I samband med att jag var med och skrev boken ”Insiders” förra året, sökte jag rötterna till den svenska debatten om insiderbrott.

Jag landade band annat i en riksdagsdebatt mellan Kjell-Olof Feldt och Bengt Westerberg 1988 ungefär ett år efter premiären av Oliver Stones ”Wall Street”.

Sverige hade precis skärpt regleringen av insiderhandel och Bengt Westerberg oroades över motreaktionen från delar av näringslivet. Kjell-Olof Feldt hade inget problem att ställa sig bakom kravet på ännu hårdare reglering.

Så har det låtit många gånger sedan dess från hela det politiska spektrat.

Om man räknar alla gånger som Sverige skärpt lagstiftningen och kraftsamlat mot buset på börsen så borde vi vara världsledande på att beivra insiderbrott.

Enkelt runda lagen

Verkligheten är en helt annan. På marknaden är det förvisso många som räds konsekvenserna av ett tillslag från Ekobrottsmyndigheten men det sprider sig också en insikt om att det är tämligen enkelt att runda lagen för den som inte har något problem med det.

För ett år sedan tackade Ekobrottsmyndighetens avgående generaldirektör Gudrun Antemar för sig. Hon summerade sin tid på myndigheten genom att konstatera att: ”de senaste sex åren har verksamhetsresultaten ständigt förbättrats”.

Nu väljer hennes efterträdare Eva Håkansson Fröjelin att skrota hela den organisation som ansvarat för insiderutredningarna på EBM. Tidigare omorganisationer av samma kammare gjordes 2005 och 2008, då signerade Gudrun Antemar.

Inget talar för att vi på kort sikt kommer att se någon verklig förbättring. Lagstiftningen är den samma och de ekonomiska resurserna ser inte ut att bli större. Det vi kan hoppas på är en något förändrad kompetensmix bland insiderutredarna.

Problemet ligger dock inte enbart på Ekobrottsmyndighetens bord, snarast tvärtom.

Mellan stolarna

Ansvariga politiker har all anledning att rodna om kinderna när vi nu ser resultatet av den ”satsning” mot insiderbrott som påbörjades i och med ett EU-direktiv på området 2003.

Då hette justitieministern Thomas Bodström medan finansmarknadsministrarna var Gunnar Lund och senare Sven-Erik Österberg.

Vid regeringsskiftet 2006 tog Beatrice Ask och Mats Odell över.

Från både Socialdemokraterna och Alliansen har budskapet varit att insiderbrott är systemhotande och ska beivras hårt.

I praktiken har dock det politiska intresset varit svagt. Insiderbrott är ingen valfråga och dramatiken uteblir från debatten då ”alla är överens”. Det är också ett politikområde där ansvaret ligger på två olika departement och därmed lätt hamnar mellan stolarna.

Politikerna har därför varit fullt nöjda med myndighetschefer som säger att läget är under kontroll och att det är hårda tag som gäller.

Invändningar redan 2005

Men nu går inte problemen att dölja längre. Sverige satsade 2005 på att låta polis och åklagare utreda insiderhandeln istället för att tillämpa det system med administrativa sanktioner som EU-direktivet föreslår i första hand.

Finansinspektionen (med Bengt Westerberg som ordförande) blev därmed en förmedlare av anmälningar från marknaden till EBM. Man har heller inte fått igång ett fungerande överakningssystem trots att FI är den enda aktör som sitter på komplett handelsinformation från marknaden när börshandeln nu spritts på flera aktörer.

Den granskning som EBM låtit göra av den egna verksamheten kritiserar den bristande samordningen med Finansinspektionen som formellt är tillsynsmyndigheten på området. Just detta var en av de stora invädningarna mot den svenska modellen redan för sex år sedan.

Raden av friande domar och ständiga omorganisationer på Ekobrottsmyndigheten sedan dess kan inte längre bortförklaras med att systemet är nytt och behöver trimmas in.

Därför är det viktigt att ansvariga politiker denna gång inte låter sig nöja med ännu ett besked från EBM att det är hårdare tag som gäller.

Ett politiskt haveri

Tas problemen på allvar kommer det betyda att politikerna måste acceptera ökade kostnader och samt att utrymme måste skapas för annat än kosmetiska lösningar.

För att nå dit måste de ansvariga först och främst acceptera de stora svårigheter som finns med att beivra insiderbrott på den moderna aktiemarknaden.

Min bild är att få så här långt verkligen har satt sig in i utmaningens fulla vidd. I detta enkla faktum ligger många av svaren till varför man kan konstatera att den misslyckade kampen mot insiderbrott är ett rejält politiskt haveri.