Senast detta ämne var på tapeten var mitt under brinnande finanskris.

En relevant fråga att ställa sig som sparare är vilken likviditetrisk man tar när man investerar i en fond. Att få svar på den frågan kan dock visa sig vara svårt. Det finns egentligen inget nyckeltal som adresserar frågan, åtminstone inget publikt. Och tittar man på de krav som ställs på europeiska så kallade UCITS-fonder är de relativt generösa jämfört med de fonder som regleras av amerikanska myndigheter. Tyvärr tror många investerare att det finns en naturlig koppling mellan fondens likviditet och likviditeten i de underliggande innehaven. Det är en förenkling som ofta är helt felaktig.

Enligt amerikanska SEC (Securities and Exchange Commission) ska så kallade open-ended mutual funds inte ha mer än 15 procent i illikvida tillgångar. Detta just för att begränsa risken för att fonder stängs för uttag. När indexleverantören MSCI i juni i år genomförde en undersökning av UCITS-fonder i Europa visade det sig att andelen illikvida tillgångar i många fall var betydligt högre än så. Bland de femton mest illikvida UCITS-fonderna var andelen ”mycket likvida” positioner i flera fall under 50 procent och andelen illikvida positioner översteg i sju fall SEC-gränsen på 15 procent. 

I dag marknadsförs många fonder som säljs på den svenska marknaden under utfästelser om ”låg risk” och hänvisar till den riskklass man blivit tilldelad enligt UCITS-regelverket. Problemet med denna riskklassificering är att den mäter risk utifrån fondens historiska svängningar eller volatilitet. Det säger väldigt lite om den faktiska risk som finns i fonden. I synnerhet tar den inte hänsyn till likviditetsrisker.

Ett exempel som ligger mig som kreditförvaltare nära till hands är prissättningen av obligationer. När en illikvid obligation inte handlas så ändras inte dess prissättning från dag till dag. Den gör därmed inte avtryck i fondens dagliga andelsvärde, det så kallade NAV:et, när marknaden faller. När fonden ska sälja innehavet kan dock stora justeringar behövas göras för att reflektera det faktiska priset – om man ens lyckas sälja den överhuvudtaget. Problemet är att likviditeten alltid är som sämst när man som bäst behöver den. Det vill säga när alla ska sälja samtidigt.

Ser man till den svenska fondmarknaden är det sannolikt så att det finns många fonder där ute som har illikvida innehav som vida överstiger de 15 procent som stipuleras av amerikanska myndigheter. Det gäller såväl aktiefonder och räntefonder som alternativa investeringsfonder. Dessa ”dolda” likviditetsrisker har sannolikt invaggat många svenska fondsparare i en falsk trygghet.

I Storbritannien är de regulatoriska myndigheterna i full färd med att titta på dessa risker. De vill likt de amerikanska reducera riskerna för att fonder tvingas stänga för uttag. Även IMF har så sent som för några dagar sedan varnat för dessa likviditetsrisker och påtalar att man vill se reformer för att åstadkomma en bättre synkronisering av uttagsperioder och fonders likviditet. Vi skulle välkomna en motsvarande översyn från europeiska och svenska myndigheter i syfte att skydda investerarkollektivet från ”dolda” risker.

Nästa gång du köper en fond, fråga dig hur mycket av den historiska avkastningen som förklaras av innehav med låg likviditet, i synnerhet hur stor andel icke-noterade obligationer eller aktier som fonden äger. Fråga dig också hur snabbt den nuvarande portföljen skulle kunna likvideras utan att fonden tvingas till stora nedskrivningar av andelsvärdet. Om du inte kan få svar från den publika fondinformationen, fråga fondbolaget.

Sean Hamilton George
Investeringschef, Strukturinvest Fondkommission