”To be rich is glorious”. Detta uttryck myntades av Deng Xiaoping som var Kinas ledare från 1978 fram till 1997, även om han de sista åren formellt bara var ordförande för schackklubben. Det var Deng Xiaoping som inledde Kinas öppnande mot omvärlden och som tillät privata intressen att investera och starta företag. Kapitalism med socialistiska förtecken var programförklaringen. Det känns som om det var länge sedan.  

Kina av idag visar allt mindre intresse för privat företagande och allt hårdare regleringar drabbar företag drivna av privata entreprenörer. Sedan Xi Jinping tog makten 2013 är det en tydlig kursändring mot en starkare stat och en återgång till mer traditionell socialistisk politik.

Målsättningen idag handlar om att hantera systematiska risker och obalanser i ekonomin och samhället, och de tre viktigaste målen är:
1. Att uppnå målet om koldioxidneutral tillväxt till år 2060 
2. Reglera fastighetsbranschen och de finansiella risker som uppstått med hög skuldsättning i näringslivet 
3. Reglera ”plattformsekonomin”. Fintechbolagen har blivit för stora och för mäktiga. De har gått från att vara ”too big to fail” till att vara ”to big to obey”. Alibaba och Tencent har 1 miljard konsumenter i sina nätverk. Kommunistpartiet har bara 280 miljoner medlemmar. Denna obalans kommer inte att accepteras.

Behovet av att stärka kontrollen och greppet om makten är tydligt.

I år är det 100 år sedan kommunistpartiet grundades i Kina. Nästa år i november är det omval av ledare till nästa mandatperiod. Valet av ledare är givet: Xi Jinping. Behovet av att stärka kontrollen och greppet om makten är tydligt. Inte minst efter ett år av global pandemi som drabbat Kina hårt och skapat kritik mot ledarskiktet, internationellt men även i Kina.

Kina står inför många utmaningar. Befolkningen minskar nu för första gången sedan hungersnöden, till följd av ”Det stora språnget” på 60-talet. Detta är ett resultat av 30 år av ettbarnspolitik. Det är brist på ung, utbildad arbetskraft. Det saknas en generation. Även om man sedan några år tillåter två barn och nu nyligen öppnade för att familjer har tre barn, löser detta inte problemet. Dels tar det tjugo år för nästa generation att bli arbetsföra, dels är dagens moderna kinesiska kvinnor inte intresserade av att skaffa barn, i vart fall inte fler än ett. Villkoren är för tuffa, kostnaden allt för hög och de satsar hellre på sin karriär. Ettbarnspolitiken har skapat en generation av unga människor som är egocentrerade. De blev bortskämda av föräldrar och mor- och farföräldrar som barn. På sikt är detta ett hot mot Kinas tillväxtkraft. 

Didi blev avstängt från användning på flera plattformar efter att bolagets policy för datalagring och användning av data granskats och kritiserats av myndigheten. Nu väntar dryga böter som straff. 

I november 2020 ställdes börsnoteringen av Ant Group in med kort varsel, efter att Jack Ma utmanat det kinesiska banksystemet med sin betaltjänst. Hans ekonomiska makt utgjorde ett hot mot den politiska makten. Även flera andra teknologi- och internetbolag med allt för dominerande och framgångsrika (monopolliknande) affärsmodeller har granskats av staten. Alibaba fick betala rekordstora böter i våras. Ny reglering av finans- och fintech-bolag har införts. I juni börsnoterades taxiappen Didi på amerikanska Nasdaq, mot kinesiska börsmyndighetens rekommendation. Didi blev avstängt från användning på flera plattformar efter att bolagets policy för datalagring och användning av data granskats och kritiserats av myndigheten. Nu väntar dryga böter som straff. 
 
Noteringen av Didi i USA var inte sanktionerad av Kinas börsmyndighet, tvärtom hade man bett bolaget vänta eftersom man utredde hanteringen av datasäkerheten i Didis app. Dessutom föredrar Kinas regering att man noterar nya bolag på Kinas A-marknad eller i Hong Kong. Relationen mellan Kina och USA är också spänd sedan USA införde handelstariffer för några år sedan. USA har också hotat med ny lagstiftning som innebär att kinesiska bolag noterade på Nasdaq kan komma att avnoteras om de inte uppfyller nya krav på transparens avseende ägarstruktur, med mera. 
 
Den kinesiska regeringens intention förefaller vara att man vill begränsa kinesiska entreprenörers access till utländskt (amerikanskt) riskkapital. Man vill i stället utveckla och öka betydelsen av den egna kapitalmarknaden, på samma sätt som man agerar för att minska Kinas beroende av amerikansk teknologi när det gäller halvledare. 

Annons

Ett intressant tecken i tiden är också att flera framgångsrika privata företagsledare valt att skänka bort börsposter i sina bolag till välgörenhet eller bjudit in statliga organ att bli delägare för att minska risken för granskning och kritik.

Hårdare reglering införs också inom bank- och finanssektorn för utlåning till fastighetsbolag och för köp av bostäder som investering på spekulation. Flera banker har fryst utlåningen till fastighetsbolaget China Evergrande Group, som är hårt skuldsatt och som tvingats omförhandla villkoren för flera obligationslån. 

Nu senast drabbades den privata utbildningssektorn av statlig intervenering. All privat utbildningsverksamhet med vinstsyfte förbjuds. I Kina investerar många familjer i barnens utbildning genom privat undervisning. Men det innebär också ett hinder för ökat barnafödande i och med att alla familjer inte har råd med privatskola åt barnen. Utbildningssektorn uppmanas nu att bedriva sin verksamhet ”non profit”. Frågan är om detta leder till ökat barnafödande. 
 
Ett intressant tecken i tiden är också att flera framgångsrika privata företagsledare valt att skänka bort börsposter i sina bolag till välgörenhet eller bjudit in statliga organ att bli delägare för att minska risken för granskning och kritik. Flera bolag som jag talat med väljer också en strategi nu att återinvestera sina vinster i verksamheten, och därmed undvika att visa upp allt för stor vinst till aktieägarna idag. Allt för att flyga under radarn och undvika granskning från myndigheterna. 

Om Deng Xiaopings motto var ”To be rich is glorious”, så är Xi Jinpings målsättning i stället klassisk socialism.

Gunnar Påhlson
Asienförvaltare Carnegie Fonder