Allt fler nordiska institutionella investerare som de stora pensionsfonderna och livförsäkringsbolagen väljer att slopa externa förvaltare till förmån för att bygga upp sina egna interna förvaltningsfunktioner.

Det här är en förekommande trend inom alternativa tillgångsklasser men händer allt mer inom traditionella placeringar som aktier och obligationer. Det uppger Casper Hammerich, senior rådgivare på danska investeringskonsulten Kirstein, till Realtid.se.

Rådgivaren har sammanfattat insikter om de nordiska institutionernas marknadstankar och deras investeringsvilja i den senaste versionen av sin årliga Nordic Investor Survey, där många stora aktörer svarar på frågor om affärsmodeller, tillgångsallokering, framtida utsikter samt fond- och förvaltarurval.

– Vi ser att allt fler investerare börjar att förvalta en större del av kapitalet internt, eller så pratar de om att göra det mer nuförtiden. Det finns flera strukturella faktorer till den högre graden av internalisering, säger Hammerich.

Tittar man på svenska stora aktörer som tagit steget så är Andra AP-fonden en av dem, vilket inte minst framgick i buffertfondens senaste delårsrapport. Det är en strategi som pågått länge och fortsatt på grund av att intern förvaltning både blir mer kostnadseffektivt och möjliggör en bättre styrning av verksamheten, något vd Eva Halvarsson berättade om.

Just de punkterna lyfter Hammerich fram som väldigt viktiga och säger att kostnad kanske utgör den största anledningen men pekar även på institutionernas ökade krav på transparens och viljan att veta mer om var pengarna placeras.

Det finns dock ett annat skäl bakom.

– Det har mycket att göra med att bevara sin anställda. Institutioner vet att om de ska behålla sina bästa medarbetare så måste de ge dem möjligheter att förvalta sina egna strategier. Annars flyttar många över till en kapitalförvaltare och tjänar mer pengar i stället, säger Hammerich.

En sådan marknadsmiljö kan skapa svårigheter för kapitalförvaltare att etablera sig eller växa i. Frågan är vad de gör för att arbeta sig igenom utmaningarna och växa sina marknadsandelar. Kirsteins slutsats, baserad på analysen och investerarnas kommentarer, är att förvaltare måste ge mervärde till institutionerna och därmed tänka igenom sina erbjudanden.

Det innebär att tänka mer på varje individuell institution utifrån vad deras specifika önskemål är.

– Den här modellen där en sak passar alla är död och det är otroligt svårt att sälja in de vanligaste så kallade ”plain-vanilla”-produkterna. Ersättningsmandat finns ju alltid och kommer alltid att göra det men vil du jobba med de mest sofistikerade investerarna så måste du erbjuda mer lösningsbaserade produkter. Det kan innebära många olika saker men som vi definierar det innebär det att förstå behoven och skräddarsy produkter för att tillgodose de specifika behoven institutionerna har.

Som exempel på liknande arbete tar Hammerich upp en stor global förvaltare och en större norsk pensionsfond, båda icke namngivna. Fonden kontaktade förvaltningsfirman och beställde ett specifikt räntemandat med fokus på kort duration, vilket den sedan fick enligt önskemål.

– Det finns alltid plats för förvaltare som levererar god avkastning och som kan tillgodose investerarnas exakta behov, säger Hammerich.

– De som får det svårare är de som inte kan särskilja sig från andra. Det är en tung marknad idag och att skilja sig åt genom att erbjuda mervärde är otroligt viktigt.

Det behöver inte vara så att de stora, kända namnen helt faller bort till förmån för mindre och speciliserade bolag. I vissa fall kan de leverera tjänster som mindre förvaltare inte har möjligheten att göra. Till exempel har en del storbanker de senaste åren positionerat sig med smart beta-förvaltning. Dock är det en trend att mindre så kallade boutique managers växer i popularitet i Norden, enligt Kirsteins analys.

Vad gäller tillgångsallokeringen är nordiska institutioner fortfarande mycket intresserade av globala aktier och framför allt regioner som Europa. Hammerich påpekar att analysens täckning är perioden mellan februari och juni och att det mycket väl kan vara annorlunda nu med tanke på marknadsturbulensen men att Europas aktier alltjämt dominerar.

Dessutom är amerikanska aktier fortfarande populära och från finskt och danskt håll tittas det fortfarande mycket på asiatiska aktier.

Det som inte får lika mycket intresse är Japan, som enligt Hammerich är en aktiemarknad som är väldigt svår att positionera i Norden.

– Och när det handlar om gränsmarknader, Östeuropa, BRIC-länderna och Latinamerika gäller detsamma. Här hittar inte investerarna goda möjligheter just nu.

Samtidigt verkar det finnas vissa skillnader mellan olika alternativa tillgångsklasser och hur mycket de efterfrågas av investerarna. Enligt svaren som är Kirstein tillhanda är riskkapital väldigt populärt just nu, något som kanske märkts av med tanke på hur mycket kapital gått in i de nya fonderna det senaste året.

Hedgefonder verkar det dock inte finnas lika mycket plats för men samtidigt har ett stort intresse växt fram för att arbeta med hedgefond-liknande strukturer internt, för att få exponering mot investeringar som annars inte kan nås genom traditionella tillgångsklasser.

– Just nu, och då syftar jag främst på Norge och Danmark, är det svårt att positionera hedgefonder. Det ser bättre ut i Sverige och Finland men det är mest för att de stora investerarna har interna tradingstrategier, säger Hammerich.

Avslutningsvis kan tilläggas att oro nu börjar uttryckas över att de inhemska fastighetsmarknaderna blivit för dyra, vilket fått investerare att söka sig utomlands för högre diversifiering.