Finans Nyhet

Toppadvokat krävde att få förhandsgranska

Publicerad

Liza Marklund skickade advokaten Peter Althin på författaren som granskat sanningen bakom boken Gömda. Läs utdrag här.

Liza Marklunds succébok Gömda är byggd på osanningar. Det menar författaren Monica Antonsson som nu kommer ut med boken Mia – Sanningen om. Realtid.se publicerar två kapitel.

Utdrag från kapitel 18.

Mina tankar var ständigt hos Mia. Det kunde inte hjälpas. Ju mer jag tänkte på henne och hennes historia, desto knepigare blev det. De vid det här laget närmast kultförklarade böckerna var alltså inte sanna som Liza Marklund påstår såväl i böckerna som på sin hemsida. Hur i all världen hade hon vågat ta en sådan risk? Det var verkligen en gåta.

Annons

Detsamma gällde förstås också Kerstin Weigl som ju så småningom tog över Lizas roll som spökskrivare. Böckerna är ju bra som de är. Varför ta risken att kalla dem sanna? Bubblan skulle ju spricka som om den var av såpa så snart Mias identitet avslöjades.

Jag tog kökspallen från Ikea, klättrade upp i bokhyllan och sträckte mig efter böckerna. Hennes barnsligt spretiga handstil och tafatta språk gjorde mig förvånad redan 1995. Och inte hade det blivit bättre med åren. Jag dammade av böckerna och bar ut dem på altanen. Kanske skulle jag kunna hitta en förklaring i någon av dem. Jag knäppte på datorn, som automatiskt kopplade upp sig på internet, och gick in på Liza Marklunds hemsida. Samtidigt började jag bläddra i böckerna.

»Detta är en sann historia« står det i första utgåvan av Gömda. Maria Eriksson och Liza Marklund anges i nämnd ordning som författare. Av förordet framgår att berättelsen finns bekräftad i hundratals dokument hos svenska och utländska myndigheter som exempelvis domar i tingsrätt, hovrätt, länsrätt och kammarrätt. För att inte tala om akter hos socialtjänsten i flera kommuner, polisrapporter, journaler på medicinska och kirurgiska kliniker samt rättspsykiatriska undersökningar, akter hos Statens Invandrarverk, flera försäkringsbolag, en rad svenska och utländska advokater, regeringsbeslut och dödsattester. Vissa namn och detaljer är ändrade för att skydda de gömda människorna. Det var allt.

Annons

Hur i all världen kunde Liza Marklund få ut rättspsykiatriska undersökningar och akter hos Statens Invandrarverk, tänkte jag. Det går ju inte. Inte med mindre än att berörd person själv har gett sitt skriftliga tillstånd. Hade hon fått ut handlingarna ändå så hade någon begått tjänstefel. Dödsattester förresten. Såvitt jag kom ihåg hade ingen av personerna i böckerna dött och vars dödsattester författarna skulle kunna ha haft nytta av.

»Gömda blev något av en flopp«, skriver Liza på sin hemsida om första utgåvan.

»Fem år senare gavs den ut igen, nu på Piratförlaget och bara i mitt namn. I dag har den sålts i över 700.000 exemplar bara i Sverige och över

Annons

en miljon om man räknar hela världen.«

Gömda kom ut som pocket på Piratförlaget i december 1999. Liza Marklund står ensam som författare på omslaget. Dedikationen till Michael och förordet är borta. På insidan står fortfarande att berättelsen är sann.

»Den handlar om en av de vanligaste och smartaste tjejer jag träffat«, skriver Liza Marklund. ›Maria Eriksson – tvåbarnsmor, radhusägare,

banktjänsteman‹.«

Än en gång läste jag hennes programförklaring.

»Jag kom i kontakt med Mia Eriksson och hennes familj i februari 1992. Mia ringde mig från en telefonkiosk. Hon hade läst något jag skrivit i Expressen. Familjen Eriksson hade då levt helt gömda i drygt två år. Sedan dess har jag följt familjen på mycket nära håll. Långa tider har jag varit deras enda kontakt med omvärlden.«

Hon påstod vidare att Mia i dag är en helt vanlig amerikansk hemmafru som aldrig mer kan komma till Sverige och att hon själv är hennes enda

kontakt med det gamla hemlandet.

»Hon är helt enkelt inte säker här.«

Redan programförklaringen är alltså lögn. Att Liza Marklund långa tider skulle ha varit Mias enda kontakt med omvärlden lät som ett rent önsketänkande. Efter mötet med Mia och Lance och efter samtalet med Levi stod det tämligen klart att Mia hälsat på i Sverige med jämna mellanrum hela tiden, som om hon haft klippkort på flyget.

Jag hällde upp en kopp te och fortsatte läsa.

