Det är uppenbart att hela det politiska etablissemanget nu med alla tillgängliga medel angriper Sverigedemokraterna (SD). Ledande i denna häxjakt är märkligt nog moderaterna med Fredrik Reinfeldt i spetsen.

Reinfeldt förefaller helt förhäxad av SD:s partiledare, Jimmy Åkesson. I sitt tal i Almedalen häromdagen spydde statsministern galla över ”det åttonde partiet” som han påstod vara hatets kolportörer i svensk politik. Ganska starka ord. Reinfeldt var beredd att gå så långt att han lovade att alliansen skulle kapitulera från regeringsmakten om de röd-gröna fick fler platser i det kommande riksdagsvalet utan att det var fråga om en absolut majoritet. Detta för att till varje pris se till att SD inte skall få något som helst inflytande.

Den förnumstiga Lena Melin i Aftonbladet hyllade Reinfeldts ”klarspråk”, att det ”åttonde partiet” inte skall få vara med och leka. Aldrig någonsin! Kanske var det en ”dödskyss” som Melin förärade Reinfeldt med?

I en sak har Lena Melin rätt. Det enda som synes kunna ”tända” Reinfeldt är just SD med sin partiledare Åkesson – samt fotbollslaget Djurgården. Var och en blir upphetsad på sitt vis.

Vad kommer det sig av att Reinfeldt tillåter sig att så fullständigt tappa masken och kliva ur statsmannakostymen?

För det första är det nog ett uttryck för trötthet och viss uppgivenhet. Förr eller senare tröttnar alla regeringschefer; kreativiteten, optimismen, elden och orken tryter.

För det andra har regeringen Reinfeldt inte varit särskilt framgångsrik i sin främsta val- och hjärtefråga, jobbskapande. De miljarder som hittills satsats på jobbskapande åtgärder har knappast satt några positiva spår i statistiken. Det är tröttande att misslyckas. Framgångar bärs som bekant lättare än motgångar.

För det tredje har Reinfeldt i Åkesson funnit en antagonist som överträffar statsministern som orator och estradör. Åkesson tappar dessutom aldrig masken som Reinfeldt nu gjort oavsett vilka ”drev” och smutskastningskampanjer Åkesson blir utsatt för. Och ingen svensk politiker i ledande ställning har i modern tid blivit hårdare åtgången än Åkesson. För en gångs skull hade Guillou rätt när han beskrev Jimmy Åkesson som en ”cool cat”.

För det fjärde tyder opinionsläget på att alliansen kommer att förlora regeringsmakten efter valet 2014.

För det femte har moderaterna kastat all ideologi över bord. Reinfeldts socialliberala linje är ett abrupt steg åt vänster där han bland annat sålt sig billigt till miljöpartiet som i sin tur nu låtit meddela att de istället går med socialdemokraterna. Allt detta har skapat förvirring hos de gamla moderatväljarna och säkert också hos Reinfeldt som säkert plågas av svettiga drömmar i vargtimman.

Är det rimligt att etikettera SD som ”hatets kolportör”? Nej, knappast. SD vill, tillsammans med halva befolkningen, kraftigt minska invandringen till Sverige. Oavsett vad man tycker i denna fråga är det väl fullt legitimt och demokratiskt oklanderligt att inta en sådan ståndpunkt. En ståndpunkt som inte har något med hat att göra vare sig mot enskilda eller kollektiv.

Låt oss anta att ett parti som en del av ett ekonomiskt åtstramningspaket föreslår att bostadsbidragen skall minskas. Även om förslaget kan framstå som upprörande för andra partier innebär det ju inte att det förslagsställande partiet hatar alla bostadsägare och hyresgäster.

Runt omkring oss i Europa samarbetar sedan länge etablerade partier med nya uppstickarpartier med en SD-liknande agenda i invandringsfrågan. Det är endast Reinfeldt och hans drabanter i alliansen som anser det vara en dödssynd att samarbeta på ett pragmatiskt vis med ett i demokratisk ordning etablerat riksdagsparti.

Sett med dessa glasögon är det alliansen med Reinfeldt i spetsen som är extrem, inte SD.