Finans Nyhet

Supersoldater i USA – som stirrar på getter

Publicerad

Ny bok: Män som stirrar på getter är en sann historia om ett hemligt kontroversiellt program i den amerikanska armén. Läs ett kapitel här.

Filmen med George Clooney har premiär i Sverige i februari. Och boken släpps på svenska nu av Optimal Förlag.

Det var Uri Geller som satte mig på spåret som ledde till getterna. Jag träffade honom på en takterrass på en restaurang i centrala London i oktober 2001, mindre än en månad efter det att Kriget mot terrorismen hade inletts.

Det hade länge cirkulerat rykten om att han vid början av 1970-talet hade arbetat som parapsykisk spion åt den amerikanska underrättelsetjänsten (rykten som Uri själv var den förste att sprida, måste tilläggas). Det är många som tvivlar på det han har sagt – Sunday Times kallade det vid ett tillfälle ett bisarrt påstående, och hävdade att Uri Geller är knäpp men att underrättelsetjänster i allmänhet inte är det. Så som de såg det fanns det fyra möjliga sanna påståenden:

Annons

1 Det inträffade helt enkelt aldrig.

2 Ett par vrickade avfällingar på höga poster inom den amerikanska underrättelsetjänsten hade tagit dit Uri Geller.

3 Amerikanska underrättelsetjänsten är en skattkammare för extraordinära sanningar, som hålls gömda, för vårt eget bästa. En av dessa sanningar var att Uri Geller har parapsykiska krafter, som utnyttjades under kalla kriget. De hoppades bara att han inte skulle berätta det för alla människor.

Annons

4 På den tiden var den amerikanska underrättelsetjänsten i grund och botten helt vrickad.

Uri var tystlåten på restaurangen. Han hade stora solglasögon med spegelglas på sig. Hans svåger Shipi var inte mer tillmötesgående och det hela var en aning besvärande. Jag hade träffat dem ett par gånger tidigare och konstaterat att de var smittsamt översvallande personer. Men den dagen var de allt annat än översvallande.

”Ska vi börja’”, sa jag. ”Hur kom det sig att du började arbeta som parapsykisk spion för den amerikanska regeringen?”

Annons

En lång tystnad följde.

”Jag vill inte prata om det”, sa Uri.

Han smuttade på sitt mineralvatten och slängde ett öga bort mot Shipi.

”Vad är det för fel, Uri?” sa jag. ”Du talar ofta om det.”

”Nej, det gör jag inte”, sa han.

”Jo, det gör du visst!” sa jag.

Jag hade hållit på med efterforskningar om det här i två veckor och jag hade redan fått ihop en mapp som var ett par centimeter tjock med hans berättelser om sina parapsykiska dagar, dikterade för journalister genom hela 1980- och 1990-talen, som sedan gjorde sarkastiska tillägg. I mer eller mindre varenda en av de där artiklarna resonerade man på samma sätt: Underrättelsetjänsten skulle inte göra så.

Det fanns en nästan fanatisk motvilja mot att acceptera det som Uri sa, eller ens ringa ett par samtal för att bekräfta eller avfärda det. Trots all vår cynism trodde vi tydligen fortfarande att underrättelsetjänsten arbetade med logiska och vetenskapliga metoder. De fåtaliga journalister som godtog Uris påstående uttryckte underförstått sin lättnad över att det hela utspelade sig på 1970-talet.

”Jag pratar aldrig om det”, sa Uri.

”Du pratade om det med Financial Times”, sa jag. ”Du berättade att du gjorde en massa parapsykiskt arbete åt CIA i Mexiko.”

Uri ryckte på axlarna.

Ett flygplan passerade lågt ovanför oss och alla på terrassen slutade äta ett ögonblick och tittade upp.

Ända sedan 11:e september hade den amerikanska justitieministern John Ashcroft varnat för förestående terroristattacker – mot banker, hyreshus, hotell, restauranger och affärer i USA. Vid ett tillfälle tillkännagav president Bush att han varken kunde bekräfta eller avfärda en specifik hotande katastrof. Lika icke-specifika, allvarliga varningar utfärdades även i London. Sedan tog Uri plötsligt av sig glasögonen och tittade mig rätt i ögonen.

”Om du upprepar det jag nu tänker säga, så kommer jag att förneka det”, sa han.

”Okej”, sa jag.

