”Project Fear”, öknamnet för  premiärminister David Camerons riskbetonade kampanj mot ett brittiskt utträde ur EU (Brexit), har hamnat i skuggan av Camerons egen inblandning i den globala skatteflyktsskandal som nystats upp genom journalistnätverket ICIJ:s arbete med de så kallade Panama-dokumenten.

Men Brexit-hotet är alltjämt relevant.

Att ett utträde skulle kunna leda till svåra ekonomiska följder för Storbritannien är ett skäl – men ingen nyhet. Däremot väcks nu frågan om vad hotet i sig innebär för investeringsklimatet.

Den senaste tiden har den brittiska ekonomin återhämtat sig tack vare köpglada konsumenter, stärkta av låg inflation. Den utvecklingen riskerar nu omintetgöras av avstannade investeringar.

För även om Panama-dokumenten har stulit allmänhetens intresse från ja- respektive nej-kampanjerna inför folkomröstningen så är det fortsatt den fråga som Londons ekonomer oftast får av sina kunder, enligt Financial Times. Ovissheten om utfallet i omröstningen har rent av helt strukit standardfrågetecknen som tidpunkten för nästa räntehöjning eller hanteringen av statsskulden från agendan. Det till följd av opinionsundersökningar som placerar ja- och nej-lägrena nära varandra.

Tecken i tiden är att optimismen hos finansbolagen har sjunkit kraftigt i återkommande undersökningar. Bland annat visade en enkät från revisionsjätten Deloitte att företagens rekryterings- och investeringsplaner rasat till den lägsta nivån på tre år. Revisionsfirman, liksom lobbyorganisationen CBI som också visar dystra siffror, knyter utvecklingen till Brexit.

En hint om utslaget osäkerheten har på ekonomin – och om företagens benägenhet att sätta sig på händerna tills rösterna är räknade efter folkomröstningen – lär komma i slutet av april. Då publiceras Storbritannien färska BNP-siffror för årets första kvartal. Klart står dock, utifrån den senast tillgängliga offentliga statistiken, att företagens investeringar minskade med 2 procent redan i sista kvartalet i fjol.

Tonläget i Brexit-debatten har samtidigt inte mattats av. Den tidigare Labour-politikern och utrikesministern David Miliband har med anledning av frågan gjort en tillfällig comeback i den politiska debatten. Han beskrev ett brittiskt utträde ur EU som ”ett verk av mordbrand mot den internationella ordningen” i ett tal.

Inspelet kommer samtidigt som Labour kritiserats för tafatthet i sitt försvar av EU:s roll för landet. Partiledaren Jeremy Corbyn beskrivs som en ”motvillig konvertit” till ja-sidan – i folkomröstningen 1975 röstade han själv nej.

Corbyn har också tidigare distanserat sig till Camerons kampanj.

– Vi står inte på samma sida, sade Jeremy Corbyn i en intervju med ITV i mars.

– Han vill ha ett frimarknads-Europa, jag vill se ett Europa som verkar för att skydda miljön och försäkra att vi har hållbara industrier över hela Europa.

Att det ryms olika åsikter om EU inom partierna är förstås inget nytt – David Camerons främsta motståndare i frågan är Tory-kollegan Boris Johnson. Inte heller att EU-förespråkarna saknar Brexit-ivrarnas entusiasm och emotionella aforismer; Medan David Cameron talar om vikten av frihandel jämför Boris Johnson ett utträde ur EU med en fängelseflykt.

De brittiska politikerna i ja-lägret har med andra ord en bit kvar till den känslotyngda pessimism som finanssektorn och politiker på den europeiska kontinenten uttrycker. Bland annat har den tyske finansministern Wolfgang Schäuble – kanske oroad över risken för att andra medlemsländer följer färg och lämnar EU – utlovat tårar om Storbritannien lämnar.

– Vi skulle gråta och det hoppas jag vi slipper, sade han under en paneldebatt i brittiska handelskammaren i London, enligt Politico.