Annons

Annons

Sitewide generic

Bobo Karlsson

Vart är Washington på väg, nationellt och internationellt? När George W Bush drog in i Washington med tiotusentals konservativa, främst ett burget och villasökande klientel, till de mondäna förorterna, föll staden som i dvala. Sen anlände Barack Obama 2009 med sin mer urbana stam – tiotusentals yngre och liberalare. Ett coolt "innerstadsgäng" från Chicago, Manhattan, LA – och Washington. Så plötsligt blommade "sömntutan" och "tråkmånsen" Washington istället upp som en utåtriktad och glamourös världsstad som fyllde även prestigemediers nöjes-, kultur- och resesidor. Alla undrar nu förstås vilka Donald J Trumps tusentals lojala "Washingtonhatande” nationalister är. Och hur de med sin attityd kan drabba staden, ge "det sista imperiets fall" ett ansikte ut mot världen. Klarar de att hålla rövarbaronerna i Silicon Valley och på Wall Street stången? Om nu alla där ute på stan, inklusive medierna, är "svurna fiender".

Rusar vi mot ett unikt årsskifte, en mer obehaglig nyårsafton än vi kunnat föreställa oss, ett slags historiskt ’ring klocka ring’ som saknar motstycke? Det är som om debattsidor, kultursidor, ledarsidor nått världs ände. Kan det bli mer traumatiskt än det är nu med alla uppblåsta bubblor, löpsedelslögner, förnedringsdebatter. Och alla tycks vi stå där med brallorna nere. Vi själva har tappat tråden, politiker famlar i mörkret, media har tappat kontrollen. Vad vill vi med Sverige, är det ’bye bye USA’, finns det Europa vi drömde om, fyller FN längre sin funktion? Vi står där alla utan visioner.

Tro nu inte jag har de stora svaren. Istället väljer jag att fly in i tomteland – via små små ord av kärlek och hatkärlek. Aldrig har väl julen suttit så fint som i år, som en liten paus i helvetet. Drömmen om ”en vit jul hemma”, kombinerat med lite rusk och barmark, fortsätter vi att köpa  trots allt; en perfekt halvsanning och ’storytelling’ ingen riktigt kan ta ifrån oss. En t-shirt med texten ”Je suis Charlie – Charlie Chaplin” och ett ”vad blir det av alla löften”, dämpade den första chocken. Dagens ”I’m Donald – Donald Duck” är nästan för makabert.

Men det är inte utan att en av Berlins och Wiens store sanningssägare, Joseph Roth, gjort en obehaglig come back, vinkar i kulisserna med sin klassiker; ”Objektivität ist Schweinerei”.

Det en gång så charmigt ’gangstriga’ Las Vegas har idag roffat åt sig tutti frutti. Alla kända namn är på plats – Las Show. Det barntillåtna kom smygandes – Las Circus. De crazy hotellen sträckte sig mot skyn – Las Hotel. Stjärnkrögarna från New York, Madrid, Tokyo, Paris öppnade överdådiga filialer – Las Restaurant. In stormade världens ledande dj:s – Las Party.  Och nu i oktober; Nobelpris, valdebatt, storpolitik – Las Knockout.

Som skribent är man ofta på flykt. Tyvärr kommer man inte ifrån sin uppgift, som vid rätt ögonblick tack och lov övergår i ett mer njutbart smått extatiskt tillstånd. Ofta tänker jag på Jorge Luis Borges varnande men värmande ord, att läsande är en större konst än skrivande. Precis som han, hoppas jag att när man så småningom äntligen hamnar i paradiset, så visar det sig att det är ett bibliotek. Men under tiden finns det en annan hägring, en tröst att klamra sig vid – som en ’interzone’ – den att få bli nattportier.

Napoleon lär ha sagt att om hela världen vore ett land, så skulle Konstantinopel ha varit huvudstaden. Det är Istanbul som i dag är Europas storstad nummer ett – följd av Moskva, London, Sankt Petersburg – och så småningom lilla Paris. Invånarna i Europas metropoler är sanna européer sen långt innan EU var påtänkt – i dag snarare trots EU. I det europeiska ’stadslaget’ har Istanbul alltid haft en självskriven och kittlande plats som ett slags ’cosmopolite per preference’. I det europeiska ’landslaget’ däremot, har Turkiet ofta varit ”närmaste främmande”, ofta med en bisarr eller obehaglig berättelse, sann eller fördomsfullt diktad.

Kommer Rio att charma skjortan av eller skrämma skiten ur åskådarna – denna ”bad boy” och ”good guy” på världsarenan? Kan Rio få sin revansch och renässans efter 50 år av dekadens? Trots veckor av den sämsta publicitet som en stad kan tänka sig, tror man sig nu kunna vinna de flesta besökares hjärtan, och i natt få större delen av närmare en miljard tv-tittare att börja drömma, charmas av Rios lite slängigt gulliga och busiga stil.

Ska 10.000 av Europas mest högavlönade med sina familjer börja röra på sig från London – om Brexit slår till på allvar, de stora huvudkontoren i London förlorar sin ”passfrihet” och ”fria rörlighet” i Europa? New York Times gick i helgen på djupet vilken stad som kan tänkas bli framtidens London – ligan leddes av Amsterdam! Financial Times Weekend spekulerade i samma ärende – och toppade med Paris! SvD:s korrespondent i Berlin signalerade att den lysande stjärnan är Frankfurt. DN spådde mer coolt blygsamt att Londons kluster är starkt nog att kanske behålla ställningarna.

Det är lätt att bli fotbollens fiende. Fotbollsjournalistiken piskar fram det banalaste inom människan, göder ett slags nationalistiskt barbari. De som själva älskar att gödsla med hat, ondska, rädsla – det kommersiella bränslet för alla som tänker med sin ryggmärg eller reptilhjärna.

Fotboll är himmel och helvete. Enligt Albert Camus finns det ingenstans att vara lyckligare på än fotbollsarenan. George Orwell sågade fotbollskulturen jämnt med fotknölarna. Själv efter att ha råkat ut för huliganer, slagsmål, ridande poliser, gläfsande hundar, allmänt pöbelupplopp i flera städer, så bildade jag diskret en liten klubb; ”Egentligen borde fotboll förbjudas” – lugn vi är bara fem ’medlemmar’. Så backar man bandet 58 år till VM i Stockholm, då kungen hälsade på Pelé och Brasiliens då så brokiga lag. Så inser man att så ser en hel värld ut idag. Att mänskligheten kan segra. Så rörs man till tårar av Tillsammans Cup på nationaldagen. Och hoppas att rätt ’black, blanc, beur’, var helst de kommer ifrån, ska styra den europeiska skutan rätt igen.

Vilken musiker, artist, författare, konstnär, levande eller död, har – trots sitt, eller tack vare sitt, hårda liv – mest lyckats förändra mitt sätt att se på världen, resa, tänka, kanske förstå livet bättre? Det är en fråga jag tycker man ofta ställer till sig själv. För att kunna hantera ’öppna sår’ och ’svarta själar’ – egna och andras, kanske på nära håll. Eminem, Ekelöf, Ljungström, Hemingway, Piaf, Kerouac, Minnelli, Duras, Cesária Évora... Är de med en svaghet för sprit och droger ibland våra starkaste vägvisare i världen? Glöm aldrig att då och då ha en tyst minut framför bokhyllan och skivsamlingen – kanske redan nu på söndag.

Sidor