”Det kommer att vara ditt ord mot mitt”, sa Uri.

”Okej”, sa jag.

Uri flyttade sin stol närmre min. Han såg sig om i restaurangen.

”Det här är inte längre någon berättelse från förr”, sa han.

”Ursäkta mig?” sa jag.

”Jag har aktiverats igen”, sa Uri.

”Va?” sa jag.

Jag tittade på Shipi. Han nickade allvarligt.

”Det var väl inte du som sa någonting om hotell, och banker och hyreshus till John Ashcroft?” frågade jag.

”Jag säger inte mer”, sa Uri.

”Snälla Uri”, sa jag, ”ge mig någonting att gå på. En sak till, snälla.”

Uri suckade.

”Okej”, sa han. ”Jag ska berätta en sak till, men bara en. Mannen som aktiverade mig igen är…” Uri gjorde en paus, sedan sa han, ”han kallas Ron.”

Och det var det. Jag har inte talat med Uri Geller sedan dess. Han har inte besvarat mina samtal. Han vägrar att berätta någonting mer om Ron.

Tillhörde Ron FBI? CIA? Den militära underrättelsetjänsten? Departementet för inrikes säkerhet? Kunde Ron tillhöra MI5 eller MI6? Var Uri Geller en del av Kriget mot terrorismen?

Jag fick ett litet genombrott ett år senare, när jag intervjuade sergeant Lyn Buchanan en av general Stubblebines före detta militära spioner på ett hotell i Las Vegas. ”Uri Geller säger att mannen som aktiverade honom igen heter Ron”, sa jag. Sergeant Buchanan tystnade och sedan nickade hon och sa, ”Jo, Ron. Ja, jag känner Ron.”

Men han ville inte berätta mer om honom.

General Stubblebine ville inte prata om Ron han heller.

”De där jäkla parapsykiska spionerna borde hålla sina fördömda trutar stängda”, sa han, ”istället för att gå omkring och babbla om vad de höll på med.”

En vecka efter det att jag träffade Uri fick jag veta att generalen hade lett en hemlig militär parapsykologisk enhet mellan 1981 och 1984. Enheten var inte riktigt lika glamorös som det kanske låter. Det var huvudsakligen ett halvt dussin soldater som satt i en hårdbevakad och fallfärdig byggnad i Fort Meade, i Maryland och försökte vara parapsykiska.

Officiellt existerade inte enheten. De parapsykologiska utgjorde vad som med militär jargong kallas en Svart operation. Eftersom de inte existerade hade de inte tillgång till arméns kaffekassa. De var tvungna att ta med sig eget kaffe till jobbet. De hade börjat avsky det. Några var där och försökte vara parapsykiska från 1978 till 1995.

Allt emellanåt var det någon som dog eller fick ett sammanbrott, och nya parapsykiska soldater togs dit för att ersätta förlusten. När någon av dem fick en vision – av ett ryskt krigsfartyg eller någonting som skulle hända i framtiden – så skissade han ner det och lämnade sina skisser upp i kommandokedjan.

Och 1995 la CIA ner alltihop.

Många av de parapsykiska soldaterna har sedan publicerat sina memoarer, som exempelvis Lyn Buchanans The Seventh Sense: The Secrets of Remote Viewing as Told by a Psychic Spy for the US Military.

Alla ville vara först ut på publicitetskarusellen”, sa general Stubblebine. ”Jag skulle kunna vrida nacken av en del av dem.”

Och det var allt generalen sa om de parapsykiska spionerna.

”Är de igång igen?” frågade jag.

”Det hoppas jag”, svarade han.

”Var Uri Geller en av dina?” frågade jag.

”Nej”, svarade han. ”Men jag önskar att han hade varit det. Jag beundrar honom väldigt mycket.”

Sedan förde mig mina försök att leta rätt på Ron till Hawaii, till ett hus mellan Honolulu och Pearl Harbor. Glenn Wheatons hem, han är pensionerad sergeant och vid en tidpunkt var han en parapsykisk spion för specialstyrkorna. Glenn är en stor kille med kortsnaggat rött hår och en slokande mustasch, är typisk för Vietnamveteraner.

Jag planerade att fråga Glenn om när han höll på med parapsykologiskt spionage och sedan försöka leda över ämnet till Ron, men från det ögonblicket när jag satte mig for samtalet iväg i en helt oväntad riktning.

