Från tid till annan kommer de där köptillfällena då man i efterhand bittert frågar sig ”Varför i h-vete köpte jag inte?”

Efter en lång bullmarknad med stigande priser på nästan alla tillgångar har det varit fantastiskt gynnsamt att köpa under alla de korta perioder då marknaden visat svaghet. Historiskt har strategin fungerat bäst under perioder då makroekonomin förbättrats, men att det av någon anledning uppstått en marknadskorrigering som det har gått att köpa in sig i.

I dagens marknad verkar det inte spela någon roll hur underliggande ekonomi utvecklas, dippen köps ändå. Förhoppningen ligger i att centralbanker fortsätter med extremt stimulativ centralbankspolitik och räddar marknaden. Efter snart ett decenniums bullmarknad och flera tillgångsslag på all-time-high börjar det möjligen bli dags att fundera på vilka tillgångar som är mest attraktiva när den där riktigt stora nedgången kommer.   

Under finanskrisen sjönk amerikanska high-yield index med drygt 30 procent från topp till botten. En skarp nedgång som bara varade några månader. Bara ett halvår senare hade high-yield index i princip återhämtat sig helt. Aktiemarknaden å andra sidan behövde nästan två år för att hämta igen nedgången. Det innebär att du fick mer dubbelt än så hög årlig avkastning om du prickade botten i high-yield index jämfört med aktiemarknaden. 

En av orsakerna till en snabbare återhämtning är att obligationer, till skillnad från aktier, har ett slutförfall då skulden ska återbetalas till sina fordringsägare. Den så kallade pull-to-par effekten gör att obligationer som handlas långt under sitt återbetalningsbelopp kommer att söka sig tillbaka till den kursen den ska återbetalas till så länge bolaget har återbetalningsförmåga. Vidare får du under tiden du äger obligationen en ränta som ger dig ”carry” på din investering.

Något som också kan gynna den opportunistiske dippköparen är att företagsobligationsmarknaden har förutsättningar till överdrivet stora kursfall som inte fullt ut speglar den underliggande kreditrisken. Det handlar helt enkelt om en likviditetspremie som uppkommer när antalet säljare vida överstiger antalet köpare. Många av de dagligt handlade fonderna har likartade kunder med likartat beteende.

Det innebär allt som oftast att när en fond har utflöde har de konkurrande fonderna också det. Det kan alltså bli trångt i dörren när flera fonder vill sälja värdepapper med bristfällig likviditet samtidigt. Bankerna har på grund av regelförändringar inte möjligheter att absorbera risk och plocka upp det här och livbolagen har, åtminstone historiskt, inte visat sig vara villiga att ta risken i någon större omfattning. Fonderna kommer tvingas att sälja det som går att sälja, som är mest likvitt och riskerar därmed sitta kvar med det som inte går att sälja. 

Den stora haken är att det som privatperson inte är helt enkelt att vara aktiv och direktinvestera i företagsobligationsmarknaden, inte minst då minsta investeringsbara belopp är 500 000 kr eller mer. Ett alternativ är då att söka sig till fonder där det är möjligt med mindre insättningar, som har större frihetsgrader och möjligheter att agera mer opportunistiskt. Jag råka känna till ett par sådana fonder… 

Fredrik Tauson
Förvaltare av de alternativa räntefonderna
Credit Edge och Total Return och
grundare av Nordic Cross Asset Management