»Boken Gömda gjorde vi vintern 93–94. Mia berättade. Jag skrev. Skälet var enkelt. Familjen höll på att gå under. Vid den tidpunkten fanns inget synbart slut på deras isolering. Myndigheterna utredde år efter år. Att gå igenom alltsammans och skriva ner det blev ett sätt att hålla Mia vid liv.«

På baksidan av boken står än en gång att Gömda är en sann berättelse. Den kallas kort och gott en gastkramande thriller direkt ut verkligheten. Över 100 sidor har redigerats bort. Vad som är nedstruket är svårt att av göra. Budskapet kan emellertid varken missförstås eller bortförklaras. Gömda gör anspråk på att i alla delar vara en sann berättelse.

Utdrag från kapitel 26

Mias skolbetyg visar att personbeskrivningen av henne i böckerna Gömda och Asyl är falsk. Hon är inte gymnasieekonom och har aldrig haft 4,8 i betygsgenomsnitt. Hon sökte sig heller aldrig till studier vid Karolinska Institutet. Än mindre kom hon in. Möjligen drömde hon om det. I böckerna påstås att hon tackade nej till en utbildningsplats vid Karolinska Institutet eftersom hon inte ville lämna sin hemstad. Påståendet faller på sin orimlighet. Det är pendlingsavstånd mellan Oxelösund och Karolinska Institutet i Solna.

Liza Marklund skriver att Mia i stället valde att arbeta på en bank och att hon där höll på med ekonomiska analyser. Till mig sa Mia så sent som i november 2007 att hon höll på med utlåning. I verkligheten satt hon alltså på Oxelö krog och öste upp mat.Den aktuella banken låg i Nyköping. Mias syster Maria var anställd där och där fick även Mia feriearbeta »en kort tid«, som socialförvaltningen uttrycker det. Anställningen ska ha varat i fyra veckor.

– Jag tror faktiskt att hon jobbade som kassör, säger Marie-Louise. Lena berättar att hon vid ett tillfälle råkade stöta ihop med Mia utanför en bank i Nyköping.

– Jag frågade vad hon gjorde där. Hon sa att hon hade stämt träff med en kille, sagt att hon hette Maria och att hon jobbade på banken.

Hon hade sagt åt honom att han absolut inte fick ringa henne på jobbet. Då skulle chefen gå i taket. »Gå nu«, sa hon. »Han kommer när som helst.«

En jämförelse mellan Mias och Marias grundskolebetyg visar att Maria gick i vanlig klass. Hon läste särskild kurs i matematik, engelska och franska. Med två 5:or, tio 4:or och fem 3:or slutade hon nian med ett betygsgenomsnitt på 3,82. Hon ska därefter ha gått gymnasiet på Tessinskolan i Nyköping och utexaminerats som gymnasieekonom.

Mia påstås i Gömda tala flera språk och i synnerhet spanska. Hon var därför en tillgång för flyktingar från Latinamerika och framför allt på flyktingförläggningen i Oxelösund. De som arbetade där har emellertid inget minne av att hon skulle ha anlitats som vare sig tolk eller något annat. Det finns heller inga sparade anteckningar som tyder på det.

Av skolbetygen framgår inte att Mia skulle ha studerat spanska. Systern Maria talar emellertid flera språk. Marie-Louise tycker sig dock minnas att systrarna vid något tillfälle tog en kvällskurs i spanska tillsammans.

– Maggan har nog lärt sig spanska i efterhand, säger Levi. Hon gifte sig ju med en chilenare som vägrade lära sig svenska. Han var svår att förstå. Han talade nästan bara spanska.

Han påpekar att Mia på många sätt är en snäll, vänlig och driftig person.

– Det är bara det att hon har så svårt för att skilja på sant och osant, verkligt och overkligt.

I stället för att förlusta sig på diskotek, dansställen och krogar roade sig ett antal flickor i Oxelösund på stadens flyktingförläggning i bostadsområdet Ramdalen. Där fanns många unga vackra män som kunde konsten att charma en flicka. De var dessutom alla angelägna om att så snart som möjligt få en svensk fästmö. Att ha anknytning till Sverige i form av fru och barn var nämligen ett oslagbart skäl för att få asyl. Mia var en av dessa unga kvinnor.

De var inte särskilt många, snarare ett fåtal, och inte heller stadens vackraste. Ingen av dem hade haft 4,8 i betygsgenomsnitt på gymnasiet.

Svältfödda på komplimanger föll de, enligt samstämmiga uppgifter, som käglor för de mörkögda männen. De invandrade grabbarna föll i sin tur för den så kallade svenska synden. De flesta var oerfarna muslimska pojkar i 20-årsåldern som hade upplevt krig men som sällan eller aldrig hade varit nära en kvinna. På flyktingförläggningen i Oxelösund dukades smörgåsbordet upp och de kunde förvånade bara ta för sig. Samtidigt kände de ett visst förakt för de lätt tillgängliga svenskorna. I deras hemländer var det bara prostituerade kvinnor som uppförde sig så.

Annons