Glenn lutade sig fram i stolen. ”Du har gått från ytterdörren till bakdörren. Hur många stolar finns det i mitt hus?”

Det blev tyst.

”Du kan antagligen inte berätta hur många stolar det finns i mitt hus”, sa Glenn.

Jag började se mig om.

”En supersoldat skulle aldrig behöva titta”, sa han. ”Han skulle bara veta.”

”En supersoldat?” frågade jag.

”En supersoldat”, sa Glenn. ”En Jedikrigare. Han skulle veta var alla lampor finns. Han skulle veta var alla kontakter sitter. De flesta människor är dåliga på att observera. De har inte en aning om vad som egentligen händer runt omkring dem.”

”Vad är en Jedikrigare?” frågade jag.

”Du tittar på en”, sa Glenn.

Han berättade att specialstyrkorna hade en hemlig uppgift, med kodnamn Jedi, för att skapa supersoldater – soldater med superkrafter. En sådan förmåga var förmågan att komma in i ett rum och omedelbart vara medveten om alla detaljer, det var nivå ett.

”Vad var nivån över det?” frågade jag.

”Nivå två”, sa han. ”Intuition. Finns det något sätt att utveckla dig så att du fattar de rätta besluten? Någon kommer fram till dig och säger, ”vägen delar sig här framme, ska vi ta åt höger eller åt vänster?” Och du bara – Glenn knäppte med fingrarna – ”Vi går till höger!”

”Vad var nivån ovanför det?”, frågade jag.

”Osynlighet”, sa Glenn.

”Faktisk osynlighet?” undrade jag.

”Till att börja med”, sa Glenn. Men efter ett tag anpassade vi det till att komma på sätt att inte bli sedd.”

”Hur då?” frågade jag.

”Genom att förstå kopplingen mellan observation och verklighet så lär man sig osynlighetsdansen”, sa Glenn. ”Om du inte observeras, så är du osynlig. Du existerar bara om någon kan se dig.”

”Som kamouflage ungefär?” frågade jag.

”Nej”, suckade Glenn.

”Hur bra är du på osynlighet?” frågade jag.

”Jo du”, sa Glenn. ”Jag har rött hår och blå ögon så folk har en tendens att lägga märke till mig. Men jag klarar mig. Jag är fortfarande i livet.”

”Vad var nivån över osynlighet?” frågade jag.

”Öh”, sa Glenn och gjorde en kort paus. Sedan sa han, ”Vi hade en fanjunkare som kunde stoppa en gets hjärta.”

Det blev tyst. Glenn höjde ena ögonbrynet.

”Bara genom…” sa jag.

”Bara genom att vilja att getens hjärta skulle stanna”, sa Glenn.

”Det är ett rejält hopp”, sa jag.

”Det stämmer”, sa Glenn.

”Fick han getens hjärta att stanna?” frågade jag.

”Han gjorde det minst en gång”, sa Glenn.

”Va”, sa jag. Jag visste verkligen inte vad jag skulle säga om det här.

”Men det är ingenting som du vill…”

”Prova”, sa jag.

”Det stämmer”, sa Glenn. ”Det är inte något du vill prova, för utvärderingen visade att han åstadkom en del skada på sig själv också.”

”Va”, sa jag en gång till.

”Sympatiskada”, sa Glenn.

”Så det var inte som att geten psykologiskt kämpade emot?” frågade jag.

”Geten hade inte en chans”, sa Glenn.

”Var inträffade det här?” frågade jag.

”Nere i Fort Bragg”, berättade han, ”på ett ställe som kallas Getlabbet.”

”Glenn, vill du berätta allt du vet om Getlabbet för mig?” frågade jag.

Och Glenn började.

Getlabbet – som finns kvar än idag – är en hemlighet. De flesta av soldaterna som bor och arbetar i Fort Bragg vet inte ens att det existerar. De militärer som inte är insatta tror att de risiga gamla sjukhusbyggnaderna från andra världskriget som ligger vid en stig i ett övervuxet skogsområde, är övergivna. Faktum är att de är fyllda med hundra getter som inte kan bräka.

