allt helt i linje med vad jag efterlyste i min förra krönika här i Realtid. Mycket välkommet!

Låt mig särskilt lista ett antal välkomna skrivningar i rapporten (jag listar här sådant som saknats eller inte tydliggjorts ordentligt i Finansinspektionens och Riksbankens stabilitetsrapporter och annan kommunikation. För en fullständig bild av vad som sägs i rapporten – som av förståeliga skäl är mycket balanserad och inte går i direkt polemik med Finansinspektionens tidigare kommunikation – hänvisar jag till den): 

Några välkomna nyanserande slutsatser i den nya rapporten (citat): 

”Att skulder gör hushållens konsumtion känslig för vissa typer av ekonomiska
störningar innebär inte nödvändigtvis att en åtgärd som minskar skulderna ger ökad
motståndskraft. För att bedöma effekten av åtgärder som minskar skulderna
behöver man se till hushållens likvida tillgångar, då de är en central buffert som
ökar hushållens motståndskraft. Man behöver också beakta effekter på hushållens
kassaflöde. Om hushållen kan använda sina inkomster på ett flexibelt sätt ökar
också deras motståndskraft.”

”Krav på amorteringar har olika effekter på olika typer av hushåll. Sett till
motståndskraft beror nettoeffekten på i vilken mån amorteringarna tränger undan
sparande i likvida tillgångar och på vilken flexibilitet hushållet har att styra om från
amorteringar till buffertsparande eller konsumtion vid exempelvis ett
inkomstbortfall.” 

”Hushållens skulder har under lång tid ökat snabbare än inkomsterna. Skuldkvoten,
hushållens skulder som andel av disponibel inkomst, är i dag på den högsta nivån
någonsin, 180 procent. Skuldökningen har ägt rum mot en bakgrund av
trendmässigt fallande räntor, vilket har drivit upp priserna på bostäder och andra
tillgångar och samtidigt gjort att hushållen klarar större lån. Trots ökade skulder
har räntekvoten, hushållens ränteutgifter som andel av disponibel inkomst, fallit till
en historiskt låg nivå på knappt 4 procent. Totalt sett har hushållssektorns
nettoförmögenhet ökat, det vill säga tillgångarna har ökat mer än skulderna … ”.

”Kassaflödeskanalen innebär att högt skuldsatta hushåll får en större betydelse för
den penningpolitiska transmissionen, men det betyder inte nödvändigtvis att deras
konsumtion blir mer sårbar. I ett normalt konjunkturförlopp höjer Riksbanken
räntan i högkonjunktur och sänker den i lågkonjunktur. En del av hushållens
disponibla inkomster omfördelas därmed över konjunkturen. Ökad räntekänslighet
kan göra det lättare för penningpolitiken att jämna ut variationer i aggregerad
efterfrågan – allt annat lika krävs mindre ränteförändringar för att uppnå samma
stabiliseringspolitiska effekt.”

”FI har i tidigare rapporter hänvisat till erfarenheter från Danmark, Storbritannien
och USA under finanskrisen som stöd för att hushåll med hög skuldsättning kan
minska sin konsumtion mer i en kris. Som vi har beskrivit ovan kastar nyare
studier ett delvis annat ljus på dessa erfarenheter. För att inte dra felaktiga
slutsatser är det viktigt att beakta dels förekomsten av likviditets- och
kreditbegränsningar … , dels förändringen i skuld och
nivån på konsumtionen … . ”

”I detta hänseende har kunskapsläget gått framåt i och med nyare studier … som
Andersen, Duus och Jensen (2016), Baker (2018) och Svensson (2020, 2021a,
2021b). Att förändringen i skuld har större betydelse stämmer också bättre överens
med såväl konsumtionsteori som med korrelationsstudierna på landnivå. De senare
finner ju över lag ett samband mellan kriser och aggregerad skuldökning, snarare
än skuldnivå.”

”När myndigheter gör det är det dock viktigt att de först tydligt och samvetsgrant går igenom vad relevant forskning, andra analyser och data visar – både det som talar för och emot myndighetens slutbedömning.”

Jag avslutar denna krönika på samma sätt som min föregående: 

Ingen kan naturligtvis med säkerhet säga att det inte finns några som helst risker med dagens, historiskt sett, höga bostadspriser och bolåneskulder, även om det finns naturliga förklaringar till att de ökat över tid. Självklart ger inte heller den samhällsekonomiska forskningen, officiella data eller enkäter alla svar. Vid myndighetsutövning är det därför i allmänhet klokt att göra sammantagna bedömningar och tillämpa en allmän försiktighetsprincip. När myndigheter gör det är det dock viktigt att de först tydligt och samvetsgrant går igenom vad relevant forskning, andra analyser och data visar – både det som talar för och emot myndighetens slutbedömning. 

Den nya tjänstemannarapport som Finansinspektionen nu presenterat på sin hemsida tar ett stort steg åt rätt håll i detta avseende. Nu kan man hoppas på att rapporten också ger ett tydligt avtryck i både Riksbankens och Finansinspektionens stabilitetsrapporter och officiella kommunikation.

Robert Boije
Chefsekonom på SBAB och doktor i nationalekonomi