Jag har länge varit kritisk till penningpolitiken. Jag menar att den har varit allt för expansiv under de senaste åren. Riksbanken borde inte ha sänkt räntan under noll och inte köpt statsobligationer.

Kombinationen av en expansiv penningpolitik och ett högt resursutnyttjande, vilket till för något år sedan präglade den svenska ekonomin, skapar obönhörligen spänningar i ekonomin och en sårbarhet som vi får leva i skuggan av många år framöver.

Risktagandet ökar, priserna på finansiella tillgångar såväl som på bostäder och kommersiella fastigheter stiger samtidigt som skulderna ökar. Överdrivna stimulanser bromsar dessutom strukturomvandlingen. Det är inte kärnan i min kritik, men Finansinspektionen har en poäng när myndigheten även hyser en oro för hur den finansiella sektorn påverkas om negativa räntor blir permanenta.

En räntehöjning med 0,25 procentenheter till noll procent undanröjer naturligtvis inte alla risker, men det är ändå ett litet steg i rätt riktning.

Det är ett för starkt fokus på inflationen. Framför allt globaliseringen har bidragit till att inflationen är svår att kontrollera och att den är en dålig temperaturmätare för läget i den svenska ekonomin. EU-medlemskapet, WTO och andra frihandelsavtal har via ökad handel och specialisering för alltid förändrat strukturerna i den svenska ekonomin. Det får konsekvenser som i synnerhet det penningpolitiska ramverket är illa anpassat till.

Riksbanken har helt enkelt inte de verktyg som krävs för att styra inflationen. De senaste årens extraordinära penningpolitiska åtgärder har inte varit tillräckliga för att motverka de, enligt min mening, gynnsamma strukturer som håller ned inflationen. För att göra det skulle centralbankerna behöva vidta ännu mer extrema åtgärder, vilket vare sig är önskvärt eller lämpligt.

Det finns en överdriven oro för variationer i inflation och inflationsförväntningar. Det finns också en överdriven tilltro till precisionen i inflationsmålspolitiken. Man måste beakta orsakerna till utvecklingen av konsumentpriserna. Till exempel är det inga större problem med låg inflation om den beror på dämpade prisökningar i vår omvärld, att kronans växelkurs apprecierar eller att energipriserna faller, i synnerhet om det sker när ekonomin växer.

Riksbankens planerade räntehöjning är inte betydelselös. Om räntehöjningen till exempel får fullt genomslag på bolåneräntan med tre månaders löptid, vilket mer än 60 procent av bolånetagarna har, stiger räntekostnaderna med 15 procent.

Ännu viktigare är troligen hur det kan påverka potentiella bostadsköpare. För att en köpare ska ha samma konsumtionsutrymme efter att ränteutgifterna är betalda måste hen välja en bostad som är 15 procent billigare, alternativt att bostadspriserna faller lika mycket. Skulle tremånadersräntan i framtiden dubbleras till ca 3 procent måste bostadspriserna halveras osv. Då stiger boendekostnaderna och bostäder lär uppfattas som övervärderade.

Bostadspriserna har historiskt sett haft stor betydelse för den inhemska efterfrågan. Svackan i bostadspriserna under 2017 och 2018, och dess följder för hushållens konsumtion och bostadsbyggandet, är en västanfläkt av vad som skulle kunna hända om bostadspriserna faller mer markant.

Hushållens sparande kan te sig högt. Men tittar man närmare på vad sparandet består av framgår att det snarare är lågt och att sparandet knappast utgör någon buffert vid en oväntad ökning av utgifter eller minskning av inkomster.

Tyvärr tenderar penningpolitiken att förstärka svängningarna i ekonomin. Den gjordes alltför expansiv under 2014 och 2015 då ekonomin redan befann sig i en uppgångsfas, men stramas åt när resursutnyttjandet faller.

Trots det bör räntan höjas nu då ekonomin mår bättre av ett lite högre ränteläge på lång sikt. Timingen blir knappast bättre under nästa år. Dessutom är det nog lämpligt att ta ytterligare något steg framöver. Men det är viktigt att gå varsamt fram då ekonomin har blivit mycket räntekänslig.    

Torbjörn Isaksson
Chefsanalytiker
Nordea