Getterna hade inte förts till de byggnaderna i hemlighet bara för att Jedikrigarna skulle kunna stirra på dem. Getlabbet skapades ursprungligen som ett hemligt labb där specialstyrkornas soldater kunde få fältmässig kirurgisk utbildning. Under den mer konventionella delen av getternas liv fördes de genom en tung ljuddämpad dörr ner i en bunker där man sköt dem i benet med en bultpistol. Sedan rusade soldaterna man utbildade iväg med geten till operationssalen, bedövade den, förband såret och vårdade den så den blev frisk.

Från början kallades Getlabbet för Hundlabbet. Men det visade sig att ingen ville göra allt det där med hundar, så de bytte till getter. Man fastställde att det var omöjligt att skapa känslomässiga band med en get. Faktum är att enligt PETA (Organisationen för etisk behandling av djur), har getter historiskt utgjort en ovanligt stor procent av de ungefärligen en miljon djur som utsätts för hemliga experiment i den amerikanska armén. De flesta militära aktiviteter som inbegriper getter är fortfarande hemligstämplade, men emellanåt kommer lite detaljer ut.

När en atombomb detonerades i atmosfären i närheten av Bikiniatollen i södra Stilla Havet 1946, hade man lagt en båt som kallades Atom-arken i närheten för att den skulle flyta under explosionen. På den fanns det 4 200 djur och de flesta av dem var getter. De ville se effekterna av nedfallet på djuren. Effekterna var mycket negativa. Dessutom håller man – på en amerikansk flygbas – på med att förvandla flera tusen getter till en konstig get/spindel hybrid. ”Spindelsilke är verkligen ett lovordat biomaterial som hållits utom räckhåll från människan helt enkelt för att det fram till nu bara har varit spindlar som har kunna producera det”, förklarade en talesman för flygvapnet för CBC News i Kanada.

”När en spindelcellsgen blir en del av getens genetiska bas, så kommer geten att producera spindelsilke på ett mycket kostnadseffektivt sätt i många år. Det magiska ligger i mjölken. Ett enda gram av denna getmjölk kommer att producera tusentals meter med silkestråd som kan vävas till skottsäkra västar för morgondagens militärer.”

Och så var det arbetet som man höll på med i Getlabbet – att de inte kunde bräka och att man sköt på dem och så. Jag undrade om detta kunde förklara hur en fanjunkare hade lyckats döda en get bara genom att stirra på den? Den kanske var i dåligt medicinskt skick redan innan han fick tag på den.

En del getter återhämtade sig efter att ha blivit amputerade, andra hade blivit öppnade, fått sina hjärtan och njurar undersökta och sedan blev de hopsydda igen. Till och med de lyckligt lottade getterna – de som bara hade blivit skjutna – haltade antagligen fram i Getlabbets spöklika tystnad med benen i gips. Den där fanjunkaren hade kanske stirrat på en särskilt sjuk get? Men Glenn Wheaton sa att han inte kom ihåg någonting om just den getens hälsotillstånd.

”Hur kom det sig att fanjunkaren blev sjuk som ett resultat av att stoppa dess hjärta?” frågade jag.

”För att generera tillräckligt med kraft”, svarade Glenn, ” för att generera tillräckligt med mental kraft för att skada geten, så skadade han sig själv. Allting har ett pris, vet du? Man måste betala färjkarlen.”

”Vilken del av hans kropp blev skadad?” frågade jag.

”Hans hjärta.”

”Va?” sa jag

Det blev tyst.

”Kan du stanna hjärtat på en get?” frågade jag Glenn.

”Nej!” sa Glenn förskräckt. ”Nej! nej, nej, nej!”

Glenn såg sig om, som om han var rädd att själva frågan kunde implicera hans medverkan och sätta honom i dålig dager hos någon osynlig andlig kraft.

”Skulle du inte vilja kunna göra det?” frågade jag. ”Har du kraften att stoppa en gets hjärta?”

”Nej”, sa Glenn. ”Jag tror inte att jag har kraften att stanna en gets hjärta. Jag tror att om man tränar sig till den nivån, skulle man vara tvungen att säga, ’Vad har den geten gjort mig? Varför den geten?’ ”

”Vem var det som kom upp till den nivån?” frågade jag. ”Vem var fanjunkaren?”

”Han hette Michael Echanis”, sa Glenn.

Och det var allt han visste om Getlabbet, sa Glenn.

Jag frågade, ”Glenn, vet du om man stirrar på getter igen efter 11:e september?”

Glenn suckade.

