Finans Debatt

”Byggsektorn behöver större fokus på värdeskapande”

Taggar i artikeln

fastighetsjuridik
"Entreprenadjuridiken är i likhet med till exempel upphandlingssjukan och annan branschpraxis del av denna strukturella miljö." Det skriver Mikael Anjou. Foto (montage): Pixabay och Åke Gunnarsson
Publicerad

”Jag tror att en av många faktorer som kan hjälpa byggsektorn är nya eller modifierade kontraktsformer med större fokus på värdeskapande och med mer resultatbaserade affärsmodeller.” Det skriver Einar Mattssons tidigare toppchef Mikael Anjou i sin replik på Jaana Nilssons debattinlägg.

Byggsektorns svaga produktivitetsutveckling, betydande kostnader för kvalitetsbrister (bara för bostäder i häradet runt 100 miljarder kronor per år, enligt Boverket), svårigheter att leverera projekt på tid med en given kostnadsram och slöserier i produktionen har diskuterats av många. Jag har i min bok ”Den ineffektiva byggbranschen – en förändringsagenda” och i en tidigare debattartikel här på Realtid pekat på att den strukturella miljö som branschen befinner sig i är en huvudförklaring. Strukturerna och den kultur de är med och föder skapar en förändringströghet som gör att branschens problem återkommande uppmärksammas och diskuteras år efter år utan någon mätbar förbättring.

Entreprenadjuridiken och framför allt dess praktiska tillämpning på plats i projekten är – i likhet med till exempel upphandlingssjukan och annan branschpraxis, kollektivavtalsstrukturen, oligopolstrukturer i grossistledet och för vissa insatsvaror samt en bred flora av regleringar – del av denna strukturella miljö.

Jaana Nilsson, advokat på AG Advokat, konstaterar i en replik (Realtid 28 november) på min artikel att hon inte känner igen sig i min beskrivning av några av entreprenadjuridikens konsekvenser, och menar att välformulerade avtal bidrar till total riskminimering. Jag ger Jaana Nilsson fullt ut rätt i betydelsen av välformulerade avtal. Hon framhåller också att en del av min kritik grundar sig i att tillämpningen av entreprenadjuridiken baseras på feltolkningar. Även detta konstaterar jag i min bok. Men faktum kvarstår – i den praktiska tillämpning av standardavtalen som sker närmast dagligen på ett bygge till exempel mellan arbetsledare hos en huvudentreprenör och underentreprenörer får det entreprenadjuridiska regelverket ett antal konsekvenser och det är dessa jag velat belysa.

Annons

I grunden är kontraktsformerna i byggsektorn transaktionsbaserade snarare än till exempel värde- och/eller relationsbaserade. Eftersom de samtidigt anpassas för en miljö där mycket ännu är okänt vid kontraktsskrivningen är en viktig funktion att reglera risk. I denna del är kontraktsformerna i byggsektorn närmast helt fokuserade på riskfördelning snarare än riskminimering – helt i linje med hur byggandets kontraktskommitté uttrycker sitt mål om ”optimal riskfördelning”.

I linje med synen på risk som något som ska fördelas ligger också synen på ansvar som något som ska fördelas. Men i praktiken leder detta många gånger till brister i ansvarstagande. Tolkningar som ”dum gör som dum säger” – en i branschen ofta använd beskrivning av utförandeentreprenaden – bidrar till detta. Tolkningarna av ansvarsfördelnings- och ansvarsbegränsningsklausuler likaså.

Därtill blir konsekvensen av riskfördelningen och synen på ansvar att idéer och innovation hämmas. Idéer och innovation – framför allt uttryckt i skrift på ritning – blir nämligen lätt en kontraktshandling som ger ett (betalnings)ansvar.

Annons

Jaana Nilsson konstaterar, vilket jag också gör i boken, att en grundbult är att standardavtalen ska möjliggöra jämförbara anbud. Därmed är regelverket nära knutet till en upphandlingssjuka i branschen – där byggsektorn många gånger agerar annorlunda än internationellt konkurrensutsatta, högproduktiva branscher med sina långsiktiga leverantörsrelationer. Det oaktat – jämförbara anbud är så klart viktigt. Men när samma standardavtal används för att reglera affären i pågående produktion kommer nackdelarna därtill – och det trots avtalsklausuler som pekar i andra riktningar (vilket jag också konstaterar i boken, och Jaana Nilsson gör en bra genomgång av i sin artikel). För i den dagliga avtalstolkningen i produktionen är det snarare begrepp som ”dum gör som dum säger” som får genomslag.

Partneringavtalen, som Jaana Nilsson också nämner, är ihop med andra samverkansavtal sätt att försöka skapa avtalsstrukturer som minskar nackdelarna av ensidigt fokus på riskbalansering. Det finns skilda uppfattningar om dessa försök är framgångsrika eller inte – men många delar erfarenheten att när ett projekt går bra har kontraktsformerna fungerat, men när projektet går dåligt backar man tillbaka in i de vanliga standardavtalen och då tappar samverkansmomentet sin betydelse.

Jag tror att en av många faktorer som kan hjälpa byggsektorn till högre produktivitet och en snabbare förändringstakt är nya eller modifierade kontraktsformer med större fokus på värdeskapande i längre relationer och med mer resultatbaserade affärsmodeller. Det betyder inte att entreprenadjuridiken saknar roll. Men för att nå nya samarbetsformer som verkligen driver fram produktivitetsutveckling över tid tror inte jag att en aldrig så välmenande ”facelift” av branschens standardavtal räcker.

Annons

Mikael Anjou
Tidigare vice koncernchef i Einar Mattsson AB
och författare till boken ”Den ineffektiva byggbranschen
– en förändringsagenda” (Ekerlids Förlag).

Annons