Byggbranschen – inte minst den del som bygger bostäder – har varit hett omdiskuterad de senaste åren. Det byggs för lite. Om det inte byggs för mycket. Det byggs för dyrt. Det byggs fel och på fel plats. Och bostadspriserna kommer att gå ned. Om de inte går upp. 

Men egentligen diskuteras fel frågor. Byggbranschen är nämligen en bransch som helt enkelt inte levererar, och har inte gjort det under lång tid. Produktivitetsutvecklingen de senaste 20 åren är i bästa fall 0 – i värsta fall negativ. Kostnaderna för bristande kvalitet uppgår enligt Boverket till 100 miljarder kronor årligen. Och flera studier visar att effektiviteten på byggarbetsplatserna generellt är låg – så mycket som 30 procent av hantverkares typiska vardag definieras i flertal akademiska rapporter som slöserier. 

En bransch som, lite beroende på hur man mäter, är den enskilt största i svensk ekonomi med mer än 10 procent av Sveriges BNP behöver en högre förändringstakt. 

Vanligen anses branschen behöva mer konkurrens. Jag tror inte att det är så enkelt. Det finns över 100 000 byggföretag i Sverige. Fler än 500 av dessa har en betydande storlek.

Marknadskoncentrationen minskar över tid. Antalet projektutvecklare som ansöker om mark på kommunkontoren är – möjligen med undantag för senaste året – större än någonsin. Branscher med betydligt färre företag har haft betydligt högre förändringstempo.

Branschen saknar heller inte kompetenta och förändringsbenägna människor och företag. Men på aggregerad nivå är deras förändringsförsök inte tillräckliga utan drunknar i strukturer som skapar en stelbent bransch, vilket jag skriver om i boken Den ineffektiva byggbanschen. Men min tro är grundmurat positiv – attackeras de strukturer som gör branschen stelbent, kommer också förändring att följa.

En stor mängd regleringar drabbar branschen i exempelvis plan- och bygglag, hyreslagstiftning, Boverkets Byggregler och lagen om offentlig upphandling; och dessa många gånger med lokala tolkningar. De vänder fokus bort från slutkunden och i stället mot vad systemet tillåter. Innovation och förändring hämmas och ett mer rationellt byggande försvåras genom de många lokala variationerna. 

Branschpåtagna standarder såsom entreprenadjuridiken i kombination med en upphandlingssjuka där snart sagt varje del av ett bygge konkurrensutsätts. Gemensam produktivitetsutveckling i en hel värdekedja – som varit så framgångsrikt i många andra branscher – försvåras när alla centrala aktörer byts ut i varje nytt projekt; därtill stärks en kultur som begränsar ansvarstagande, lärande, förändring och innovation.

Delmarknader på nationell, regional och lokal nivå där faktiskt konkurrensen är bristfällig och där lokala oligopol uppstår. 

Kollektivavtalssystemet på entreprenadsidan med identisk lön för alla hantverkare inom ett arbetslag på ett bygge, oavsett kompetens eller egen prestation, i kombination med ett gammalt ackordssystem och ett kvarvarande skråväsende utgör många gånger en broms för en rationell arbetsorganisation, kompetensutveckling och ett modernt ledarskap.

Jag skulle vilja att byggsektorn blir Sveriges nästa framgångsbransch – den som exemplen hämtas från produktivitet analyseras, när framgångsrika förändringsexempel identifieras, när ett gott ledarskap definieras och som ger andra inspiration. Det är fullt möjligt. Men det kräver en vilja att attackera de strukturer som hämmar branschen. Och det kräver att politiker, branschorganisationer, fack och företag faktiskt börjar driva en sådan förändringsagenda.

Mikael Anjou

anjou_bok.png

Tidigare vice koncernchef i Einar Mattsson AB
och författare till boken ”Den ineffektiva byggbranschen
– en förändringsagenda” (Ekerlids Förlag).