”Jag är inte militär längre”, svarade han. ”Jag är inte inblandad längre. Jag vet inte mer än vad du gör”.

”Om jag ringde till specialstyrkorna så skulle jag få samma svar som du får.”

”Och det är?”

”De skulle varken bekräfta eller förneka. Det är hemligt att det över huvud taget existerar getter där. De skulle inte ens erkänna att det finns getter där.”

Senare fick jag veta att det här var orsaken till att getterna inte kunde bräka. Man hade inte gjort det för att specialstyrkorna behövde lära sig att bränna bort fiendens stämband, utan för att specialstyrkorna var oroliga för att hundra bräkande getter på en militärbas skulle uppmärksammas av den lokala djurrättsorganisationen.

Glenn såg lite panikslagen ut. ”Det här är grejer om en svart operation”, sa han.

”Hur kommer jag vidare med det här?” frågade jag.

”Det gör du inte”, svarade Glenn. ”Glöm det.”

”Jag kan inte glömma det”, svarade jag. ”Det är en bild som jag inte får ut ur skallen.”

”Glöm det”, upprepade Glenn. ”Glöm att jag någonsin har sagt någonting om getter.”

Men det kunde jag inte. Jag hade för många frågor. Hur började allt det här? Hade specialstyrkorna helt enkelt stulit general Stubblebines idé? Det verkade fullt möjligt, med tanke på tidsaxeln som jag började ställa samman.

Specialstyrkorna hade kanske spelat likgiltiga inför generalens idé om att förstöra hjärtan på djur och sedan helt enkelt instruerat Michael Echanis, vem det nu var, att börja stirra. De kanske helt enkelt ville behålla äran själva om det var så att stirra på en fiende till döds blev ett vapen i USA:s militära arsenal och förändrade världen för alltid.

Eller var det en tillfällighet? Höll specialstyrkorna redan på att arbeta med getterna utan att veta någonting om general Stubblebine. Svaret på den frågan kunde ge en inblick i USA:s militära tänkande, tyckte jag. Är det sådana här idéer som de brukar få i de kretsarna?

När jag lämnade Glenn Wheaton försökte jag få reda på allt jag kunde om Michael Echanis. Han föddes 1950 i Nampa i Idaho. Den gamla damen som bodde på deras gata var ”en riktig surpuppa”, enligt en barndomsvän ”så Michael sprängde hennes vedbod i luften”.

Han var i Vietnam i två månader 1970 och under den perioden sköt han tjugonio personer, – ”bekräftade döda” – men sedan sprängdes en bit av hans fot och vad bort och han skickades hem till San Francisco, där läkarna sa att han aldrig skulle kunna gå igen. Men han överraskade dem och 1975 hade han istället blivit den främste utövaren av den koreanska kampsporten Hwa Rang Do i USA och undervisade i sådant som osynlighetsteknik för specialstyrkorna i Fort Bragg.

”Om du ska stå vid en vägg med horisontellt tegelmönster, stå inte vertikalt”, sa han till sina elever bland de gröna baskrarna. ”Är du i ett träd, försök se ut som ett träd. I öppen terräng, böj dig som en sten. Mellan byggnader, se ut som en rörledning. Om du måste passera en kal vit vägg, använd en vändbar tygbit. Håll fram en vit ruta när du förflyttar dig. Tänk svart. Det är ett tomrum.”

Det där tomrummet var viktigt för Echanis. Inom detta tomrum upptäckte han att han kunde döda. En före detta kampsportskollega till Echanis som heter Bob Duggan sa vid ett tillfälle till tidningen Black Belt att han ansåg att Echanis i grunden var psykotisk. Han berättade att Echanis alltid var på gränsen att åstadkomma förödelse, han tänkte ständigt på döden och dödsprocessen, och att det hade satt sig i Echanis psyke efter sina tjugonio bekräftade döda i Vietnam och sedan sprängde sönder foten.

”Studera din måltavlas armar och ben”, sa Echanis till sina elever bland gröna baskrarna. ”Se honom inte i ögonen förrän i sista ögonblicket. Man kan få en person att stanna upp bråkdelen av en sekund genom att låsa fast vid honom med ögonen. Jag går fram till en person utan att titta, plötsligt ser jag honom medvetet i ögonen. När våra ögon möts, ser han tillbaka. I det korta ögonblicket stannar han upp, och det är då du slår till. Du kan prata mjukt. Med monoton röst. ”Nej, jag tänker inte döda eller anfalla dig.” Sedan gör du det. Om du är helt avslappnad i ögon, kropp och röst så kommer den andra personen inte att märka att du är redo att ge dig på honom.”

