Annons

Annons

ML_HQ.jpg

HQ-processens resultat kastar en lång skugga över Finansinspektionens beslut som i praktiken gav fyra personer tio års yrkesförbud, skriver Mats Lönnerblad.

HQ-processen och den svenska rättssäkerheten

I en demokratisk rättsstat är tilliten till domstolarna central, vi måste kunna lita på domstolarnas objektivitet. Men frågan är om inte det märkliga resultatet av den långdragna HQ-processen och Finansinspektionens agerande visar på raka motsatsen, skriver Mats Lönnerblad, skribent i finansrätt.

I Sverige har vi  olika typer av domstolar: allmän domstol och förvaltningsdomstol. I allmän domstol - tingsrätten, hovrätten och Högsta domstolen - hanteras brottsmål och tvistemål. Förvaltningsdomstolen, kammarrätten och Högsta förvaltningsdomstolen hanterar mål där enskilda möter staten.

“Det råder usel kvalitet i de svenska förvaltningsdomstolarna.” Det skriver Sven Åke Bergkvist, senior adviser och verksam på Mannheimer Swartling Advokatbyrå samt ordförande i Stiftelsen för en Rättvis skatteprocess, tillsammans med Carl Göransson som är vd på samma stiftelse, i en debattartikel i Dagens Industri i mitten på maj.

För att de båda domstolsordningarna ska ha legitimitet är det viktigt att det finns ett brett förtroende för deras verksamhet. I en demokratisk rättsstat är tilliten till domstolarna central,  man måste kunna lita på domstolarnas objektivitet. Men det kan man alltså inte göra i skattemål, hävdar Bergkvist och Göransson, som i debattartikeln redogör för en undersökning bland Sveriges advokater som visar att förtroendet för förvaltningsdomstolarna är lågt.

Annons

Annons

Tyvärr råder samma förhållande i allmänna domstolar. Jag nog är den levande svensk som skrivit flest artiklar om detta fenomen i både riks- och lokalpress och i flera av mina böcker. 

Låt mig därför ge ett exempel. Det handlar om en bank som drabbades hårt av ett felaktigt myndighetsbeslut, och vars ledning inte fick möjlighet att försvara sig så att banken skulle kunna leva vidare.

Det gäller HQ Banks ledning, storägare och revisor och andra inblandade, som av vissa ansågs ha begått brott när banken kapsejsade, vilket blev följden av ett myndighetsbeslut taget av Finansinspektionen, och vars kollaps ledde till ett brottsmål med påföljande rättegång. 

Efter att jag intervjuat flera av de inblandade var det lätt att konstatera att de anklagade inte kunde anses ha begått några brott, vilket jag också skrev långt innan domen föll.

Redan tidigare hade jag skrivit flera artiklar om vad som hände när staten räddade de fyra krisande svenska storbankerna på allmänhetens och företagens bekostnad, under den svenska bankkrisen 1987-1993.

Nu är det dags att skriva om vad som hänt med en liten bank som råkat illa ut.

Strax före julen 2017 kom tingsrättens dom i tvistemålet i efterspelet av HQ-kraschen. Domen omfattar 2 600 sidor svårtillgänglig text, inte minst för att den innehåller en detaljerad beskrivning av finansiella tekniska begrepp som volatiliteter och dag 1-resultat.

Det är är en mycket märklig dom.

Bland de svarande identifierade tingsrätten två kollektiv. Den ena gruppen bestod av de fyra personer som inte varit ledamöter i HQ Banks styrelse: Carolina Dybeck, Anne-Marie Pålsson, Johan Piehl och Pernilla Ström. Efter 10 års rättegångar kunde domstolen äntligen konstatera att de vare sig varit i ond tro eller agerat vårdslöst. Sålunda kan inte de fyra anses som ansvariga för bankens verksamhet.

Det kastar en lång skugga över Finansinspektionens beslut att i praktiken ge de fyra personerna tio års yrkesförbud. Ty det FI lutade sig mot var det påstådda övergripande ansvaret som tingsrätten nu konstaterade inte fanns.

Övriga svaranden som bestod av HQ banks ledning, storägare och revisor ansågs däremot varit i ond tro och ha agerat vårdslöst. Men blev ändå friade i domstolen både när det gäller brottsmålet och tvistemålet.

För den som orkar läsa igenom hela domen är det några av tingsrättens domskäl som blir svårbegripliga. Avsaknaden av orsakssamband är enligt tingsrättens bedömning en följd av två omständigheter. För det första har de sex påstått vårdslösa personerna agerat i bolagets bästa. Därför har de inte orsakat bolaget skada.

Den andra förklaringen är om möjligt ännu märkligare. Tingsrätten hävdar att det i praktiken inte spelar någon roll hur och när HQ banks ledning agerade. Följden har ändå blivit den att Finansinspektionen dragit in tillståndet så snart myndigheten fått vetskap om problemen, vilket strider mot intentionerna i den lag som FI utgår från i sin tillsyn (Lag om bank- och finansieringsrörelse 2004:297).

Här ska man komma ihåg att HQ bank, till skillnad mot hur de stora svenska krisbankerna agerade och behandlades under finanskrisen 1987-1993, gjort allt vad som rimligen kan krävas.

Bland annat hade riskkontrollen stärkts och den "sjuka" delen av bankens verksamhet, tradingen, var avvecklad. Banken hade också försetts med nytt kapital eller garanterats detta så att kapitalkraven var väl tillgodosedda. Det sistnämnda gällde inte för någon av de svenska krisbankerna under den förra stora bankkrisen.

Domen visar med stor tydlighet att det inte rått den opartiskhet och oberoende, som krävs av svenska domstolar, när Finansinspektionen drog in tillståndet för HQ-bank.

Banken gavs inte möjlighet att försvara sig mot myndighetens påstående utan ställdes inför fullbordat faktum. Detta är en följd av att FI samtidigt tilläts agera polis, åklagare och domare. Beslutet gick heller inte att överklaga, vilket delvis är en följd av att FI:s beslut innehöll en bestämmelse om omedelbar likvidation av banken.

Nu likviderades aldrig banken. Istället såldes den för en spottstyver till Carnegie, som naturligtvis inte hade någon anledning att överklaga FI:s beslut.

Efterspelet resulterade i Sveriges genom tidernas dyraste rättegång, som omfattade både brottsmål och tvistemål och som tog tio år i anspråk alldeles i onödan. Den hade istället kunnat klaras av på tio månader.

Myndigheternas och FI:s felaktiga agerande skapade orimliga ekonomiska konsekvenser,  för alla inblandade, som en följd av att domstolen skyddade felaktiga myndighetsbeslut. Betänk att ägarna till HQ Bank, till skillnad från storbankernas kollaps under den förra stora bankkrisen, var beredda att själva rekapitalisera banken och driva den vidare, medan storbankerna fick stöd av staten, på allmänhetens och företagens bekostnad.

Sammantaget kan konstateras att förhandlingen i HQ-målet strider mot Europakonventionens artikel 6 för skydd av mänskliga rättigheter och grundläggande friheter. Den stipulerar att var och en skall, vid prövningen av hans civila rättigheter och skyldigheter /.../ vara berättigad till en rättvis rättegång inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk domstol som upprättats enligt lag.

Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt

Annons

Annons

Annons

Annons

Annons

Annons