I mitten av 1970-talet publicerade Echanis en bok som heter Knife Self-Defence for Combat som på ett kontroversiellt sätt förespråkade tekniken att ljudligt hoppa upp i luften och snurra runt medan man angrep en fiende med en kniv. Den här metoden lovordades av en del aficionados när det gäller knivslagsmål, men andra tyckte att hoppa och snurra kunde leda till att man högg sig själv. De kritiserade metoden och sa att man ska hålla fotarbetet enkelt när man var beväpnad med kniv.

Icke desto mindre blev Echanis superkrafter legendariska. En före detta grön basker har skrivit ner sina minnen på internet:

Jag stod där med munnen på vid gavel och tappade hakan fullkomligt. Jag tittade på när han låg på spikmattan medan en aspirant slog sönder ett cementblock på hans mage med en slägga, han satte stålpinnar genom skinnet på halsen och underarmarna och lyfte hinkar med sand, sedan tog han bort dem utan att blöda och visade inga påtagliga tecken på fysisk smärta, han utmanade ett tiotal män som inte kunde röra honom ur fläcken, han hypnotiserade till och med ett par av dem i givakt. Gröna baskrar slängdes omkring som dockor. Den smärta som han kunde tillfoga någon var overklig. Han kunde skada någon allvarligt med fingret. Mike, du är inte bortglömd. Kniven du gav mig ligger här bredvid min basker. Du stålsatte min själ för evigt. Gud välsigne Mike Echanis!

Echanis var kampsportsredaktör för tidningen Soldier of Fortune, ”de professionella äventyrarnas tidning” ett tag. Han blev något av en omslagspojke för Amerikanska legosoldater, bokstavligt talat faktiskt, eftersom han ofta fanns på omslaget till Soldier of Fortune och Black Belt.

Om du någonsin ser ett fotografi från 1970-talet på en tjusig amerikansk legosoldat med yviga mustascher som ligger vaksam och beväpnad i djungelterräng, iklädd khaki och ett pannband med en hotfull sågtandad kniv i handen, så finns det goda chanser att det är Michael Echanis. Allt det här gjorde honom ännu mer berömd, vilket inte är någon bra strategi för en legosoldat, och kan ha lett till hans mystiska död vid tjugoåtta års ålder.

Det cirkulerar ett antal versioner om hur Echanis dog. Det som står helt klart är att det inträffade i Nicaragua, där han i sin professionella roll hade slagit sig samman med den dåvarande diktatorn Anastasio Somoza. Vissa hävdar att det var CIA som arrangerade ett möte mellan de båda, och att de gav Echanis en budget på 5 miljoner dollar för att lära ut esoteriska kampsportstekniker till Somozas presidentgarde och anti-sandinistiska kommandosoldater.

För en av Somozas levnadstecknare berättade Echanis att skälet till att han älskade att vara i Nicaragua var att det var svårt att gå nedför gatan och hamna i ett slagsmål hemma i USA. Men i Nicaragua kunde han hamna i slagsmål nästan varje dag.

Man kan hävda att det inte är särskilt hjältemodigt att få betalt av Somoza för att hjälpa till och krossa ett bondeuppror, men när jag försiktigt framförde det sa Echinas fans att det gjorde hans mod ännu mer enastående. Eftersom folk i USA inte var direkt förälskade i Somoza, och pressen fick sandinisterna att likna helgon.”

En version av händelserna kring Echanis död är att Echanis och några andra legosoldater i en helikopter var på väg att begå Somozainspirerade grymheter. Helikoptern exploderade, antingen för att en bomb hade placerats i den av rebeller, eller för att passagerarna lekte med granater, en av dem exploderade och alla ombord dog.

Enligt den andra versionen, som kampsportsmästaren Pete Brusso som undervisar vid marinkårens träningscenter Camp Pendleton i San Diego berättade för mig, var Echanis inte i någon helikopter. Han var på marken och var så uppfylld av sina superkrafter att han utmanade ödet lite för mycket.

”Han brukade låta jeepar köra över honom”, förklarade Pete Brusso. ”Specialstyrkorna skaffade en jeep, han låg på marken och jeepen körde sakta över honom. Det är inte så svårt att göra det. Elvahundra kilo jeep, fyra hjul, du delar det med fyra. Om man kör den tillräckligt långsamt över dig, klarar kroppen av det. Men om man träffar kroppen med aldrig så lite fart, då blir det en chock av rörelseenergi.”

Pete sa att Echanis utmanade några av de andra legosoldaterna att köra över honom så han kunde bevisa att hans skrämmande rykte var befogat.

”Tja, den som körde jeepen insåg inte att han skulle sänka farten”, sa Brusso. ”Ojdå!” skrattade han. ”Jo du, så han fick invärtes skador och dog. Det är vad jag har hört.”

”Tror du att de hittade på helikopterhistorien för att bespara de inblandade genans och möjliga juridiska konsekvenser?” frågade jag.

”Det är möjligt”, sa Pete Brusso.

Men att Mike Echanis skulle ha dödat en get genom att stirra på den förekom inte i någon av de berättelser jag läste eller hörde om honom, så hans historia var en återvändsgränd när det gällde Getlabbet.

Underligt nog och varje gång som jag tog upp frågan om att stirra på getter i mina e-postkontakter med Echanis före detta vänner och kollegor, slutade de omedelbart att besvara mina e-postmeddelanden. Jag började tro att de kanske tyckte att jag var knäpp. Det var därför som jag, efter ett tag började undvika ord som lät galna, som till exempel get, stirra och död, och istället ställa frågor som ” Vet du om Michael någonsin var inblandad i något försök att påverka boskap på håll?”

Men även då fick e-postutbytet ett plötsligt slut. Jag kanske verkligen hade snubblat på en hemlighet som var så känslig att ingen ville låtsas om att de visste någonting om den.

Så jag ringde till Glenn Wheaton en gång till.

”Berätta bara vem det var som kom med idén att stirra på getter”, sa jag. ”Säg det till mig.”

Glenn suckade. Han sa ett namn.

De följande månaderna hörde jag samma namn från andra före detta Jedikrigare. Det dök upp igen och igen. Det är ett namn som mycket få utanför militären någonsin hade hört. Men det var den mannen som inspirerade Jedikrigarna att göra det de gjorde. Faktum är att den här mannen, som var utrustad med en passion för det ockulta och en tro på övermänskliga krafter, har haft en grundläggande och hittills inte nedtecknad effekt på nästan alla aspekter av livet i den amerikanska armén. General Stubblebines misslyckade försök att gå genom sin vägg var inspirerat av den här mannen, och – i andra änden på hemlighetsskalan – amerikanska arméns berömda rekryteringsslogan i tv, ”Uppnå ditt rätta jag”.

Du sträcker dig djupt inom dig

Efter sådant du inte kände till.

Uppnå ditt rätta jag

Du kan göra det

I armén.

Denna slogan värderades av tidskriften Advertising Age som den näst mest framgångsrika i amerikansk tv-reklamhistoria. (Vinnaren var ”Du förtjänar en paus idag, så kliv upp och ta dig till McDonalds.”). Den nådde ända in i de Reaganinspirerade själarna hos de som gick ut college överallt i USA på 1980-talet. Vem kunde väl ana vad soldaten som inspirerade till denna slogan hade för fantastisk idé om vad ”Uppnå ditt rätta jag” skulle kunna innefatta?

Trots att den här mannen var fylld med de mest välmenande avsikter och tankar på fred, skulle jag senare upptäcka att han också var inspirationskällan bakom en verkligt bisarr tortyrform som amerikanska trupper utförde i Irak i maj 2003.

Den här tortyren ägde inte rum i Abu Ghraib fängelset, där nakna irakiska fångar tvingades att onanera och simulera oralsex med varandra. Utan den pågick i en container bakom en oanvänd järnvägsstation i den lilla staden al-Qa’im, på gränsen till Syrien. Men det var lika fruktansvärt, på sitt sätt, som övergreppen i Abu Ghraib, men eftersom det inte togs några fotografier och tortyren involverade Barney den lila dinosaurien, möttes den inte med samma allmänna förakt.

Allt detta, och att stirra på getter och mycket mer, inspirerades av en överstelöjtnant vid namn Jim Channon.

Copyright: Jon Ronson och Optimal Förlag

Annons